Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Belgisk-franska fronten under världskriget 1914—1918 - Operationer och strider under 1917 efter våroffensiven till årets slut - Operationer och strider 1918 till de allierades stora offensiv (i mitten av juli)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1181
Belgisk-franska fronten under världskriget 1914—18
1182
uppfyllelse. Anfallet, som riktades mot den
tyska linjen i dess utgående? mot Soissons
riktade vinkel (mellan La Royère och Vauxaillon),
påbörjades 23 okt. Striden blev särskilt skarp
om Malmaisonfortet, som togs — fransmännen
beteckna hela anfallet med benämningen
»segern vid Malmaison». Resultatet blev att hela
Chemin des dames-partiet 1—2 nov. släpptes av
tyskarna, vilka gingo tillbaka bakom Ailette.
Före årets slut skulle ännu ett slag
utkämpas. Haig ville om möjligt söka draga
fördel av den förtunning, som vid de tyska
linjerna företagits för att förstärka
stridsfronten i Flandern. Kunde ett verkligt
överraskande anfall företagas på lämplig punkt,
skulle utsikter förefinnas till framgång.
Såsom anfallsfront valdes sträckningen s. v. om
Cambrai på en bredd av omkr. 15 km. Då
general Byng 20 nov. gick till anfall, gjorde
sig en ny metod gällande. Artilleriets eld
hade ej röjt avsikten, och överraskningen
tillförsäkrade också de anfallande en ganska
stor framgång. Då engelska armén i detta
slag därjämte förfogade över ett mycket
stort antal, det uppgives 324,
pansarstridsvagnar, tanks, varför slaget vid Cambrai kan
betecknas som det första egentliga tankslaget,
är det förklarligt, att läget var kritiskt för
tyskarna. Hade engelsmännen energiskt
utnyttjat den första framgången och blivit i
tillfälle att släppa lös det i beredskap hållna
kavalleriet, skulle måhända en katastrof ha
inträffat. Men nu lyckades tyskarna —
general von der Marwitz’ trupper ur 2:a armén
— icke allenast uppfånga stöten utan även
genom motangrepp (30 nov.—6 dec.) återtaga
större delen av den förut förlorade terrängen.
Härmed voro huvudstriderna på västfronten
1917 avslutade. De hade trots sin intensitet
ej kunnat bryta tyskarnas motståndskraft. Då
inom ententen den bristande enheten i
ledningen ansågs ha väsentligt bidragit till att
resultaten uteblivit, så gjordes, särskilt efter
de italienska motgångarna under årets sista
månader, förberedelser att avlägsna denna
brist. För övrigt hoppades man på Amerikas
förenta stater. Tyskarna å sin sida kunde
rent militärt känna tillfredsställelse med 1917
års händelser. Västfronten var obruten, och
med hänsyn till det ryska sammanbrottet och
Italiens nederlag kunde nu åter planerna för
anfall mot de fransk-engelska arméerna
återupptagas. Men förvisso förefunnos för dem
också bekymmersamma företeelser: i
militä-riskt avseende läget på de asiatiska
krigsskådeplatserna, i politiskt avseende Amerikas
inträde bland de krigförande, vartill kom den
genom blockaden framkallade begynnande
upplösningen av den inre fronten.
Operationer och strider 1918 till
de allierades stora offensiv (i
mitten av juli).
Tyskarna kunde 1918 för första gången
under hela kriget skaffa sig överlägsenhet på en
av fronterna. Dittills hade tyska armén allt
sedan krigets allra första period varit
hänvisad att på alla fronter värja sig för den
fientliga övermakten. Nu hade Ryssland fallit
tillsammans, så att östfronten kunde avlämna
större delen av de trupper, som förut kämpat
där, och italienska armén hade tvingats
tillbaka, så att förhoppning borde finnas, att de
österrik.-ung. trupperna skulle kunna, utan
tysk hjälp, behålla övertaget där. Nu var den
stora frågan om tyska hären även i detta
militärt gynnsammare läge skulle
fortfarande på västfronten iakttaga defensivt
uppträdande eller om tidpunkten kunde anses
kommen att gripa till offensiven. Det förra
tillvägagångssättet hade visat sig så till vida
fördelaktigt, som det kunde förutsättas, att
motståndarens fruktlösa angrepp medfört
oerhört stora förluster, med största
sannolikhet större än dem, för vilka försvararen
var utsatt. Och i längden måste detta
medföra en stor kraftnedsättning. Å andra sidan
kunde det förutses, att denna utmattning
skulle mer än motvägas av krafttillförseln
från Förenta staterna, för vilken, såsom det
efter hand blev tydligt, u-båtarna ej kunde
lägga tillräckliga hinder i vägen. Kanske
skulle till slut utmattningen först göra sig
gällande på centralmaktssidan. I så fall
skulle ententens energiska vilja att tvinga
motståndaren på knä kunna genomföras, utan att
denne ens gjort ett sista försök att genom
militärisk framgång komma ur sitt nödläge.
Ställd inför detta val, bestämde sig tyska
arméledningen för anfallsalternativet.
På vilka grunder kunde tyskarna hoppas,
att deras anfall nu skulle medföra ett lyckligt
resultat, då den gångna långa tiden visat, att
motståndaren, trots all tapperhet och
grundliga förberedelser, icke kunnat genomföra sina
angreppsplaner? Svaret ger Hindenburg i sin
bok »Ur mitt liv» med en hänvisning till de
storartade resultat, som förut vunnits tack
vare den tyska tilliten såväl från de djupa
leden till den högre ledningen som omvänt.
Men anfallet fick ej utmynna i en
»materialdrabbning» av 1917 års typ. För att komma
ifrån denna kraftuttömmande och sannolikt ej
till större positiva resultat ledande taktik
måste nya former utfinnas. Den tyska
ledningen utfärdade ock direktiv för
»anfalls-slaget», vilka gingo ut på tunnare
skyttelinjer, vilkas eldkraft genom mängder av
kulsprutor samt omedelbart understöd av
artilleri, gaser och stridsflygare skulle ökas till
högsta möjliga grad. Den tyska
krigsledning-en ansåg, att dessa väl övervägda taktiska
förberedelser samt den enskilde mannens
trängtan att äntligen få krypa upp ur
jordhålan och gå framåt skulle vara faktorer, med
vilka man kunde räkna vid förhoppningen om
ett gynnsamt resultat.
De tyska stridskrafterna voro i
huvudsak sålunda grupperade: Armégruppen
kronprins Rupprecht av Bayern:
4:e armén (Sixt von Armin) i belgiska
Flan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
