Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Benedictus XV (påve, Giacomo della Chiesa) - Benedictus av Aniane (Witiza) - Benedictus av Nursia - Benedictus Olai
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1259
Benedictus av Aniane—Benedictus Olai
1260
lägsnades från kurian genom att 1907
utnämnas till ärkebiskop i Bologna. Till kardinal
upphöjdes han maj 1914 och blev 3 sept. 1914
vald till påve, säkerligen icke minst på grund
av sin ådagalagda
politiska smidighet. Till
kardinalstatssekrete-
rare tog han Ferrata
och efter dennes snart
inträffade död den 1907
till kardinal
utnämnde Pietro Gasparri (se
d. o.). B. förstod att
med stor skicklighet
manövrera katolska
kyrkan genom de
ömtåliga tidsförhållandena. Även om kyrkan
utsattes för sådana motgångar som
habsburgs-monarkiens sammanstörtande, kunde den å
andra sidan räkna sådana vinster som det
katolska Polens återuppståndelse, inrättandet
av officiell diplomatisk förbindelse med Tyska
riket och England samt ett första
återknytande av de officiella förbindelserna med
Frankrike. Kanoniseringen av Jeanne d’Arc maj
1920 bidrog att stärka påvens inflytande hos
fransmännen. I Italien begynte B. utjämning
mellan Vatikanen och italienska staten.
Under och efter kriget uträttade B. ett stort
verk för att mildra nöden och lidandena
och sökte, ehuru förgäves, medla mellan de
krigförande. I sin inre kyrkopolitik
fullföljde han Pius X:s kamp mot modernismen
och protestantismen; en ökad aggressivitet
har här på sistone gjort sig märkbar även i
norden. Sitt intresse för bibeln visade han
genom att redan i nov. 1914 tillsätta en
påv-lig kommission för »Vulgatas revision och
emendation». 1917 utbyggde han Pius X:s
kurieorganisation genom flera ändringar i
kar-dinalkongregationerna. 29 juni 1917
promul-gerades den nya kanoniska lagen. Det
kyrkliga organisationsarbetet fortgick; bl. a. blev
Finlands katolska kyrka ett självständigt
apostoliskt vikariat. Se Hj. Holmquist,
»Påvedö-mets historia 1800—1920» (1920). Hj. H-t.*
BenedFetus av Aniäne (hette eg. W i t i z a,
greve av Maguelone), benediktinordens
reformator (omkr. 750—821). Var först krigare
men blev, efter att ha undgått en dödsfara,
munk och grundläde 779 klostret Aniane i
Languedoc, som blev ett verkligt
mönsterkloster. Han var Karl den stores medhjälpare
vid införandet av ordning och tukt i
klosterlivet. På synoden i Aachen 817 antogs den
av B. överarbetade benediktinregeln såsom
gällande i hela frankiska riket. Denna åtgärd
innebar i viss mån en reaktion mot de
andliga kulturuppgifter, som vuxit samman med
benediktinorden, men blev av ovedersäglig
betydelse för munkväsendets uppryckning i
fråga om ordning och sedlighet. Med aldrig
slappnande nit verkställde B. som ledare av
en kommission i reformsyfte inspektioner av
klostren till sin död. — Litt.: Voss, »Benedikt
von Aniane» (1884); Hj. Holmquist,
»Medeltidens kyrkohistoria» (1910). A. G-w.
Benedi’ctus av Nu’rsia, jämte Oaesarius av
Arles grundläggare av det västerländska
munkväsendet (omkr. 480—543). Född i Nursia
nära Spoleto i Umbrien och tillhörande en
förnäm familj, greps han under sin studietid i
Rom av asketidealet och drog sig undan till
bergsgrottorna vid Subiaco, där han
hängav sig åt den strängaste askes, som tillvann
honom sådan beundran, att han trots eget
motstånd togs till ledare av ett närbeläget
kloster. Här fick han en smärtsam inblick i
klosterlivets förfall, och då han genom
omutlig stränghet sökte råda bot på
missförhållandena, blev han så förhatlig för munkarna, att
de t. o. m. sökte förgifta honom. Han
lämnade då klostret och återvände till sin
klipphåla. Ryktet om hans helighet lockade stora
människoskaror att söka hans råd och
undervisning, och han fick snart många lärjungar.
Behovet att ordna dessas undervisning och
uppsikten över dem förmådde honom att i
trakten anlägga 12 mindre kloster, vilkas
överabbot han själv blev. Stridigheter i
Subiaco föranledde honom dock snart att med
några följeslagare bryta upp och draga till
den halvt i ruiner liggande staden Cassium i
Kampanien. På berget ovanför staden (Monte
Cassino) låg ett gammalt romerskt kastell,
som den ännu hedniskt sinnade
bondebefolkningen i trakten förvandlat till ett tempel
med ett Apolloaltare. Där redde han ett hem
för sina munkar 529. Sannolikt har han där
nedskrivit sin klosterregel. Med denna
klosterregel skapade B. åt västerlandets
munkväsen ordning och fasthet och gav munklivet
ett innehåll, som passade för västerlänningens,
såväl romanens som germanens,
praktiskt-reli-giösa kynne, vilket i allmänhet stod
oförstående inför både egyptiskt eremitliv och
grekiskt munkväsen (jfr Benediktinorden).
Stöd i sitt arbete erhöll han av tvillingsystern
Scholastica, som vid Cassinobergets fot
upprättade ett nunnekloster enligt broderns
grundsatser. — B:s mäktiga gestalt har
omspunnits med rik legenddiktning. — Litt.:
Grützmacher, »Die Bedeutung Benedikts von
Nursia und seiner Regel» (1892); E. Wölfflin,
»Benedikt von Nursia und seine Mönchregel»
(1895); W. Barry,»The papal-monarchy» (1902);
A. v. Harnack, »Das Mönchtum» (7 :e uppl.
1907); Hj. Holmquist, »Gamla kyrkans
historia» (1922). A. G—w.
Benedi’ctus Oläi, läkare, Sveriges förste
in-födde medicine doktor (d. 1582). Var från 1561
livmedikus hos Erik XIV, vars synnerliga
förtroende han åtnjöt. Efter Eriks avsättning
1569 hölls B. flera år i fängelse. Från 1575
var han livmedikus hos Johan III. Han utgav
1578 »Een nyttigh läkere-book», som, ehuru
huvudsakligen ett sammandrag av utländska
skrifter, vann stort anseende. Litt.: O. Hult,
»Vilhelmus Lemnius o. Benedictus Olai» (1918).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
