Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bantamhöns - Bantamvikt - Banteng - Banting, Frederic Grant - Bantingskur - Bantis sjukdom - Bantlär (Bantler), Bandoler - Bantock, Granville - Bantu, Bantufolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
849
Bantamhöns—Bantu
850
Ba’ntamhöns el. Dvärghöns, se Höns.
Ba’ntamvikt (eng. bantamweight’), se
Boxning och Brottning.
Ba’nteng, se Oxsläktet.
Banting [bä’ntin], Frederic Grant,
kanadensisk läkare, nobelpristagare (f. 1887).
Studerade vid Torontouniversitetet, framlade
tillsammans med Best och Macleod 1922
mycket uppmärksammade
forskningsresultat;
han visade därvid, att
det lyckats honom att
ur bukspottkörteln hos
djur framställa ett
preparat, innehållande en
substans, vars
frånvaro är den förnämsta
betingelsen för
sockersjuka hos
människan. Preparatet, som
fick namnet insulin,
åstadkom en
revolution inom
behandling
en av denna sjukdom, påminnande om den,
som antidifteriserum på sin tid framkallade.
Härför erhöll han och delade med sin forne
lärare Macleod nobelpriset i medicin för 1923.
Kanadensiska regeringen har tilldelat B. en
livränta på 7,500 $, och Ontario har upprättat
ett särskilt forskningsinstitut, »Banting-Best
chair of research», vars föreståndare B. är.
Jfr Insulin och Sockersjuka. E. L-g.
Bantingskur, en 1861 av predikanten i
London William Banting (1797—1878),
ur-spr. för eget bruk, uppfunnen avmagringskur,
där huvudvikten är lagd på största möjliga
inskränkning av fett- och kolhydrathaltig näring,
medan däremot kvävehaltig — vanligen i form
av magert kött — tillföres i riklig mängd för
att undgå kväveförlust. Kuren är verksam
ehuru ej ofarlig. Se vidare F e 11 s o t. E. L-g.
Ba’ntis sjukdom, samtidig lever- och
mjält-förstoring, se Leversjukdomar.
Bantlär (Bantlér) el. B an do lè r (fr.
bandoulière), axelgehäng för bärande av
jakthorn, sidogevär, karbiner, patronkök m. m.
I svenska armén kvarlevde b. (k o r s b a n
t-1 ä r) till omkr. 1860. Cdr.
Bantock [bä’ntåk], Gran ville, eng.
tonsättare (f. 1868), professor i musik vid univ.
i Birmingham, föreståndare för en musikskola
i samma stad och även dirigent. Genom
symfoniska dikter, orkestersviter, körverk med
orkester (»Omar Khayyäm»), sånger och
pianostycken intar B. en rangplats bland nutida
engelska tonsättare. Särskilt utmärkas hans
verk av orientalisk kolorit.
Ba’ntu (»människor») el. B a n t u f o 1 k,
gemensam benämning på en särskild grupp
negerfolk, som inneha nästan hela det
kil-formiga stycket av Afrika s. om ekvatorn,
närmare angivet från hottentotternas och
buschmännens område i s. till omkr. 5° n. br.
De beräknas uppgå, till omkr. 50 mill.
män
niskor. De nordvästligaste representanterna
bo i Kamerun (bl. a. b a k w i r i, se d. o.). B.
utgöra den s. stora avdelningen av Afrikas
negrer, till skillnad från den n.,
sudanneg-rerna. Till b. hör en mängd stammar, som
framför allt genom sina språk (se B a n
tuspråk) men även genom sina fysiska och
etnografiska kännetecken bilda en enhet. Till,
sitt yttre utmärka de sig genom mörk
hudfärg och gråsvart, ulligt hår. Den förra
växlar dock hos olika individer, från mörk
choklad- till ljus kaffefärg. Nyfödda barn äro
i regel nästan lika ljusa som europeiska; först
efter flera veckor mörkna de. Hårväxten på
kroppen är klenare än hos oss, skäggiga
individer äro sällsynta. Skallen är lång och smal,
näsan vanligen låg, bred och platt, läpparna
tjocka, käkarna vanligen framskjutande
(pro-gnatiska). Allmänt anbringas å kroppen som
prydnad ärrtatuering, i sin mest överdrivna
form i Kongo (jfr B a n g a 1 a).
Geografiskt kunna bantu delas i flera
grupper, av vilka de viktigaste äro: 1) sydöstra
gruppen (ung. till Sambesi), som ofta
sammanfattas under det gemensamma namnet
k a f f r e r, bland vilka märkas suluer,
ma-tabele, betsjuaner, basuto; 2) den sydvästra
med herero m. fl.; 3) sambesigruppen med
ma-rotse (barotse), grundare av ett väldigt rike;
4) östafrikanerna (mellan de stora sjöarna och
Indiska oceanen), ss. suaheli längs kusten,
makua, wania-mwezi, akamba, akikuyu å
höglandet i det inre samt baganda n. om
Vic-toriasjön; 5) kongofolken med
baluba-basji-lange, bakuba, bangala, bakongo, bateke etc.
B. äro (utom herero) åkerbrukare men
bruka ännu blott hacka el. grävstake. Jordbruket
skötes av kvinnorna. Även boskapsskötseln är
gemensam för alla stammar. Den materiella
kulturen är mycket rik. Smideskonst,
lerkärls-tillverkning, flätning och vävning äro
allmänt kända, den senare doek mest i v. Afrika.
Stora byar förekomma egentligen endast i v.
Afrika. Hyddtypen växlar inom olika
områden. Förhärskande äro de bikupliknande
gräshyddorna (vackrast hos suluerna), den
s. k. kägeltakshyddan med rund vägg och
kägelformigt tak (i ö.) samt det fyrkantiga
gavelhuset med sadeltak (mest i v.).
Klädedräkten består av skinn (särskilt i ö.), tyg
av bultad bark, av vävda rafiafibrer (i v.)
el. av importerade bomullstyger och filtar.
Barnen gå merendels nakna. Huvudvapnen äro
båge och pilar (ofta förgiftade), svärd, spjut
och sköld (av läder el. flätverk).
Musikinstrument finnas i stort antal, horn, flöjter,
stränginstrument, »negerpiano» (marimba) m. fl.
Mest spridd är dock trumman, som vanlige»
ackompanjerar de många danserna.
B. leva i månggifte (jfr Akamba).
Styrelseformen är i allmänhet patriarkalisk,
men den enskilde står vanligen ganska
fri gentemot sin hövding. Större hövdingar
och statsbildningar höra mera till undantagen
(Uganda, sulukungarna). I ö., men även i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
