Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bengasi, Benghasi - Bengel, Johann Albrecht - Bengals, Mjölkglas - Bengrotta - Bengt den förste, den gode - Bengt Algotsson - Bengt Birgersson - Bengt Gregersson - Bengt Ingolfsson - Bengt Jönsson - Bengt Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1269
Bengasi—Bengt Magnusson
1270
Bengäsi, Benghasi, huvudstad i ital.
besittningen Cyrenaica (Libia), på ö. kusten av
Stora Syrtenviken; 35,000 inv. Livlig
handel med medelhavsländerna. Karavanväg till
Audjila. Korn, elfenben, tvättsvamp,
strutsfjäder och boskap exporteras. I närheten
ruiner av forntidens Berenike.
Be’ngel, J ohann Albrecht, tysk teolog
(1687—1752), prost och konsistorialråd i
Würt-temberg. Bedrev genom nästan hela sitt liv
textkritiska forskningar på det
nytestament-liga området. B.
intar ett framstående
rum inom den grupp
lärde, vilka under
1700-talet förde
textkritiken framåt dels
genom indragande av
allt flera
handskrifter i det material,
som man hade att
röra sig med, dels
genom en för den
följande textkritiken
grundläggande
grup
pering och klassificering av textvittnena
(se Bibelhandskrifter). B:s
»No-vum Testamentum Graecum» utkom 1734.
Hans 1742 utgivna tolkningar av Nya
testamentet, »Gnomon Novi Testamenti» (övers, av
J. Ternström 1877—78), utmärkas genom
kärnfull precision i uttrycket och ett djupt
inträngande i skriftens anda. Genom sin
uppfattning av bibelordets betydelse stod B.
pie-tismen nära. Skriften är för honom den
högsta och i själva verket den enda tillräckliga
kunskapskällan för teologien, men bibelordet
måste fattas på en gång i sitt fulla
sammanhang och i sitt inre liv. Som praktisk
kyrko-ledare gjorde han de av pietismen givna
uppslagen kyrkligt fruktbärande genom vård om
den privata församlingsbildningen. Hans
teologiska riktning har fortlevat särskilt i hans
hemlands kyrka (se Beck, J. T.). Många av
B:s predikosamlingar och övriga skrifter äro
översatta till sv., bl. a. »Bönesuckar». Litt.:
A. Ritschl, »Geschichte des Pietismus», III
(1886); Nestle, »B. als Gelehrter» (1893); C. O.
Ahlqvist, »J. A. B.» (1895—96). (E. A.)
Benglas el. M j ö 1 k g 1 a s, se Glas.
Bengrotta, se Grotta.
Bengt den förste el. den gode,
biskop i Skara under senare hälften av
1100-talet. Han prisas i en gammal
biskopskrö-nika för att kraftigt ha främjat
biskopsstolens ekonomiska intressen, låtit måla hela
koret i Skara domkyrka och förgylla dess
bilder samt anskaffat relikskrin, klockor och
utsirade böcker. Två andra kyrkor i staden hade
till stor del och fyra kyrkor på landet helt
och hållet honom att tacka för sin tillkomst.
På fem olika ställen lät han slå bro över
strömmar och på trenne förbättra vägarna
över de vidsträckta, oländiga skogsmarker,
som då i norr oeh öster skilde Västergötland
från andra bygder.
Bengt Algotsson, svensk storman på
konung Magnus Erikssons tid (d. 1360).
Härstammade genom sin farmoder Ingegerd
Svantepolksdotter såväl från sverkerska
huset i Sverige som från Valdemar Sejr i
Danmark. 1350 följde han konung Magnus som
väpnare på det andra fälttåget mot Ryssland,
1351 bar han riddartitel, och 1352 satt han
i konungens råd. Slutligen (1353—55)
upphöjdes han till hertig av Finland och
Halland samt till ståthållare över Skåne.
Konungens avsikt med dessa höga värdigheter,
som sedan Birger jarl ingen enskild svensk
man innehaft, synes ha varit att vinna en
kraftig medhjälpare i striden mot det
andliga och världsliga frälset. Ty redan 1355
lade den nye hertigen, efter ärkebiskop Peders
i Lund död, beslag på den lundensiska
biskopsstolens egendom och antastade de hanseatiska
köpmännens friheter i Skåne. Missnöjet över
hans stora inflytande hos konungen
framkallade 1356 en resning av de trotsiga
stormännen, med Magnus’ äldste son Erik i spetsen,
och hertigen måste fly ur landet. Om det hat
och den fruktan B. framkallat vittna de
förbindelser konungen 1357 och 1359 måste giva,
att hertigen icke skulle ha något skydd i hans
riken utan var fredlös. 1360 vågade sig
B. tillbaka till Skåne men blev då av sina
hätska fiender dräpt på Rönneholms slott
utanför Ängelholm. C. A.*
Bengt Birgersson, hertig av Finland och
biskop i Linköping (1254—91), yngste son till
Birger jarl och Ingeborg Eriksdotter.
Bestämdes från barndomen för det andliga
ståndet och var redan 1269 ärkedjäkne i
Linköping, upphöjdes vid mötet i Skänninge
1284 till hertig av Finland och valdes 1286
till biskop i Linköping. Vid tvisterna inom
konungafamiljen i början av 1270-talet lär
han ha verkat för försoning, men vid den
brödrastrid, som utbröt 1275, tog han parti
för Magnus Ladulås och var senare en kort
tid dennes kansler.
Bengt Gregersson, biskop i Äbo 1321—38.
Var en stolt och härsklysten man samt den
förste, som i Finland anställde
kyrkovisitatio-ner och församlade prästerskapet till årliga
stiftssynoder (i Äbo).
Bengt Ingolfsson, arkivman (d. 1662). Blev
1618 inspektor och 1631 generalinspektör för
Kammararkivet samt erhöll 1654 avsked. Han
var Kammararkivets förste tjänsteman och
inlade mycket stor förtjänst om dess första
ordnande och registrering. Jfr
Kammararkivet.
Bengt Jönsson, lagman, se Oxenstierna.
Bengt Magnusson, riksråd, lagman i
Östergötland (d. 1294). Hans fader, Magnus
Bengtsson, av Folkungaätten, hade före
honom beklätt lagmansämbetet, och sonen
Magnus ärvde det troligen redan vid hans död
1263. B:s dotter Ingeborg, förmäld med
Bir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
