Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bastiat, Frédéric - Bastide, Jules - Bastien-Lepage, Jules - Bastiljen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
997
Bastide—Bastil jen
998
fränder kallas harmoni-ekonomerna.
I opposition mot dels den äldre liberala skolan
i England (särskilt Malthus och Ricardo), dels
mot socialisterna sökte B. visa, att de
ekonomiska lagarna tenderade att medföra
fullständig harmoni mellan alla intressen och
klasser samt en allmän förbättring av
människosläktets ställning, om blott friheten finge
härska överallt och allt statsingripande undvekes.
Bruksvärdet eller nyttan var, enligt B., ett
resultat av människornas och naturens
samarbete. Naturen meddelade sina tjänster fritt
och för intet. Människor krävde tjänster som
vederlag för sina tjänster. Allt byte vore ett
byte av tjänster. Jordräntan utgjorde en
avkastning av arbete, d. v. s. av tjänster, som
människor nedlagt. Men denna avkastning
vore stadd i ständigt sjunkande. Samtidigt
med att arbetets och kapitalets andel av
produktionsresultatet stege, växte visserligen
kapitalets anpart absolut men sjönke i
förhållande till arbetets. Kapitalräntan vore en
vedergällning för den sparandes tjänster.
Genom dessa läror blev nationalekonomien
i långt högre grad än förut ett försvar för
den bestående samhällsordningen. B:s
skrifter mottogos med förtjusning av den liberala
»bourgeoisien» i alla länder. Numera ha
egentligen blott hans mindre arbeten värde såsom
popularisering av enklare ekonomiska
principer. B :s »Oeuvres complètes» utgå vos i 7 band
1854—64. Flera av B:s skrifter äro övers, till
sv., bl. a. »Skyddstull och handelsfrihet» (1848)
och »Om utbyte» (Nat.-ekon. bibi., 1869). —
Litt.: Gide och Rist, »Histoire des doctrines
économiques» (1909). E. Hkr.*
Bastide [bastfd], J u 1 e s, fransk publicist,
politiker (1800—79). Deltog livligt i
julirevolutionen 1830 och övertog 1836
utgivandet av reformorganet National. Efter att ha
verksamt deltagit i februarirevolutionen 1848
var han maj—dec. s. å. utrikesminister och
visade som sådan sympatier för Italiens
frihetskamp. Han utgav 1858 en intressant bok
om franska republikens förhållande till
Italien 1848.
Bastien-Lepage [bastiS/Japä^], Jules,
fransk målare (1848—84), av bondesläkt.
Målade bondelivsmotiv med realistisk
karakteristik av typerna, intog en medlande
ståndpunkt mellan salongsmåleri och impressionism
och sökte förena energisk, stort hållen
teckning med friluftsstudium, undvikande
effektsökande motsättningar mellan toner och
färger. Resultaten blevo koloristiskt bleka och
dekorativt verkningslösa. Han målade även
små utsökta, känsliga porträtt, någon gång
i överlägset extravagant behandlingssätt
(»Sarah Bernhardt»). Bland samtida konstnärer i
Paris räknades han på 1870-talet som den
unga skolans främste man. Påverkan av
hans målningssätt spåras även hos unga
parissvenskar från denna tid. Sjukdom bröt
tidigt hans kraft. Jfr J. Lange, »B. og
andre afhandlinger» (1889), samt Edelfelt,
»Jordbruksarbetarna.» Målning av J. Bastien-Lepage.
»Pariserbrev» (1917) och »Resor och intryck»
(1921). Ett av hans porträtt återgives vid
art. Bernhardt, S. G—g N.
Basti’ljen (fr. La Bastillé), ett 1370—82 i
Paris till försvar mot engelsmännen uppfört
kastell, bestående av 8 runda torn, förbundna
genom raka, med tornen jämnhöga murlinjer
(kurtiner). Namnet bastillé betecknade urspr.
tornförsedda försvarsverk för stadsportar i
allmänhet men kom småningom att
företrädesvis brukas om medeltidsborgen i Paris. B.
utvidgades på 1500- och 1600-talet betydligt
genom tillbyggnader och gjordes av Richelieu
till statsfängelse. Där insattes mestadels
personer, som utan att ha brutit mot särskilda
lagbestämmelser likväl, med eller utan skäl,
ansågos farliga för samhällets lugn eller som
ansågos alltför högtställda för att på vanligt
sätt straffas för sina överträdelser av allmän
lag. Ofta inspärrades på B. fångar på
obestämd tid genom egenmäktiga kungliga
befallningar, let tres de cachet (se d. o.). I de
flesta fall frigåvos de inom kort, men stundom
måste de utan dom och rannsakning sitta där
i många år. Fall förekommo t. o. m., då de
kvarhöllos, fastän anledningen till deras
inspärrande alldeles fallit i glömska.
Från mitten av 1700-talet övergick B. till
att bli ett fängelse i vanlig mening, särskilt
för rannsakningsfångar, och skilde sig då från
andra fängelser huvudsakligen genom
fångarnas bättre behandling, framför allt i fråga om
kosthållet. De osunda fängelsehålorna i
bottenvåningen, les cachots, hade urspr. inhyst
livdömda och fångar ur de lägsta
samhällsklasserna och därefter använts vid tillfällig
förvaring av särskilt uppstudsiga fångar men
voro vid franska revolutionens utbrott sedan
någon tid alldeles ur bruk. — Bland
namnkunniga fångar på B. kunna nämnas
Bassom-pierre, »mannen med järnmasken» (se
Järnmasken), Voltaire, Marmontel, markis de
Sade och svindlaren Latude, vilken
sistnämndes tendentiösa memoarer (1790) liksom för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
