Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Behov - Behovsprincipen, Familjeförsörjnings-, Familjetilläggsprincipen - Behrend, William - Behrens, Bertha - Behrens, Johan Didrik - Behrens, Konrad Behrend - Behrens, Peter - Behring, Emil von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1117
Behovsprincipen—Behring
1118
så att man överväger, om exempelvis 50 kr.
utgivna för en resa skapa mera
tillfredsställelse, än om de sparas för ålderdomen.
Behoven äro alltid subjektiva, olika för olika
människor och även olika för samma individ
vid olika tidpunkter. — Till dessa satser
anknyter sig hela den moderna värdeläran
(gränsnytteteorien; se Värde); läran om
behoven har alltmera blivit nationalekonomiens
utgångspunkt. — Litt.: Patten,
»Consump-tion of wealth» (1901); Dickinson, »Economic
motives» (1922). E. Hkr.*
Behovsprincipen, även kallad F a m i 1 j
e-försörjnings- el.
Familjetilläggs-principen, princip, enl. vilken staten vid
tjänstemans avlöning tar hänsyn till
levnads-behovet och bestämmer högre lön för män och
för gifta samt för dem, som ha barn el. nått
viss ålder. Principen har i viss mån tillämpats
i Sverige vid bestämmande av tjänstemäns
dyrtidstillägg samt även i en del amdra
länder, t. ex. Belgien, Finland och Nederländerna.
(Se 1921 års lönekommittés bet. ang.
ordnandet av kvinnl. befattningshavares
avlönings-och pensionsförhållanden, 1923). Ldht.
Behrend, William, dansk
musikskriftställare (f. 1861). Sedan 1886 anställd i
Köpenhamns magistrat och sedan 1905 chef för
barnavårdsnämndens »fælleskontor», är han
sedan 1917 även lärare i musikhistoria och
bibliotekarie vid kungliga danska
musikkon-servatoriet. B. har skrivit biografier över
Gade och J. P. E. Hartmann, en bok om
»Beet-hovens klaversonater» (1923) samt i förening
med Hortense Panum utarbetat en större,
värdefull »Illustreret musikhistorie» (1895—
1905). B. är musikkritisk medarbetare i
tidskriften Tilskueren. — Hans hustru, G u
d-da B., f. Horneman 1880, har skrivit
noveller, bl. a. »En synderinde» (sv. övers. 1902).
Behrens, B e r t h a, tysk romanförf :na,
pseud. W. Heimburg (1850—1912). Skrev
ungefär i samma anda som E. Marlitt ett
betydligt antal romaner och noveller, som
vunno stor popularitet som
förströelselitteratur. Många av dem äro övers, till sv., ss.
»Gamla frökens historia», »Bror och syster»,
»Hjärtekval», »Den starkaste».
Behrens, Johan Di drik, norsk
sånganförare (1820—90). Gav 1845 (på hemvägen
från studentmötet i Köpenhamn) uppslaget
till Norges »Studenter-sangforenings»
stiftande och blev dess förste instruktör. Han ledde
likaledes sången i flera sångföreningar och
skolor i Kristiania. B. utgav omkr. 30 bd
samlingar av manssånger och tog initiativ till
reformering av koralsången i Norge. Y. N.*
Behrens, Konrad Behrend,
operasångare (1835—98). Född i Braunschweig, blev B.
1857 grosshandlare i Stockholm. Han
studerade sång för Dannström, Günther och Berg,
debuterade 1862 på Kungl. teatern som
Sa-rastro i »Trollflöjten» och tillhörde nämnda
scen till sommaren 1870. Sedan hade han
anställningar i Rotterdam, London och Amerika
samt gjorde flera konstresor till Sverige; han
dog i New York. — B:s utomordentliga
röstmedel, vilka han
utbildat till hög grad av
fulländning,
motsvarades icke av
strävandets och
uppfattningens djup. Hans spel
och sång utmärkte sig
emellertid för
livlighet och styrka. Bland
hans roller må nämnas
Max i »Alphyddan»,
Plumkett i »Martha»,
Marcel i
»Hugenotter-na» samt Wilhelm
Tell. A. L.*
Behrens, Peter, tysk arkitekt (f. 1868).
Började som målare, övergick till dekorativ
konst och blev en betydande arkitekt i modern
anda. Bland hans verk äro tyska
ministerhotellet i Petersburg, som förstördes vid
krigsutbrottet 1914, elektricitetsverket i Berlin och
en rad betydande byggnadsverk i
Rhentrak-ten, där B. de senare åren varit verksam, även
som lärare (professor i Düsseldorf 1921).
Monografi av F. Hoeber 1912. G-gN.
Behring, Emil von, tysk läkare,
bak-teriolog, nobelpristagare (1854—1917). Med.
dr 1878, Rob. Kochs assistent i Berlin 1889,
professor vid Marburgs universitet 1895—
1916, blev han 1901 på grund av sin
upptäckt av antidifteriserum den förste
nobelpristagaren i medicin. Den teoretiska
upptäckt, som ligger till grund härför, gjorde
B. 1890. Utgående från att fransmännen
Roux och Yersin nyss påvisat, att
difteriba-cillen verkar genom avsöndring av ett
lös-ligt gift, fann B., att serum från med först
små, sedan stigande doser av giftet
immu-niserade försöksdjur hade erhållit förmågan
att förstöra giftet. Efter samma metod
kunde också motgift mot stelkramps- (tetanus-)
bacillens gift erhållas. Sällan har den
praktiska tillämpningen följt så snabbt på en
vetenskaplig upptäckt som i detta fall.
Julen 1891 gjordes de första försöken med
antidifteriserum på människor. 1892—93
började detta serum systematiskt framställas
från hästar, och 1894 kunde det utsändas som
ett slutprovat läkemedel i den medicinska
praktiken. Antitetanusserum har däremot
först under världskriget fullt kommit till
sin rätt. B:s upptäckt och dess praktiska
utarbetande blevo grundläggande, den förra
för hela läran om immunitet mot gifter, det
senare för hela den moderna serumterapien
(se S e r u m b e h a n d 1 i n g). Denna
upptäckt är en av de största i medicinens
historia och förtjänar att nämnas vid sidan av
Jenners upptäckt av vaccinationen och
Listers av antiseptiken.
Beloppet av sitt nobelpris donerade B.
1902 till preussiska staten för underhåll av
det av honom i Marburg grundade institutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
