Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bellman, Karl Mikael (Carl Michael)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1219
Bellman
1220
Bellman studerande rid glaset. Teckning av
J. T. Sergel.
•trödde i ständigt ny uppfinning omkring sig
dryckesvisor, där skildringen av Bacchus och
dennes välgärningar, sedan århundraden vanlig
i all dylik poesi, får en stigande konkret
gestaltning. Amiral Tersmeden skildrar i sina
memoarer hur han 1767 vid en bjudning hos
sig som en stor surpris för gästerna kunde
låta sjunga nya supvisor av B. För sina
dryckesvisor började B. 1765 använda
bibelparodiska motiv och fortsatte därmed ett par år,
och dessa visor, »Gubben Noak», »Joakim uti
Babylon», »Ahasverus var så mäktig» m. fl.,
som hastigt spredos i avskrifter och
skilling-tryck, skapade hans första popularitet hos
folket och sjöngos överallt. På grund av den
respektlöst drastiska omdiktningen av de
heliga ämnena, vilken dock var ganska harmlös,
råkade visorna ut för prästerskapets misshag
och förföljelser. Liknande bibelparodisk poesi
förekommer i samtidig eller tidigare engelsk
och holländsk visdiktning, och bibelparodien
är en form, som har mycket gamla anor och
som redan Dalin begagnat. I en av sina
förmän i manufakturkontoret, kommissarien
Anders Lissander, fick B. en faderlig och
förstående beskyddare, och få personer ha för B.
haft större betydelse. Det närmare umgänget
med denne räckte från 1764 till årtiondets
slut. Till hans ära skrev B. 1766 det
dramatiska divertissemanget »Det lyckliga
Skeppsbrottet». Dennes hem blev den miljö, där han
oftast föredrog sina skapelser, och dennes
dotter, Ingrid Margareta, var föremålet för hans
kärlek under många år och det djupaste
förhållande han överhuvud haft. B. var
emellertid icke någon djupare erotisk natur och
tog sina förälskelser vanligen ganska lätt. Till
henne har han skrivit mycket vers, men hon
lär efter brytningen med skalden ha slängt
dem på elden. Delvis är denna diktning oss
dock känd; drag därifrån gå igen i hans
senare skildring av Ulla Vinblad.
En svåger till B., kämnären Claes Arrhén
von Kapfelman, hade omkr. 1767 blivit ägare
till Hägerstens gård i Brännkyrka socken,
och här på mälarstranden med de kända
ställena (Jakobsberg, Pettersberg, Klubben m. fl.)
dvaldes han dessa år helst om somrarna, och
denna idylliska trakt är det landskap, som
starkast präglat sig hos honom och som mest
riktat hans diktning. Hos Lissander
föddes även B:s diktning om Bacchi orden, som
tillhör hans mest chargerade parodiska konst.
Som sällskapsmuntration roade han sig med
att skapa en dylik orden, där han till
åhörarnas förnöjelse parodierade ceremonielen vid de
svenska riddarordnarna, och de agerande i
hans orden äro Bacchus och hans mest nitiska
barn. B. skrev dikter, i vilka han dubbade
stadens fyllerister till riddare och
kommendörer, och när någon av dem dött, höll han
poetisk parentation över denne. Sina hjältar
samlade han upp från alla håll inom staden,
mest från Södermalm och de ämbetsverk, där
han tjänstgjort, stackars avsigkomna
människor, som vanligen vandrat den sorgliga
vägen från välstånd till förfall. Genom
skildringar av J. G. Oxenstierna och
Fre-denheim, som hört B. föredraga sina
ordenskapitel, känna vi väl hur dessa tillgått.
»Hans gester, hans röst, hans spelning, som
äro oförlikneliga», skriver Oxenstierna,
»föröka ännu mera det nöje man har af sjelfva
versen, som är alltid vacker, och som
innehåller tankar, ömsom löjliga, ömsom sublima,
men alltid nya, alltid starka, alltid
oväntade.» Ordens högtid firades Barbaradagen,
och den första dikten i denna genre skrevs
1766 (Fredmans sång n:r 2). Med 1770
upphör på det hela taget omtalandet av nya
personer i ordensdikterna, och dessa växa ut
till fantastiska, halvt dramatiska
virtuosnummer, som förlora sin tidigare realistiska
prägel och i stället röra sig med en vidlyftig
kvasi-mytologisk apparat. Hans sista alster
av denna art, »Bacchi Tempel öpnadt vid en
Hieltes Död», skriven med anledning av
Mo-vitz’ död 1779, är den vidlyftigaste och
utgavs 1783 av skalden i en med gravyrer av
Elias Martin prydd upplaga. Numera har man
svårt att sentera denna parodiska poesi, som
onekligen delvis är ganska ytlig.
B. hade under 1760-talet tillhört den krets
av unga tjänstemän, som trängdes vid
riksdagarna och i partistriderna vid dessa sökte
vinna sin lycka. Möjligen har han redan
tjänstgjort vid 1760—61 års riksdag. B. var
hatt och en stark och oreflekterad patriot
men eljest i sällsynt grad utan politiska bö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
