Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Belgiska hästen, ardennerhästen - Belgiska Kongo - Belgiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1147
Belgiska Kongo—Belgiska litteraturen
1148
belgiska rasen endast mellan en tyngre och
en lättare brabanthäst, av vilka den senare
mera närmar sig bergsardennern och den förra
i de tyngsta exemplaren i vissa drag, såsom
huvudets och halsens form, erinrar om den
flamländska. Den belgiska hästen har på
senare tider väsentligt förbättrats, och målet
är att utbilda en häst med bergsardennerns
typ och konstitution och brabant- eller t.
o. m. den flamländska hästens storlek och
massa, vilket man sökt befrämja genom
uppläggande av en för hela rasen gemensam stambok,
»Stud book des chevaux de trait beige», 1890.
På 1870-talet infördes ardennerhästen i
Sverige. Resultatet utföll lyckligt. En
förträfflig arbetshäst av ardennertyp uppfödes
nu i större delen av södra och mellersta
Sverige, särskilt i Halland och Västergötland, och
tillfredsställer icke blott dessa landsdelars
behov utan exporteras även till andra länder,
ss. Danmark och Tyskland. 1901 stiftades en
avelsförening, »Stamboksföreningen för
svenska ardennerhästar», i avsikt att utbilda en
inhemsk arbetshästras av ardennerhästens
typ, och gemensam stambok upplades,
stadfäst 1904. E. T. N.
Belgiska Kongo, se Kongo.
Belgiska litteraturen. Delat i en
fransktalande och en flamskspråkig del, har Belgien
en litteratur på vartdera språket. Den förra
har alltifrån 1100-talet ingått i den franska
litteraturen, den senare, vars språkform i det
väsentliga sammanfaller med den
nederländska och som sedan språkkongressen i Gent
1841 har gemensamt skriftspråk med den
holländska litteraturen, har utgjort en del av
denna. Jfr Flamländska språket och
litteraturen. — Vidare finnes i Belgien
en liten vallonsk dialektdiktning, se
Vallo-n e r. Den belgiska litteraturen på franska
var vid 1800-talets ingång starkt påverkad
av de romantiska strömningarna. Den tog
ett stort uppsving genom
nationalitetsrörel-sen och självständighetsförklaringen 1830,
men det är egentligen först från tiden kring
1880, som man kan tala om en verklig
upp-blomstring. Från tiden förut har man att som
de mest betydande räkna skalden André van
Hasselt (1806—74), som under påverkan av
Victor Hugo och Sainte-Beuve anslöt sig till
romantiken, och Charles de Coster (1827—79).
Dennes mästerverk »La légende de Thyl
Uy-lenspiegel et de Lamme Goedzak» (1867), vari
både komiskt och tragiskt mästerligt
skildras den spanska inkvisitionens herravälde
under Filip II och Alba, har blivit Belgiens
yppersta nationella roman. Banbrytande för
den litterära uppblomstringen blev
konstkritikern och romanförfattaren CamilleLemonnier
(1844—1913), närmast genom sina romaner
»Un mäle» (1881) och »Le mort». De unga,
med bl. a. É. Verhaeren (1855—1916) och I.
Gilkin (f. 1858), samlade sig kring
tidskrifterna La jeune Belgique under redaktion av
Max Waller (pseud. för Maurice Warlomont,
1860—89) och L’Art möderne, redigerad av
Edm. Picard (f. 1836). Den förras lösen var
»Fart pour Fart» (»konsten för konstens
skull»), och den stod under inflytande av »les
parnassiens», den senare förfäktade den
»sociala» eller »nyttiga» konsten.
Bland de av symbolismen mer eller mindre
påverkade märkas G. Rodenbach (1855—98),
A. Giraud (f. 1860), M. Maeterlinck (f. 1862),
Ch. van Lerberghe (1861—1907), M. Elskamp
(f. 1862), G. Le Roy (f. 1862), A. Mockel (även
kritiker, f. 1866) och V. Gille (f. 1867) samt
bland de yngre P. Gerard (f. 1871), V. Kinon
(f. 1873), T. Braun, G. Ramaekers (f. 1875),
P. Nothomb (f. 1880). F. Séverin (f. 1867)
strävar däremot efter klassisk klarhet och
har något, som påminner om Lamartine.
Rodenbach förhärligade med stor
sensibilitet det mystiska Flandern och sjöng
oupphörligt både på vers och prosa Brygges lov.
Verhaeren var Flanderns skald. I början
naturalistiskt, sedan med romantisk
symbolism och slutligen med sund realism har
han besjungit dess blodfulla, starkt sensuella
befolkning med dess på motsatser rika
folksjäl samt havet och den flandriska naturen.
Därjämte har han givit en kraftig syntes av
de stora nutidsstäderna och sett skönheten i
människokraftens moderna uttryck. I sina
första dikter sjukligt känslosam, blev
Maeterlinck epokgörande genom sina första
dramatiska arbeten med dess mystik, varifrån han
sedan frigjort sig. Lerberghe gav i sitt
mästerverk »La chanson d’Éve» (1904) poesi av
eterisk skönhet. Elskamp är, fastän
fritänkare, de katolska stämningarnas .skald.
Ortodoxa katoliker äro de under starkt inflytande
av den franske skalden Francis Jammes
stående Kinon, Ramaekers och Nothomb. Den
belgiska heroismen under världskriget har
inspirerat É. Cammaerts (f. 1877; »Chants
patriotiques»), L. Piérard (f. 1886) och M.
Wyseur (f. 1886; »La Flandre rouge»).
Bland prosaförfattarna märkes
främst flamländaren G. Eekhoud (f. 1854),
som gärna kretsar om primitiv
bondebefolkning i den ödsliga Kempenlandbygden. L.
Courouble (f. 1863) är mest berömd för sina
skildringar (»La famille Kaekebroek», 1902)
av Bryssels gammaldags småborgare och
Eugène Demolder (f. 1862) för sina färgstarka
romaner (»La route d’émeraude», 1899, m.
fl.). Som hembygdsskildrare ha framträtt H.
Krains (f. 1862), G. Garnir (f. 1868), M. Des
Ombiaux (f. 1868), G. Virres (f. 1869), H.
Davignon (f. 1879), L. Delattre (f. 1872), E.
Glesener (f. 1874). H. Maubel (pseud. för M.
Belval, f. 1862) är känslornas och
sensationernas psykolog. Den kände politikern H.
Carton de Wiart (f. 1869) har skrivit
historiska romaner. P. André (f. 1873) är en av
de mest produktiva nutida belgiska
författarna och har förutom romaner och noveller även
skrivit dramatik. Blanche Rousseau är en
originell roman- och novellförf :na med
poe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
