Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beauharnais, Eugène de - Beauharnais, François de - Beauharnais, Hortense Eugénie de - Beauharnais, Joséphine de - Beaujolais - Beaumanoir, Philippe de Rémi - Beaumarchais, Pierre Augustin Caron de - Beaumaris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1057
Beauharnais, F. de—Beaumaris
1058
bayerska prinsessan Augusta Amalia, vilket
äktenskap blev mycket lyckligt. Svärfadern gav
honom titeln hertig av Leuchtenberg och furste
av Eichstätt. Av hans 4 döttrar blev
José-phine 1823 förmäld med svensk-norske
kronprinsen Oskar (se Josefina) och Amélie
förmäld med kejsar dom Pedro I av Brasilien. Om
B:s ätt se vidare Leuchtenberg. B. var
allmänt omtyckt för sin flärdfrihet och redbarhet
och sitt varma hjärta. Hans »Mémoires et
cor-respondance» utgavs i 10 bd 1858—60. Jfr H.
Weil, »Le prince Eugène et Murat» (1901—02).
Beauharnais [båarnä’], Frango is de,
fransk markis (1756—1846). Var en av de
ivrigaste rojalisterna i nationalförsamlingen
1789 och uppgjorde 1792 en plan för den
kungl. familjens flykt men måste själv
emigrera. Han fick 1804 återvända och blev
använd som diplomat av Napoleon. Ludvig XVIII
gjorde honom till pär.
Beauharnais [båarnä’], Hortense
Eu-génie de, drottning av Holland (1783—
1837), syster till Eugène de B. och moder till
Napoleon III. Var av naturen rikt utrustad
både med skönhet och
sällskapstalanger. Av
styvfadern, kejsar
Napoleon I, blev hon 1802
bortgift med hans
broder Louis Bonaparte,
som 1806 blev konung
av Holland.
Äktenskapet blev mycket
olyckligt icke minst i följd
av hennes otrohet.
Hortense lämnade snart
sin make, bosatte sig i
Paris och höll där ett
lysande hov, omgiven
av konstnärer och lärda samt mycket omtyckt
av sin omgivning. Mellan Hortense och
Napoleon rådde alltid synnerligen varm vänskap.
1810 trädde hon i intimt förhållande till sin
stallmästare Flahault och blev därigenom mor
till sedermera hertigen av Morny (se d. o.).
1814 rönte hon från de allierades sida ett
mycket hänsynsfullt bemötande och blev i följd av
Alexander I:s bevågenhet av Ludvig XVIII
förklarad för hertiginna av S:t Leu och
tillerkänd rikligt apanage. Hon blev emellertid
utvisad redan 1815, enär hon mottagit
Napoleon med jubel vid hans återkomst från Elba.
Var sedan 1817 bosatt på slottet Arenenberg
i Schweiz och ägnade sig mest åt yngste
sonens, sedermera Napoleon III:s, uppfostran.
Biogr. av Turquan (1896) och Taylor (2 bd, 1907).
Beauharnais [båarnä’], Joséphine de,
g. m. Alex, de B., sedan med Napoleon I, se
Joséphine.
Beaujolais [bå^ålä’], gammalt franskt
landskap mellan Loire och Saöne, utgör n. delen
av Lyonnais. Huvudort: Villefranche.
Producerar gott bourgognevin, »beaujolais».
Beaumanoir [båmancoä’r], Philippe de
R é m i, sire de, fransk rättslärd (omkr. 1250
—96). Sändes 1289 av franske konungen Filip
den sköne till Rom för att försvara konungens
rättigheter mot påven. B. tillhörde den skola
av franska rättslärda, som bröt den medeltida
feodalismen och banade väg för den
monarkiska centralisationen i Frankrike. Hans
arbete »Ooutumes de Beauvoisis» (bäst utg. i 2
bd 1899—1900) är av största vikt för
kännedomen om gammalfransk rätt och 1200-talets
franska kulturhistoria.
Beaumarchais [båmar fä,’], Pierre
Augustin Caron de, fransk lustspelsförf.
(1732—99). Lärde sin faders hantverk,
urmake riet, och fick genom sin skicklighet
redan vid unga år
anställning som
hovurmakare. Genom ett
förmånligt gifte
lyckades han förvärva
en god ekonomisk
ställning och inlät sig
i vidlyftiga
spekulationer, vilka inom
kort gjorde honom till
millionär, samt köpte
sig en hovsyssla och
adelskap. 1770
invecklades B. i en process
mot sin kompanjons,
Paris-Duverneys, arvingar och anklagades för
att ha sökt muta domaren i målet. Slutet på
processen blev, att B. dömdes förlustig sina
medborgerliga rättigheter. Emellertid lyckades
han genom fyra glänsande broschyrer till den
grad vinna allmänhetens sympatier, att domen
måste upphävas (1776).
Från denna tid tillhörde B. de mest bemärkta
parisarna och väckte samtidigt uppmärksamhet
genom sitt författarskap. Hans första mera
bemärkta arbete var den mästerliga
komedien »Le barbier de Seville, ou la précaution
inutile» (1775; »Barberaren i Sevilla eller
den fruktlösa försiktigheten», flera sv. övers.).
En fortsättning av denna var »La folie
jour-née, ou le mariage de Figaro» (1784; »Figaros
bröllop», övers, till sv. 1785 o. flera ggr
senare), där B. beträdde den politiska
komediens område. Här anfaller förf, de
grundsatser, som voro de härskande i 1700-talets
samhälle, bestrider bördsprincipens
berättigande och fordrar rätt för alla att i mån av
duglighet göra sig gällande i samhällslivet.
B. fick undanröja mycket motstånd, innan
det sistnämnda dramat fick framföras på
scenen, där det vann storartad framgång. —
Både »Le barbier de Seville» och »Le mariage
de Figaro» ha bearbetats till operatexter (åt
Rossini och Mozart). Sina sista år
genomlevde B. i fattigdom, sedan han på vågade
spekulationer förlorat sin förmögenhet. Litt.:
Monografier över B. av Loménie (2 bd, 1855—
58; 4:e uppl. 1880) och Lintilhac (1887).
Beaumaris [bffumå’ris el. -mä’ris], stad på
engelska ön Angleseys östkust, vid inloppet
till Menaisundet. 1,839 inv.. (1921). Badort.
II. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
