Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Baumgarten, Hermann - Baumgarten, Otto - Baumgartner, Alexander - Baumgartner, Gallus Jakob - Baumhauer, Heinrich - Baur, Adolph Felix (Rodion Christianovitj) - Baur, Erwin - Baur, Ferdinand Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1029
Baumgarten O.—Baur, F. C.
1030
formation» (1889). Till B:s postumt utgivna
»Historische und politische Aufsätze» (1894)
skrev E. Mareks en biografisk inledning.
Båu’mgarten, Otto, tysk protestantisk
teolog (f. 1858), son till Hermann B. Blev e. o.
professor i Jena 1890 och 1894 ord. professor
i praktisk teologi i Kiel. Har utgivit
Zeit-schrift für Theologie und Kirche och dess
fortsättning Monatsschrift für die kirchliche
Praxis samt utger Evangelische Freiheit och
var medredaktör av »Die Religion in
Ge-schichte und Gegenwart». Bland B:s skrifter
märkas »Volksschule und Kirche», »Bismarcks
Stellung zu Religion und Kirche», »Predigten
aus Gegenwart», »Carlyle und Goethe», »Neue
Bahnen».
Båu’mgartner, Alexander, schweiz.
katolsk litteraturhistoriker (1841—1910), son
till G. J. B. Inträdde 1860 i jesuitorden och
blev sedermera medredaktör av »Stimmen aus
Maria-Laach». B. var känd dels som
reseskildrare (»Nordische Fahrten», 1889—90,
skildringar från Island och Skandinavien), dels som
katolsk polemisk litteraturhistoriker; nämnas
kan ock hans »Geschichte der Weltliteratur»
(bd 1—4, 1897—1900, flera uppl.).
BåuTngartner, Gallus Jakob,
schweizisk politiker (1797—1869). Studerade i Wien,
förvisades 1820 ur de österrikiska staterna,
återvände då till sin hembygd S:t Gallen, blev
föreståndare för dess statsarkiv och spelade
en betydande roll både i denna kantons och
hela schweiziska Edsförbundets politik.
Frisinnad till sitt tänkesätt, verkade han för en
reform av förbundsförfattningen och var i S:t
Gallen medlem av lilla rådet (regeringen) 1831
—41 och 1843—47. Småningom avlägsnade
han sig från det liberala partiet och avrådde
1849 användning av vapenmakt mot
»Sonder-bund» (jfr Schweiz, historia). Bland B:s
skrifter märkas »Die Schweiz in ihren
Kampfen und Umgestaltungen von 1830—50» (1853
—66) och »Geschichte des schweizerischen
Freistaats und Kantons S:t Gallen» (2 bd,
1868). Jfr biogr. över G. J. B. av sonen A.
Baumgartner (1892).
Båu’mhauer, Heinrich, schweiz.
kristallo-graf (f. 1848),f.d.professor i mineralogi i
Frei-burg. Har gjort sig känd bl. a. genom
grundläggande undersökningar om kristallernas
förhållande till lösningsmedel, över vilka han
utgivit »Die Resultate der Aetzversuche in der
kry-stallographischen Forschung» (1894). G. A-ff.
Båur, Adolph Felix, i Ryssland
kallad Rodion Christianovitj, rysk
general (1667—1718). Var född i Holstein men
kom 1700 i rysk tjänst och blev senare
general av kavalleriet. Han var verksam på
krigsskådeplatsen i östersjöprovinserna till
1706, varefter han under Mensjikov förde
befäl i Dnjeprtrakterna och Polen. Vid Karl
XII:s anmarsch 1708 fick han order att följa
denne och iakttaga hans rörelser, förenade
sig efter slaget vid Ljesna med tsarens armé,
var 1709 med vid Poltava, där han förde högra
flygeln, och vid Perevolotjna samt därefter i
Pommern och vid Tönning 1712—13.
Båur, Erwin, tysk biolog (f. 1875),
professor vid lantbrukshögskolan i Berlin sedan
1914. Det är framför allt B:s omfattande
undersökningar av ärftlighetsförhållandena hos
lejongap,
offentliggjorda bl. a. i
»Ver-erbungs- und
Bastar-dierungsversuche mit
Antirrhinum», som
gjort hans namn känt.
Av stort intresse äro
även B:s iakttagelser
över mutationer (se
d.o. och D escen
dens-lära) hos lejongap,
vilka på grund av sin
talrikhet av B. anses
ha selektionsvärde.
Vidare må nämnas B:s
undersökningar över ymphybrider (se
Bastard) samt hans utomordentligt klart skrivna
lärobok, »Einführung in die experimentelle
Ver-erbungslehre» (5:e o. 6:e uppl. 1922). J. R-m.
Båur, Ferdinand Christian, tysk
teolog (1792—1860). Från 1826 intill sin död
teol. professor i Tübingen, var han en av de
1800- talets teologer, som gripit djupast in i
teologiens historia. Hans
begåvning var av
betydande slag;
därjämte lågo bakom hans
rika litterära alstring
en ytterligt noggrann
källforskning och en
lärdom av stora mått.
Kring sin kateder
samlade B. en hänförd
ungdomsskara, som
fängslades vid honom
på grund av hans
kritiska tankars
dristighet och det manligt
raka i hans personlighet. Till en början
mottog B. kraftiga impulser från Schleiermachers
arbeten men kom mer och mer in under den
behärskande inflytelsen av den hegelska
filosofiens utvecklingstankar. Med energi
till-lämpade han dem på betraktelsen av de
religiösa företeelserna och historiens förlopp. I en
rad dogmhistoriska arbeten (om försoningen,
om treenigheten och Kristi människoblivande
samt, 1847, en lärobok i den kristna
dogm-historien) ryckte B. stoffet in under
synpunkten av ett stort, sammanhängande förlopp, där
anden söker sig sin väg framåt i en ständig
dialektik, en aldrig vilande utgestaltning av
motsatser och dessas utjämning. Utan våld på
enskildheter har denna betraktelse icke blivit,
men de hegelska tankarna förde dock B. upp på
en utsiktshöjd, som då betydde en eggelse och
en befrielse från mycken oförstående, isolerans
de behandling av de historiska företeelserna.
Sin största betydelse fick doek B. som kri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
