Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Belgisk-franska fronten under världskriget 1914—1918 - Ställningskrigets karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1163
Belgisk-franska fronten under världskriget 1914—18
1164
utsikten att lyckas allt mindre. Hela
stridssättet kom nu att karakteriseras av försök att
tvinga den fientliga linjen tillbaka eller att
genombryta den. Men resultaten blevo i
allmänhet jämförelsevis obetydliga. Det kom så
småningom att röra sig blott om några
kilometers frontbredd och om besittningstagande
av en eller annan ort eller ett eller annat
skyttegravskomplex. Efter hand kom ingen
av de stridande att nöja sig med en enda
ställning. I samma mån grovt artilleri kom
till allt större användning, kunde de
fientliga skyttegravarna och de framför dem
an-bragta ståltrådshindren förstöras, så att den
främsta linjen antingen måste utrymmas
endast på grund av eldverkan eller uppgivas
vid ett fientligt stormanlopp. Det blev därför
nödvändigt att ha flera försvarslinjer med
emellan dem befintliga förbindelselinjer, så
att, om den främsta linjen måste lämnas,
försvaret dock kunde fortsättas i en bakre
linje. På många ställen uppkommo de nya
linjerna därigenom, att ställningarna skötos
fram närmare fienden. De skyddsvärn, i
vilka besättningstrupperna vid planerat
anfall under den före framstormningen skeende
beskjutningen sökte skydd för fiendens eld,
gjordes allt djupare, för att de skulle kunna
bliva tillräckligt motståndskraftiga. Varje
skyddsgrav försågs med flera utgångar, så att
det manskap, som uppehöll sig i den, ej skulle
begravas vid den häftiga beskjutningen och de
instörtningar denna förorsakade.
Snart var det ej ens tillräckligt att ha e n
försvarslinje, enär efter hand artillerielden
ökades i så hög grad, att flera nära bakom
varandra liggande linjer samtidigt kunde
tagas under eld. På grund därav utbyggdes
bakom den främsta ställningen en andra och
kanske en tredje ställning, av vilka stundom
var och en bestod av flera linjer. Dessa lågo
så långt bakom den främsta ställningen, att
det för deras beskjutning fordrades en
förflyttning av det fientliga artilleriet. Den tid,
som erfordrades för att intaga ny
artilleriställning på den fientliga sidan, var för
försvararen av stort värde, emedan han då fick
tillfälle att vidtaga nödiga förberedelser för
att kasta den anfallande tillbaka och särskilt
för att framdraga befintliga reserver. Mellan
de olika ställningarna el. ställningssystemen
anlades ofta tvärställningar i avsikt att
förhindra, att den anfallande skulle, därest en
ställning till en viss frontlängd blivit tagen,
kunna breda ut sig i den mellanliggande
terrängen åt sidorna. På detta sätt uppstod
utefter den långa befästade linjen på ömse
sidor ett virrvarr av skyttegravar och täckta
rum. Den långa tid, som stod till förfogande
för att utföra grävningarna, gjorde det
möjligt att metodiskt befästa terrängen, varvid
hänsyn togs till ytterformernas växlande
beskaffenhet. Med tiden fästes också allt större
vikt vid att hygienens fordringar skulle bliva
i möjligaste mån tillgodosedda.
Efter hand skedde åtskilliga förändringar i
sättet att anlägga befästningar och i
stridssättet. Då infanteriet ej kunde räkna på att
bekämpa motståndaren på större avstånd, sökte
man att på sådana sträckor, där närmandet ej
kunde ha utsikt till framgång, genom
anläggning av snett framåt och i sicksack gående
gravar (sapper) komma fienden så nära in på
livet som möjligt. Det uppstod således på vissa
sträckor skyttegravsnät, vilkas främsta linjer
lågo fiendens synnerligen nära. Detta läge
fortfor, tills det lyckades den ene eller den andre
av de båda stridande att genom ett språng
framåt tränga motståndaren något tillbaka.
Försvarets seghet ledde till närstrider, i vilka
handgranaten åter kom till användning och
bajonetten, gevärskolven, ja, t. o. m. kniven
tillgrepos. Efter hand började man använda
giftiga gaser. Före stormanloppet
utsläpptes moln av gaser, som skulle omöjliggöra
försvaret. I sin ordning skyddade sig
försvararna häremot genom gasmasker, vilka
först på västfronten men efter hand även på
de andra fronterna kommo att allmänt ingå
i truppernas utrustning.
Artilleriets dolda uppställningsplatser
nödvändiggjorde särskilda mått och steg för
eldens ledning. Eldledningsplatser, om möjligt
med upphöjt läge, anordnades så långt fram
som möjligt. Småningom fingo flygarna till
uppgift att för reglering av det egna
artilleriets eld iaktta målen och eldverkan.
För att möjliggöra snabba meddelanden
inom ställningslinjen och bakåt till
reserverna och stabskvarteren anlades ett
telefonnät, vars utsträckning inom en armés
område kunde uppgå till hundratals kilometer.
Den väldiga transporttjänst, som krävdes
för att framföra ammunition,
förplägningsför-nödenheter o. s. v., kunde ej tryggas genom de
medel, som urspr. stodo till arméernas
förfogande. Dessa transportmedel måste
kompletteras, icke blott genom byggande av lätta
fältjärnvägar, utan mångenstädes vidgades också
det ordinarie järnvägsnätet, och nya
järnvägsstationer uppstodo några få kilometer bakom
stridslinjen.
Flygväsendet tog i synnerhet på västfronten
en oanad utveckling. Till en början användes
flygarna dels, såsom ovan blivit nämnt, för
observationer åt artilleriet, dels för att
nedkasta bomber på de fientliga
befästningarna. Men snart blev det nödvändigt att
anskaffa stridsflygplan för att kunna avvisa
fientliga flygare. Från användning av
enskilda flygplan kom man småningom över till
att insätta hela flygeskadrar. Därmed blevo
luftstriderna allt häftigare, och en hastig
ökning skedde i procenttalet nedskjutna flygplan.
Luftskepp spelade däremot under
ställningskriget en mycket liten roll; i stället användes
de av tyskarna för nedkastning av bomber å
fientligt område.
De med anfallet förenade svårigheterna
ledde också till att det under senare tiders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
