- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 2. Arckenholtz - Bergkalk /
1159-1160

(1923) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Belgisk-franska fronten under världskriget 1914—1918 - Operationer och strider från Marne-slaget intill slutet av år 1914

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1159

Belgisk-franska fronten under världskriget 1914—18

1160

truppers entusiasm och djärvhet — i dem
ingick en ganska stor procent universitetsbildad
ungdom — kommo striderna att bli de
dittills under kriget blodigaste och mest
förlust-bringande.

Tyskarnas strävan att nå fram till de
åtrådda franska kanalhamnarna framkallade
under tiden mitten av okt. till omkr. 10 nov.
hårdnackade strider dels längst norrut utmed
floden Yser (slaget vid Yser), dels n. ö. och s.
om staden Yperen (första slaget vid Yperen).
Från början av okt. till den 26 pågingo
häftiga strider även vid Arras och trakten n.
därom, vilka förskaffade tyskarna terrängvinster
men ej ledde till något genombrott. Arras
bombarderades 6 okt. men kunde ej tagas;
stridslinjen kom att gå ej långt ö. om staden.

Tyskarna torde ha hoppats att hinna
tränga sig in emellan den belgiska armén och
vänstra flygeln av de allierades linje men
mötte i själva verket en sluten front, mot
vilken upprepade anfall riktades. Längst
norrut vid havskusten hade de en stor
olägenhet av att de allierade genom engelska
krigsfartyg kunde beskjuta dem i deras högra
flank. Deras anfall över floden Yser kröntes
först med framgång, men sedan flodens dalgång
genom öppnandet av slussarna vid Nieupoort
gjorts oframkomlig, måste de 31 okt.
återtaga sina utgångsställningar. Dixmuiden
försvarades tappert av fransmännen
(marinsoldater under Ronarch) men föll dock
slutligen (10 nov.) i tyskarnas händer. Någon
framryckning västerut därifrån kunde
tyskarna emellertid ej verkställa. Längre
söderut hade de tyska reservkårerna 19—21 okt.
gått till anfall n. och ö. om Yperen, där den
engelska försvarslinjen bildade en stor kil
mot öster. Tyskarnas anfall misslyckades
men återupprepades 22—23 okt., dock utan
bättre resultat. Striderna rörde sig n. om
Yperen om Bixschoote, som flera gånger togs
och återtogs, om Langemarck m. fl. orter. Ö.
om Yperen kämpades om Gheluvelt,
Zille-beke m. fl. Då motståndet ej kunde
brytas, beslöts på tyska sidan att vid förnyat
anfall genom en särskild sammansatt
stöt-grupp (v. Fabeck) rikta huvudangreppet mot
höjdpartiet s. om Yperen. Vid det allmänna
anfallet 30 okt. skedde ock detta samt
kröntes så till vida med framgång, som de båda
på nämnda höjd belägna orterna Wytschaete
och Messines, efter att ha tagits och
återta-gits under synnerligen häftiga strider,
stannade i tyskarnas händer. Ett andra försök
10 nov. att här ytterligare vinna terräng
misslyckades. En avmattning inträdde nu
inom hela Yperenområdet. Huvudorsak därtill
torde ha varit, att terrängen, i och för sig låg
och vattensjuk, genom det ymniga regnandet
mångenstädes blev alldeles oframkomlig;
särskilt mötte artilleriets framförande stundom
oövervinnliga svårigheter.

Den linje, i vilken de båda motståndarna
efter dessa strider stannat, sträckte sig från

havet utmed det översvämmade området,
vidare utmed Yserkanalen i riktning mot
Yperen för att vid denna stad vika av i en
starkt markerad båge samt fortsätta v. om
Messines ned mot Armentières.

Omkr. 15 nov. var således den långa linje
fixerad, som i stort sett skulle förbli orubbad
ända till de avgörande striderna 1918 (se
kartan sp. 1161—62). Tyska härledningen måste
nu avstå från alla planer att på västfronten
framkalla ett avgörande. Händelserna på
östfronten, vilka genom Hindenburgs framgång
vid Tannenberg och det anfall han därefter
företog för att fördriva Rennenkampf ur
Öst-preussen hade utvecklat sig på gynnsamt sätt,
ingåvo åter bekymmer. Det skulle dröja över
ett år, innan de tysk-österrikiska arméerna
i ö. vunnit ett sådant övertag, att tyska
krigsledningen kunde känna sig tryggare där.
Det gällde att för västfronten med så ringa
krafter och ett så aktivt uppträdande som
möjligt neutralisera verkningarna av de
upprepade fransk-engelska anfallen. De
förflyttningar från väst- till östfronten av tyska
trupper, som efter hand ägde rum, omfattade
i själva verket en mycket betydande styrka,
minst 10 armékårer. Till ersättning härför
insattes väl ett ganska stort antal
lantvärns-förband, varjämte ersättning för förlusterna
skedde. Men tyskarna måste, för att uppväga
sin underlägsenhet i styrka, vilken
framträdde alltmer, i den mån de nya engelska
arméerna ankommo till fronten, grunda sitt
stategiska försvar på att tunna ut den
främsta linjen i syfte att bilda starka reserver,
och omsorgsfulla förberedelser vidtogos för
att förflytta dem i olika riktningar.
Befintliga arméreserver kommo således att insättas
ej blott å egen armés front utan, om så
behövdes, även för att förstärka andra arméer.

Arméernas uppställning var omkr. 15 nov.
1914 följande: 4:e armén, hertigen av
Württemberg, från havet till trakten n. v.
om Lille; 6:e armén, kronprinsen av
Bayern, s. om 4:e armén till trakten närmast
s. om Arras; 2:a armén, v. Bülow, till
Roye; l:a armén, v. Kluck, till trakten
ö. om Soissons; 7 :e a r m é n, v. Heeringen,
till trakten av Reims; 3:e armén, v.
Einem (efter den insjuknade v. Hausen), till
Argonneskogen; 5:e armén, tyske
kronprinsen, t. o. m. Étain, ö. om Verdun;
här-a v d. v. S t r a n t z t. o. m. Pont-å-Mousson;
härav d. v. Falkenhausen i
Loth-ringen och n. Vogeserna samt h ä r a v d. v.
G a e d e is. och mellersta Elsass. Såsom chef
för generalstaben hade v. Moltke efterträtts
av krigsministern, general von Falkenhayn.
Tyska högkvarteret torde f. ö. från denna tid
ha utövat sin huvudverksamhet vid östfronten,
i vars närhet det också var förlagt. Såsom
ett slags stabschef för västfronten tjänstgjorde
general v. Freytag-Loringhoven.

På den fransk-engelska sidan var det
bekant, att de ryska anfallen föranlett tyskarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat May 10 00:01:01 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdb/0724.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free