Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bantu, Bantufolk - Bantufolk - Bantuspråk - Bantåg - Banu - Banvagn - Banvakt - Banvall - Banville, Théodore de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
851
Bantufolk—Banville
852
Kongo, finnas många krigiska stammar, och
särskilt kaffrerna ha gjort sig ryktbara
genom tapperhet, sträng disciplin och hög
militär organisation. — Religionen består
huvudsakligen i dyrkan av fädernas andar;
därjämte ges mera obestämda föreställningar
om ett högsta väsende (M u [1] u n g u i ö.,
N j a m b i i v.) som alltings skapare.
Fe-tischism förekommer endast i v. (Kongo etc.),
likaså dyrkan av naturandar. Medicinmän,
regnmakare och utövare av trolldom (svart
magi) äro talrika. De senare ha framkallat
många häxprocesser. Ur den andliga kulturen
må vidare nämnas totemism, exogami, spår
av matriarkat, manbarhetsriter m. m.
Omskärelsen är vida spridd.
Enligt den numera mest antagna hypotesen
anses b. ha haft sitt »urhem» i ö. Afrika —
där de möjligen uppstått genom blandning
mellan hamiter och sudanfolk — och sedan
som en kil klämt sig in mellan sudannegrerna
och de äldre sydafrikanerna, buschmännen etc.,
varvid de förra trängts tillbaka mot Sahara,
de senare till söderns stäpper och öknar. Den
nyare forskningen har hos b. påvisat många
asiatiska kulturelement och i v. även
indone-siskt inflytande (Frobenius, Ankermann). —
Se vidare A k a m b a, Baluba, Bangala,
Basjilange, Basuto, Batua,
Bet-sju a ner, Suluer. Litt.: S. M. Molema,
»The bantu» (1920). K. G. L.
Bantufolk, se Bantu.
Bantuspråk, bantufolkens språk; de bilda
en särskild språkfamilj, vars utbredning
sammanfaller med bantufolkens. De äro
mycket talrika (omkr. 200) och utgöra en
enhet, som följer gemensamma lagar, ehuru även
många olikheter såväl i grammatik som
ordförråd förefinnas mellan de enskilda, något
som är helt naturligt med tanke på deras
stora geografiska utbredning.
Skiljaktigheterna äro dock ej större, än att den, som lärt
ett av dem, jämförelsevis fort kan inhämta
ett annat. Med avseende på deras ursprung
antages f. n., att de genom hamitiskt
inflytande utvecklat sig från ett urspråk,
»urbantu», som skulle stått vissa av de
nuvarande sudandialekterna ganska nära. De
skulle alltså vara yngre än sudanspråken.
Ur-bantu har rekonstruerats av Meinhof.
B., som innehålla alla vanliga europeiska
ljud, utmärka sig genom vokalrikedom; nästan
alla ord och stavelser sluta på vokal. I
kafferdialekterna möta därjämte några
smack-Ijud (uppkommande genom sugningsrörelser
med tungan), långods från buschmän och
hot-tentotter. Typisk för många av dem är
vidare förekomsten av musikalisk accent. Man
finner t. ex. i samma språk flera ord,
bestående av samma ljud (»stavade på samma
sätt») men med helt olika betydelse,
avvikande från varandra endast genom sin tonhöjd.
För européer är det mycket svårt att lära
sig denna skillnad; frågan är också ännu
mycket litet studerad. Grammatik och böjning,
såväl deklination som konjugation etc.,
kännetecknas genom bruket av prefix el.
förstavelser. Samma ordstam bär i olika bet. olika
prefix: u-kamba är landet, ki-kamba språket,
mu-kamba den enskilda individen, a-kamba
(se d. o.) folket o. s. v. a- el. mot detta
svarande ama- (amasulu), ba- (basuto, bangala),
iva- (wasuaheli) återfinnas i alla bantufolkens
stamnamn. Substantiven delas i ett antal
klasser, skilda genom sina prefix: m-tu »man»,
plur. wa-tu, ki-lima »berg», plur. vi-lima. Dessa
prefix spela också en viktig roll vid
satsbildningen; de insättas nämligen för den
syntaktiska överensstämmelsens skull i alla satsens
ord, t. ex.: ki-le ki-su ki-baya ki-me-vi-kata
vi-le vi-dole vi-nne vy-a m-toto m-dogo, »den
där otäcka kniven har skurit fyra fingrar på
den lille gossen» (suaheli).
Bortsett från suaheli äga b. ingen egen
litteratur utan ha först genom översättningar av
bibeln, uppbyggelse- och läroböcker,
upptecknande av inhemska sagor etc. erhållit en
sådan, i de flesta fall genom missionärers
försorg. Dessa ha också lagt grunden till
språkgruppens vetenskapliga utforskande. — Litt.:
C. Meinhof, »Grundriss einer Lautlehre der
Bantusprachen» (1899) och »Grundzüge einer
vergleichenden Grammatik der
Bantusprachen» (1906); K. E. Laman (svensk missionär),
»The musical accent or intonation in the
Kongo language» (1922); sir H. H. Johnston, »A
comparative study of the bantu and
semi-bantu languages» (2 bd, 1919—22). K. G. L.
Bantåg, dets. som järnvägståg. Se Järn väg.
Banu, plur. bani, rumänskt bronsmynt,
motsv. 0,7 öre (el. 1 fr. centime); 100 b. = 1 leu.
Banvagn, en järnvägsvagn, som är avsedd
för transport utefter järnvägen av för
ban-underhållet behövliga materialier och som
därför är så konstruerad, att den lätt kan flyttas ur
spåret. B. betyder även godsvagn i allmänhet.
Banvakt, befattningshavare, som i första
hand utför och ansvarar för bevakning,
besiktning och enklare underhållsarbete på viss
sträcka av en järnvägslinje.
Banvall, den underbyggnad, i form av bank
eller schakt, varpå bäddningsmaterialet för
själva järnvägsspåret vilar.
Banville [bävi’1], Théodore de, fransk
skald (1823—91). Var
en av de sista och
yppersta lärjungarna av
den romantiska skolan
och anslöt sig sedan till
den parnassiska. Hans
strävanden
koncentrerades på att nå formell
fulländning, på vackra
ord och vackra rim,
till vilka ofta
innehållet fick anpassas.
Redan hans första
diktsamling, »Les cariati-
des» (1842), väckte uppmärksamhet, och de
parodierande, versifikatoriskt lysande »Odes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
