Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befästningskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1105
Befästningskonst
1106
stängningar etc. För att motstå
anfallsmed-len: stormbockar el. murbräckor, ballister
och katapulter, förstärktes murarna genom
att göras dubbla med jordfyllning emellan,
varigenom även rymligare uppställningsplats
på murens krön erhölls. För att försvåra
an-fallsmedlens framförande lades framför muren
en grav. För att åtkomma den anfallande i
graven anbringades för frontalt försvar
stupande skottgluggar samt för flankering
utbyggnader i form av torn. Inom en lämplig
del av befästningen anordnades slutvärn eller
citadell.
B. användes redan tidigt till skydd för
såväl vissa viktiga orter som hela
landsgrän-ser, såsom de romerska limesbefästningarna.
Under Karl den store anlades i de erövrade
länderna vakttorn, som sedermera utvidgades
till riddarborgar. Städerna omgåvos av
torn-försedda murar. Uppfinningen av krutet
gjorde det nödvändigt att förändra
fäst-ningsbyggnaderna med hänsyn till de nya
eldvapnen. Bakom murarna upplades jordvallar.
Tornen ersattes med jordfyllda r u n d 1 a r el.
bastejer. De rätliniga fronterna
utvecklades till bastionerade fronter (se Bastion),
först av italienarna. Den äldre
italienska skolan utmärkte sig för små
bastioner och långa kurtiner, delvis
tillbakadragna och mot kurtinen vinkel räta flanker
med s. k. orillon, högverk (kavaljerer),
portvärn och betäckt väg. Bland bekanta
representanter för denna skola, som var
förhärskande under 1500-talet, märkas Machiavelli,
San Michele, Tartaglia m. fl. Systemet
utvecklades och förbättrades efter hand med
större bastioner, dubbla flanker, portvärnets
utbytande mot ravelinen, tenalj, vapenplatser
i betäckta vägen m. m. Sålunda uppstod den
nyitalienska skolan. I
Nederländerna utvecklades på grund av särskilda
förhållanden ungefär samtidigt den
nederländska skolan. Graven gjordes bred och våt,
med sluttningar utan murklädnad, varjämte
faussebray (se d. o.), långa flanker och många
utanverk infördes samt vattenrörelser
anordnades. Systemet, som efter många lysande
fäst-ningsförsvar under nederländska frihetskriget
vann stort förtroende, tillämpades inom flera
andra länder, där förhållandena lämpade sig,
bl. a. i Sverige. — I det italienska systemet
infördes av tyska ingenjörer (S p e c k 1 e,
Landsberg, R i m p 1 e r) åtskilliga
förbättringar. En genomgripande förändring
infördes dock först genom den franska
sko-1 a n, vars grundläggare kan anses vara P
a-g a n, som införde åtskilliga förbättringar,
såsom mot försvarslinjen vinkelräta flanker,
trubbvinkliga bastioner m. m. Pagan beredde
väg för V a u b a n (se d. o.), som är det mest
lysande namnet inom den franska skolan. Han
lämpade sina befästningsplaner efter
förhållandena, och hans tre s. k. system ha
utarbetats av hans efterträdare först efter
hans död. I Tyskland framträdde
själv
ständiga förslag genom Fredrik den stores
inverkan i det äldre preussiska
systern e t. I Holland sökte Coehoorn på grund
av erfarenheterna under Ludvig XIV :s krig
förbättra det nederländska systemet genom att
väl täcka allt murverk mot artillerielden samt
stärka flankeringen och hinderanordningarna.
Vaubans samtida i Sverige voro D a
biberg h och S t u a r t, av vilka den förre på
grund av uppfinningsrikedom och originalitet
kan räknas till b:s främsta representanter
och funnit efterföljare i andra länder och i
långt senare tid. I Frankrike, som var
militärt tongivande, tillämpades Vaubans idéer,
som utvecklades av flera efterträdare, såsom
Cormontaigne och sedan av M é z i è r e
s-skolan, från vilken utgingo sådana män
som Chasseloup, Carnot, H a x o m. fl.
Mot bastionssystemet uppträdde i Frankrike
Montalembert och Carnot. Deras
reformförslag vunno ingen anslutning i
Frankrike men utövade däremot ett visst
inflytande på de efter 1815 framträdande n
y-preussiska och österrikiska b
e-fästningsskolorna. Dessa byggde på
k a p onjärsystémet, som blev den
grundläggande formen i den moderna fästningen
med enceinte och detacherade fort. — I
Sverige hade under 1700-talet Dahlberghs
traditioner bevarats, och det av Ehrensvärd
byggda Sveaborg utmärkte sig genom
storartade kasemattanläggningar. Bland
svenska författare och konstruktörer inom
befäst-ningskonstens område må i övrigt framhållas
Ståhlsvärd, von Röök och Virgin.
Under det att i det övriga Europa nya
åsikter började göra sig gällande, höll man sig i
Frankrike länge kvar vid det gamla.
Visserligen hade Bousmard och Chasseloup
försökt medla mellan de motsatta åsikterna,
Montalembert—Carnot och
Vauban—Cormontaigne, men detta hade lika liten framgång
som Haxos och Choumaras senare
framlagda reformförslag. Mézièsskolan, som nu
flyttats till Metz, var fortfarande
allenahärs-kande, och såsom typ för dess åsikter
uppställdes 1822 den bastionsutstakning, som är
bekant under namnet place-idéale.
Enligt dessa principer anlades efter 1830 de
första fortfästningarna i Frankrike (Belfort,
Lyon, Metz, Paris m. fl.). Dessa fästningar
voro dock ej tillräckligt motståndskraftiga
mot det räfflade artilleriet, mot vilket
murverket var för mycket blottat, huvudvallen
illa defilerad och i saknad av bombfria rum
och trävallar samt fjärrstridens möjligheter
illa tillgodosedda. Man fann, att
huvudstriden måste förläggas till fortlinjen och att
enceinten måste bli av sekundär betydelse.
Tiden före 1870—71 års krig blev en period
av famlande och tvekan. Erfarenheterna från
nämnda krig tvingade till förändringar. Man
måste mer än förr taga hänsyn till
artilleriets större skottvidd och träffsäkerhet samt
kastelden, och som en följd härav
framflytta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
