Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bastard - Bastardbruk - Bastardceder - Bastarder - Bastardering - Bastardnäktergalen - Bastardsträng - Bastarner - Bastborrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
993
Bastardbruk—Bastborrar
994
fullständig oduglighet för fortplantning
(sterilitet). Hos dessa senare inträder en
genomgående degeneration av könscellerna. Detta
är t. ex. fallet hos b. mellan påfågel och
pärlhöna. Dessa b. äro dock mycket kraftigt
utbildade utan några missbildningar (jfr bild 5)
liksom även korsningsprodukten hästXåsna,
som ger de sterila mulorna och mulåsnorna
(jfr bild 3). Många exempel äro kända från
växtriket.
Det synes föreligga ett visst förhållande
mellan stamformernas släktskap och graden
av ofruktsamhet hos b. Ju avlägsnare
släktskapen mellan stamformerna är, dess tidigare
börjar degenerationen av könskörtlarna. I
vissa fall har man hos b. funnit ofruktsamhet
endast hos det ena könet. Korsning mellan
bisonoxen och tamboskap ger t. ex.
fruktsamma kor men tjurar med degenererade
könsceller. Ej alltid äro emellertid
artbastarder sterila. Detta är t. ex. ej fallet med den
i bild 6 c avbildade rönnbastarden. Vid b:s
fortplantning äger rum vad man kallar en
bastardklyvning. När t. ex. en hona av den
på bild 4 c återgivna släthåriga
kaninbastarden befruktas av en hanbastard med samma
anlag, får man i den följande generationen
släthåriga individer, men dessutom finner
man även ett visst antal långhåriga, som
fullständigt överensstämma med den ena av b:s
stamformer. Artbastarder ha tidigare ansetts
konstanta. Även hos dessa har emellertid
klyvning påvisats, ehuru förhållandena här
gestalta sig synnerligen komplicerat.
Oeno-thera Lamarckiana, den genom de Vries’
undersökningar (jfr Mutation) välbekanta
plantan, är att betrakta som artbastard
(Öeno-thera gaudensXvelans). Det egenartade med
detta fall är, att stamformerna Oenothera
gaudens och velans här äro livsodugliga,
medan bastarden är livsduglig.
Som bastarder har man också ansett de
s. k. ymphybriderna eller
chimä-r e r n a, t. ex. adamsgullregnet (Cystisus
Ada-mi). Dessa uppkomma på så sätt, att vid
ymp-ning från själva skarven växa ut skott, vilka i
sig förena karaktärer från båda arterna och
som sticklingar kunna bilda nya individer.
Enligt undersökningar från de senare åren
(huvudsakligen av H. Winkler) ingå i dessa
skott vävnader från såväl »vildstammen» som
ympkvisten. Någon sammansmältning mellan
kärnor från de olika arterna torde icke äga
rum (se Y m p n i n g).
Förtjänsten av bastardlärans utveckling i
vår tid tillkommer i främsta rummet J. G.
Mendel, som på 1860-talet utförde de
grundläggande försöken. Dessa förblevo dock länge
obeaktade, tills de samtidigt (omkr. 1900)
»återupptäcktes» och bekräftades, särskilt av
C. E. Correns, E. von Tschermak och H. de
Vries. J. R—m.
2. Stundom använt uttryck för barn utom
äktenskap, i synnerhet av förnäm fader.
Bastardbruk, se Kalkcementbruk.
Bastardceder, Chukräsia, växtsläkte, hörande
till fam. Meliaceae. Enda arten, Chukrasia
tabularis, är ett högt träd, som växer i Indien
och s. Kina. Kärnveden är mörkt rödbrun
(»indian red wood») och högt skattad i det
finare möbelsnickeriet. G. M—e.
Bastarder, ett biandfolk i Sydafrika (se d. o.).
Bastardering, se Bastard 1.
Bastardnaktergal, Hippolais hippolais.
Bastardnäktergalen, Hippola’is hippola’is,
påminner något om lövsångaren men är större
samt har en bredare och plattare näbb. Den
är ovan ljust olivgrön eller gulaktigt gröngrå,
under gulaktig. Lägger vackra, röda ägg. Den
är häckfågel i större delen av Europa samt
hos oss allmän i lövängar i Götaland och
finnes åtminstone upp till mellersta Norrland;
dess vinterhemvist är tropiska Afrika. B. är
känd för sin vackra sång och sin förmåga att
i denna infläta andra fåglars läten; den är
fridlyst. Rend.
Bastardsträng, se Vapen.
Basta’rner, germansk folkstam kring övre
Weichsel. Först genom b:s framträngande
omkr. 200 f. Kr. ned mot landet n. om
Donau-mynningen kommo romarna i beröring med
germaner. B. kämpade senare jämte
make-donier och goter mot romarna och
sammansmälte småningom med goterna.
Bastborrar, Hylesinini, en underfamilj av
barkborrarna (se d. o.), omfattande nära ett
20-tal svenska arter, av vilka flera äro
betydande skadedjur. De viktigaste av dessa
tillhöra släktena Hylurgops, Hylastes,
Hylesi-nus, Myelophilus (märgborrar, se d. o.),
Poly-graphus samt Dendroctonus (jättebastborrar,
se d. o.). Den bleka bas tborren
(Hylurgops palliatus) är en av våra allra
vanligaste bastborrar och angriper gran, lärk och
tall; arten har en enkel, längsgående
modergång med stövelformad utvidgning nedtill,
varigenom den skiljes från den större märg-
Il. 32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
