Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Benedictsson, Victoria Maria, f. Bruzelius (Ernst Ahlgren) - Benedictus (påvar) - Benedictus XIII (två påvar: Petrus de Luna, Vicenzo Maria Orsini) - Benedictus XIV (påve, Prospero Lambertini) - Benedictus XV (påve, Giacomo della Chiesa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1257
Benedictus—Benedictus XV
1258
samhet. Senare utgav hon romanen »Fru
Marianne» (1887), en betydande skildring av en
ung kvinnas utveckling, och novellsamlingen
»Folklif och småberättelser» (s. å.) samt
»Berättelser och utkast»
(1888). Det lilla
pro-verbet »I telefon»
gjorde samtidigt stor lycka
på Dramatiska
teatern, där det
bibehållit sig på repertoaren
ända in i våra dagar.
Kroppsliga och
andliga lidanden hade
emellertid brutit
hennes styrka, och natten
mellan 21 och 22 juli
1888 begick hon
självmord i Köpenhamn.
Hon efterlämnade en del mer eller mindre
utarbetade utkast, som delvis fullbordades av
hennes förtrogne vän Axel Lundegård, bl. a.
berättelsen »Modern» (1888) och skådespelet
»Den bergtagna» (s. å.). Skådespelet »Final»
(1885; uppf. å Dramat, teatern 1888) var
skrivet i samarbete med Lundegård. Hennes
»Samlade skrifter» utgåvos i 7 bd 1919—20.
Fru B:s litterära verksamhet var inskränkt
till endast fyra år, den noga hemlighållna
förberedelsetiden oräknad. Trots den svåra
ohälsa, av vilken hon led, är hennes
författarskap präglat av sundhet och livsmod.
Hon älskade det friska och
utvecklingskraf-tiga, hennes arbeten predika ofta och vackert
arbetets välsignelse. Med den största omsorg
utarbetade hon sin framställning och övade
en sträng självkritik. Folklivsskildringarna
från Skåne ådagalägga bäst hennes stora
skicklighet att utforma småmotiv till
karakteristiska situationsbilder. Litt.: A.
Lundegård, »Victoria Benedictsson, en sjelfbiografi
ur bref och anteckningar» (1890, 2 :a omarb.
uppl. 1908), samt samlingarna av hennes brev
till mågen och styvdottern Karl och Matti af
Geijerstam (1909) och till Esselde (1910). B:s
efterlämnade handskrifter ha förvärvats till
Lunds universitetsbibliotek. R-n B.*
BenedFctus (»den välsignade»), namn på 16
romerska påvar. Om de sex första är föga
känt. B. VII (påve 974—83), B. VIII (påve
1012—24) och B. IX (påve 1033—48)
tillhörde det tuskulanska huset. B. VIII hade
hårda strider att utkämpa mot adelspartiet
i Rom och anslöt sig till kejsar Henrik II :s
kyrkliga reformpolitik. Hans brorson B. IX
blev beryktad genom sin sedeslöshet och
avsattes 1046 men lyckades ånyo 1047 för en
kort tid bli erkänd som påve. B. X uppsattes
1058 av adelspartiet men tvangs redan 1059
av Hildebrand (sedermera Gregorius VII) att
vika för reformpåven Nikolaus II. B. XI
(påve 1303—04) hade förut varit
dominika-nernas general och förde en försonlig
kyrkopolitik. B. XII (påve 1334—42) var till
börden fransman och sökte återföra fred inom
kyrkan både på det dogmatiska området och
i dess förhållande till staten. Han började
låta uppföra påveresidenset i Avignon.
Benedi’ctus XIII är namnet på två påvar.
Den förste, påve 1394—1417, hette Petrus
de L u n a, var aragonier till börden och
ut-fäste sig vid sitt val att, om så behövdes, för
endräktens skull abdikera. Då han sedan
envist vägrade att uppfylla sitt löfte, avsattes
han av kyrkomötet i Pisa som kättare och
menedare och utstöttes av Konstanzkonsiliet
ur kyrkan men underkastade sig likväl icke.
Den andre, påve 1724—30, hette Vicenzo
Maria Orsini, var född 1649, blev 1672
kardinal och tog som påve först namnet B.
XIV men ändrade det till B. XIII, enär hans
ovan omtalade namne aldrig varit erkänd av
hela kyrkan. Han hade föga framgång i
sina reformsträvanden och var invecklad i
konflikter med kejsaren, Frankrike, Sardinien
och Portugal.
BenedFctus XIV, påve (1675—1758), påve
från 1740. Hette Prospero L a m b e
r-tini, vann som ärkebiskop i Bologna (1731
—40) stort anseende och var en bland Roms
ut-märktaste påvar. Bl. a.
sökte han upphjälpa
kurians förstörda
finanser genom
sparsamhet i
förvaltningen och främjande av
åkerbruk, handel och
industri.
Prästerskapets sjunkna anseende
sökte han höja genom
strängare kontroll över
dess bildning och
vandel. B:s
utrikespolitik var fredlig, och
han lyckades utjämna gamla stridigheter
med de italienska makterna samt med
Spanien, Portugal och kejsaren. Till sin allmänna
kyrkliga åskådning var B. vidhjärtad och
tolerant. Med jesuiterna, vilkas
missions-metoder han ogillade, hade han råkat i strid
redan i början av sitt pontifikat och sökte,
ehuru förgäves, verkställa reformer inom denna
orden. För vetenskapliga frågor hyste B.
ett livligt intresse och var själv framstående
författare, särskilt i kanonisk rätt. B.
stiftade lärda samfund för studiet av
kyrkohistorien samt den romerska och fornkristna
arkeologien. B. föranstaltade om en ny upp
laga av Index. I fördömandet av frimurar
orden var han rättrogen ultramontan.
BenedFctus XV, påve (185421/!!—192222/!);
påve från 1914. Hette G i a c om o d e 11 a
C h i e s a och tillhörde en grevlig familj samt
fick sin utbildning i den kyrkliga
adelsaka-demien. B. var anhängare till Rampolla,
under vilken han 1883—87 arbetade i Madrid
under dennes nuntietid där och sedermera
1901—03 som ett slags understatssekreterare,
då Rampolla var statssekreterare. Mindre
förtroende åtnjöt B. hos Pius X, och han av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
