Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Belladonnin - Bellagio - Bellaigue, Camille - Bellamy, Edward - Bellarmin, Robert - Bellary, Ballari - Bellay, Joachim du - Belle-Alliance - Belleau, Remy - Belledonne - Bellefors - Bellegarde, Heinrich von - Belle-île - Belle-isle - Belle-isle-sundet - Bellermann, Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1207
Belladonnin—Bellermann, F.
1208
Belladonnin, en i belladonnadrog
förekommande alkaloid, ur kemisk synpunkt
besläktad med a t r o p i n (se d. o.).
Bellagio [bela’d^å], liten turistort vid
Co-mosjön i Italien, på udden mellan sjöns bägge
södra grenar. Berömt för sitt härliga läge och
för utsikten över Alperna. Omkr. 4,000 inv.
Bellaigue [bälä’g], C a m i 11 e, fransk
musikskriftställare (f. 1858). Är sedan 1885
musikreferent i Revue des deux mondes. Han har
utgett bl. a. »Un siècle de musique frangaise»
(1887), »Les époques de la musique» (2 bd,
1909), biografier över Mozart (1906) och
Men-delssohn (1907) m. m.
Bellamy [be’lomi], Edward, nordamerik.
författare (1850—98). Väckte stort uppseende
med sin socialistiska
framtidsroman
»Loo-king backward 2000
—1887» (1888; »En
återblick», 1889),
avsedd att skildra
samhällets kommande
sociala och industriella
utveckling. Sina idéer
om egendomens
»na-tionalisering» och den
fria konkurrensens
ersättande med en
socialistisk ledning av
produktion och distribution utvecklade han
vidare i »Equality» (1897).
Bellarmin, Robert, ital. teolog (1542—
1621). Tillhörde jesuitorden och blev 1569
en som predikant både av katoliker och
protestanter högt värderad professor i Leuven
men kallades 1576 till
Collegium romanum i
Rom och blev 1599
kardinal. Genom sitt
försvar för
molinis-men (se M o 1 i n a)
ådrog han sig påvens
onåd och skickades
1602 som ärkebiskop
till Capua. I
påvedö-mets strider mot
Ve-nezia och England
uppträdde han med
skarpa stridsskrifter i ku-
rians tjänst. Hans huvudverk, »Disputationes
de controversiis christianæ fidei adversus
hujus temporis hæreticos» (3 bd, 1586—93),
var länge den romerska katolicismens
främsta försvarsskrift. Biogr. av J. B. Couderc
(2 bd, 1893).
Bellary [belä’ri] el. B a 11 a r i, stad i s.
Främre Indien, 420 km v. n. v. om Madras,
39,845 inv. (1921). Är huvudort i distriktet
B. och avsättningsort för en betydande
bomullsproduktion. Viktig militärstation.
Distriktets klimat är hett, osunt och ytterligt torrt,
medförande fara för missväxt och hungersnöd.
Bellay [bälä’], Joachim du, fransk
renässansdiktare (1524—60), tillhörande skalde-
gruppen Plejaden (se d. o. och Franska
litteraturen). B:s förnämsta arbete är
»Défense et illustration de la langue
fran-gaise» (1549), denna skolas första manifest,
vari B. med anslutning till italienarna
Tris-sino och Sperone Speroni yrkade på att
modersmålet skulle odlas och framställde
antikens diktverk som mönster för fransk poesi.
B:s lyrik präglas av älskvärt drömmeri och
äkta patriotism. Han är en av den franska
sonettdiktningens mästare.
Belle-Alliance [bäl-aliä’s], belgisk by s. om
Bryssel, efter vilken preussarna benämna
slaget vid Waterloo, där Napoleon besegrades 1815.
Belleau [bälå’], R e m y, fransk skald (1528
—77). Tillhörde skaldegruppen Plejaden (se
d. o.). B. skrev herdedikter efter Sannazaroa
mönster, en komedi (»La reconnue») m. m.
Belledonne [bäldå’n], bergmassiv i
Dau-phinéalperna, fr. dep. Isère, ö. om Grenoble,
med tre spetsar, den högsta 2,981 m.
Bellefors, se B ä 11 e f o r s.
Bellegarde [bälga’rd el. bä’lgart],
Heinrich von, österrikisk militär, greve (1756
—1845). Född i Dresden, blev han 1771
österrikisk officer, deltog först som generalmajor,
sedan som fältmarskalklöjtnant och general i
koalitionskrigen mot Frankrike,
kommenderade österrikiska huvudarméns yttersta högra
flygel i 1809 års fälttåg och utmärkte sig då
vid Aspern och Wagram. B. var 1809—13
generalguvernör i Galizien och 1813—15
österrikisk överbefälhavare i Italien, där han flera
gånger besegrade Murat.
Belle-ile [bäl-1’1], ö vid Frankrikes västkust
(Bretagne), depart. Morbihan; 83 kvkm, 6,827
inv. (1921). Huvudort: Le P a 1 a i s, med
ci-tadell; export av ost, hummer, fisk. — ön
innehades från 1658 av Ludvig XIV :s
finansintendent Fouquet (se d. o.), vars sonson efter
den bar titeln hertig av B. och 1718 avstod
ön till franska kronan. — Jfr även B e 11
e-i s 1 e - s u n d e t.
Belle-isle [bäl-1’1], Charles Louis A
u-gu st e Fou que t, hertig av B., pär och
marskalk av Frankrike
(1684—1761).
Utmärkte sig särskilt i
österrikiska tronföljdskri-get, varunder han
intog Prag 1741 och
året därpå företog ett
skickligt återtåg
därifrån. Han visade sig
vid flera tillfällen
såsom smidig diplomat.
Efter fredsslutet 1748
blev han hertig. 1753
trädde han i spetsen
för franska krigsförvaltningen, som han
förestod till sin död.
Belle-isle-sundet [bäl-i’1-], sund i ö. Kanada,
skiljer New Foundland från Labrador. Vid n.
inloppet den lilla ön Belle-isle; två fyrtorn.
Bellermann, Friedrich, tysk musiklärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
