Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bellman, Karl Mikael (Carl Michael)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1223
Bellman
1224
Bellmans grav på Klara kyrkogård.
mak a re J e a n Fredman (1712—67), en
ursprungligen förmögen borgare, som hamnat i
Bacchi armar och dött i djupaste förfall. Han
var på sitt sätt icke märkvärdigare än de
flesta riddarna i Bacchi orden, och att han
blev epistlarnas hjälte är nog mera en
tillfällighet. Hans begravning på Adolf Fredriks
kyrkogård har B. besjungit i en dikt från
1767, som i viss mån kan sägas vara
utgångspunkten för epistlarna. Epistlarna äro
sålunda författade först efter Fredmans död.
Bland de övriga många figurerna märkas:
konstapeln fader Movitz, i verkliga livet en
stackars invalid; korporal Mollberg,
ursprungligen en välbärgad fabrikör, sedermera
ryttare, hos B. en martialisk svensk soldat;
fader Berg, en gammal musikant på krogbaler;
Wingmark med stora peruken; bröderna Erik
och Per Bergström; Christian Samuel
Bredström, »en passagerare, såg ej oftare
dagsljuset än genom buteljbotten»; Kihlberg,
kallad Faraos bagare — i allt ett högst
innehållsrikt galleri. Som deras kvinnliga
motpart uppträder egentligen endast Ulla
Vinblad (se d. o.), epistlarnas drottning, i vilken
skapelse B. samlat allt skönt och rikt han
visste om kvinnan; i verkliga livet var hon
en högst förfallen värdshusflicka med
namnet Maria Kristina Kiellström, och med
Movitz bildar hon epistlarnas egentliga
kärlekspar. Delvis förekomma samma personer i
ordenskapitlen. Det groteska i framförandet
av dessa människor står icke för oss lika klart
sdm för skaldens samtid, och parodien rör sig
här med mera dämpade effekter, från vilka vi
ha lättare att bortse, och det grova och
påtagliga är mildrat av rokokons snirklade och
förfinade former. Skalden har i dessa personer
icke velat skildra några karaktärer och typer,
utan han framför dem i all deras
inkonse-kventa mänsklighet. Alla äro de känsligt
musikaliska. De leva ett njutningstörstande
dag-drivarliv och kasta sig intensivt in i
ögonblickets fröjder. Fredman själv säger sig vara
en hedning, som med »hjärta, mun och krafter
dyrkar vinets gud» och kärlekens.
I sin senare diktning frigör sig B. alltmer
från den parodiska formen. B. började sin
episteldiktning 1768 och fortsatte därmed
intensivt till 1772, och dessa bägge årtal
innesluta hans diktnings spänstigaste och rikaste
tid. Hans mening var att komma upp till ett
antal av 100 epistlar, innan han gav ut dem
i tryck. I början av 1772 kunde han låta
skriva ut vackra dedikationsavskrifter, som
vardera omfatta två delar med 25 i följd
numrerade epistlar i varje, och han fortsatte
ytterligare nummerföljden, ehuru i något
mattare tempo. J. Fischerström antecknade i sin
dagbok 17 febr. 1773, att den 52 :a episteln
nu var färdig. Längre än till 70 stycken
torde B. ej ha hunnit i denna nummerföljd,
och av olika anledningar har han efter 1774
slutat sin egentliga episteldiktning. Samtidigt
har hans försök att få dem i tryck utgivna
tills vidare uppgivits. 1772 ämnade B. ge ut
»Bellmans poetiska arbeten» och 1774
»Fredmans 100 epistlar» men fullföljde ej
avsikten. Till ödesdiger skada för skalden och
hans diktning försummades detta tillfälle
att slå ett slag för hans yppersta verk, och
under lång tid fick publiken endast känna
epistlarna genom cirkulerande avskrifter och
simpla skillingtryck. Först 1790 utkommo
»Fredmans epistlar». Nummerföljden där har
helt omkastat den ursprungliga ordningen.
Kellgren hade till upplagan skrivit sitt
ypperliga företal med dess oöverträffade
karakteristik av skaldens diktning, och han har även
översett redigeringen, som i flera fall ganska
hänsynslöst retuscherat texten. I redigeringen
har även B. själv deltagit, framför allt genom
att lämna ett antal de sista åren skrivna
epistlar, såsom n:r 77, 80, 81 och 82.
»Fredmans epistlar» gjorde stor lycka hos
allmänheten, och redan året därpå utkommo
»Fredmans sånger», ett urval ur skaldens hela
produktion med tyngdpunkter i
ordenskapitels-dikterna och bibelparodierna. För epistlarna
erhöll B. 1793 av Svenska akademien enhälligt
och med ytterst smickrande motivering
Lund-bladska priset. Även av sin tidigare
dryckes-poesi hade B. troligen varit betänkt att utge
samlingar, men ej heller här har han haft
framgång. Anonymt började 1772 i Uppsala
utges i små obetydliga häften en del av dessa
under titeln »Bacchanaliska qwäden», men de
upphörde med 4:e häftet, allt som allt med
13 dikter. Med Kexel gav han 1781 ut en
skämttidning, Hwad behagas?, där B. gjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
