Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bellman, Karl Mikael (Carl Michael)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1225
Bellman
1226
aÅgTA putslustiga parodiska chargeringar i en
genre, som tydligen roat honom. 1793 utgav
han en översättning av Gellerts fabler. De
lag och sällskap, vilka B. roat med sin dikt,
upplöstes omkr. 1772, och B. råkade i
isolering. Under 1770-talet, som för övrigt är en
stillsamt avvaktande period i vår litteraturs
historia, åtnjöt B. anseende som den främste
skalden och umgicks nog själv med allvarliga
litterära planer, men han saknade
förutsättningar för att bli officiell poet, och när vid
årtiondets slut en ny generation uppträdde,
sköts B. åt sidan. Kellgren riktade mot
honom sitt övermodiga angrepp i »Mina löjen»
(1777), där B. karakteriserades som en
pornografisk och fylleristisk författare med en
stulen Anakreonära. Detta gick B. hårt till
sinnes och var en lång tid till men för
uppskattningen av honom. Till B:s
inflytelserikaste vänner hörde Schröderheim, med
vilken han blivit bekant i slutet av 1760-talet.
Genom sin ställning blev Schröderheim B:s
beskyddare; hans inflytande på B. har dock ej
enbart varit till dennes fördel. Schröderheim
var gift med Anna Charlotta v. Stapelmohr, en
väninna till B. Hennes högre sociala ställning
hade hindrat honom från att förklara henne
den kärlek han säkert hyst för henne; i en
gripande dikt begrät B. hennes tragiska slut.
B. var en överlägsen tillfällighetsdiktare; hans
produktion härutinnan är särdeles omfattande
och inrymmer många av hans bästa dikter. Sin
hustru, Lovisa Grönlund (1759—1837), lärde
B. känna på Schröderheims lantställe Bisslinge,
där hon troligen var hushållsbiträde. De gifte
sig 1778. Det är föga troligt, att hon utövat
något inflytande på sin make och hans
diktning, där hon knappast förekommer och som
hon ej synes ha uppskattat. B. hade nog en
viss känsla för huslighet, framför allt när den
tog sig uttryck i fyllda skafferier och dukade
bord med rågade fat, som icke voro de
oväsentligaste av hans inspirationskällor, men när
dessa, som förhållandena blevo, ofta fattades
i hans hem, har detta säkert återverkat på
hans äktenskap. Hennes syster Jeanne Marie
Grönlund har B. flerfaldigt firat med verser,
en gång i en dikt av hans mest festligt
rokokoartade form (»Spel opp en dans, stig,
spelman opp», 1788). B. fick fyra söner, och
för den tredje av dem, Karl, skrev han sin
berömda vaggvisa »Lilla Karl, sof sött i frid».
Med 1780-talet kom B. in i väsentligt
ändrade förhållanden. Många av hans yppersta
dikter höra till hans senare år, såsom de ovan
angivna epistlarna och den underbara »Fjäriln
vingad syns på Haga» (omkr. 1790), urspr.
skriven till G. M. Armfelt för att bedja om
en åldfrubefattning åt skaldens fru på Haga,
och blott några månader före sin död begynte
han i bysättningshäktet författa sin tyvärr
föga mer än påbörjade levernesbeskrivning, i
vilken han i karakteristiska drag skildrar sin
barndomstid. Men väl slappnade han i sitt
intresse för sitt skaldskap, som han ofta fick
Bellmans byst på Djurgården.
missbruka till böneskrifter om pengar eller
husrum. Han grep sig icke an med stora
poetiska uppgifter och hade mistat sin
ungdomliga spänstighet, och i hans liv kom in
ett starkt drag av resignerad bitterhet. Från
1783 är han oupphörligt uppvaktad av
lagsökningar, och de biografiska händelserna i hans
senare liv bliva data för dessa; 1788 begärde
han sig själv i konkurs men återtog
ansökningen, och 1794 insattes han för en kort tid
i bysättningshäktet på slottet.
De kretsar, i vilka B. umgicks under denna
tid, voro dels tidens konstnärer, dels hyggliga
borgarfamiljer, där man hjälpte honom i hans
bekymmer och för vilka han ännu kunde vara
en lustigkurre. Till de senare höra särskilt
rojalisten bryggaren Abraham Westman och
hovgulddragaren P. Widman, vars vackra
Älvvik på Lidingön han besjungit. Hans egentliga
vänner voro konstnärerna och bland dem
särskilt Elias Martin, Pilo, Palmstedt, Louis
Mas-reliez, Desprez och framför allt Sergel. Han
lärde sig se med deras ögon och förstod dem,
och umgänget med dem har verkat
befruktande på hans senare skaldskap. Sergel har han
firat i dikter och i ett backanaliskt
diver-tissemang på dennes födelsedag 1787. I
litterära kretsar kände sig B. mindre hemma, även
om från dessa håll en starkare uppskattning
kom honom till del under hans sista år. Hans
liv under denna tid fördystrades mycket av
hans sjukdom, lungsoten. — B. beskrives av
alla, som känt honom, som en ytterst
älskvärd och vänlig man med det bästa och
ömmaste hjärta, men han var också en förnäm
natur och mån om sin skaldeära. ■
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
