Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bensin - Bensinersättningsmedel - Bensinmotor - Bensintvål - Benskörhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1285
Bensin—Benskörhet
1286
Bensin, destillat till 150° C av
råpetroleum, bestående av en blandning
mättade, lättflyktiga kolväten, dels
metankolväten, såsom pentan, C5H12, hexan, C6II14, dels
naftenkolväten, såsom pentametylen, CsH10,
och hexametylen, C8Hi2 (se dessa ord).
Amerikansk b. består övervägande av
metankolväten, rysk av naftenkolväten, medan
gali-zisk, ostindisk och persisk b. utgöras av
blandningar av dessa kolväten. Det vid direkt
destillation av råpetroleum till 150° C
övergående destillatet är r å b e n s i n. Som den
direkt erhållna råbensinen ej är tillräcklig,
har den s. k. crackingprocessen fått
allt större betydelse för bensinframställning.
Enligt denna bringas mera högkokande
olje-destillat till torrdestillation eller
sönderdel-ning genom överhettning under tryck eller
vid närvaro av vissa kontaktämnen. Vid
processen bildas dels lågkokande produkter, dels
asfaltrika tjocka oljor och dels brännbar gas.
Genom direkt destillation av den »crackade»
oljan till 150° C erhålles även råbensin.
Råbensin underkastas raffinering genom
behandling med konc. svavelsyra och natronlut,
tvättas med vatten och omdestilleras
fraktio-nerat i kolonnapparat. Vid vissa
anläggningar uppdelas sedan råbensinen direkt vid sitt
utvinnande i olika fraktioner, vilka sedan
underkastas raffinering var för sig. Vid
raffineringen avlägsnas omättade, lätt förhartsbara
och färgande föroreningar. Ur råbensinen
utvinnas på detta sätt följande bensinprodukter:
P et r olete r, kpt 40—70° C, spec. v. 0,85
—0,68- Användes som fläckuttagningsmedel,
till s. k. luftgas och som lösningsmedel,
speciellt på laboratorier.
Lättbensin, kpt 60—120° C, spec. v.
0,70—0,72- Användes som tvättbensin och till
lättare motorer, särskilt flygmotorer.
Vanlig bensin, kpt 80—150° C, spec.
v. 0,72—0,75. Användes till extraktion, till
lösningsmedel för kautschuk m. m. och till
vanliga bensinmotorer.
Tung- eller lackbensin, gasolin, kpt
100—180° C, spec. v. 0,75—O,8o- Användes i
färger, lack och fernissor. E-t N-n.
Bensinångor äro ytterst explosiva. Luften
behöver ej innehålla mer än 2,40/0 b. för att
med stor kraft explodera. Det är därför
strängt förbjudet att tända tändstickor eller
röka i ett bensinupplag eller bilgarage.
Bensinersättningsmedel. I stället för bensin
kan en del lättflyktiga, brännbara ämnen
användas som drivmedel i bensinmotorer,
såsom 90—96 o/o sprit, bensol m. fl. Enär vart
och ett av dessa olika b. i oblandat tillstånd
har vissa olägenheter, såsom att sprit bildar
syror i avgaserna, bensol och naftalin ha
böjelse att sota, har det visat sig lämpligt att
använda blandningar av dem sinsemellan och
även med bensin. Exempel härpå äro följande:
70 d. 95 o/o sprit + 30 d. bensol el. bensin.
50 d. 90 »/o sprit + 20 d. aceton + 30 d.
bensol el. bensin.
90 d. 95 0/0 sprit + 9 d. eter + 1 d. naftalin.
Det viktigaste ersättningsmedlet är 95 %
sprit, som försatt el. karburerad med olika
tillsatser enligt de anförda exemplen kallas
motor sprit (se d. o.). E-t N-n.
Bensinmotor, se
Förbränningsma-skiner.
Bensintvål framställes genom att i 60 d.
palmolja under försiktig upphettning lösa 8 d.
harts och efter avsvalning tillsätta en
blandning av 30 d. 30 °/o natronlut och 2 d. bensin
och sedan röra, tills massan antar
tvålkonsistens. B. brukas som tvättvål, speciellt vid
kemisk tvätt. E-t N-n.
Benskörhet är en sjukdom hos ungboskap
och kor, som förorsakas av bristande tillgång i
fodret på de för organismens normala
underhåll nödiga mineralämnena, särskilt kalk och
fosforsyra, på grund varav de i skelettet
förekommande oorganiska ämnena i stället så
småningom förbrukas och benen förlora sin stadga
och bli cköra. Sjukdomen uppträder mest på
våren och särskilt vid dålig utfodring
(svält-fodring), vid användning av stråfoder från
moss- och myrmarker och särskilt efter torra
somrar, då växterna i allmänhet äro fattigare
på mineralämnen, eller vid användning av
för kalkfattigt (mjukt) dricksvatten. Oftast
angripas nötkreatur, och symtomen visa sig
först hos sådana djur, som ha största behovet
av mineralämnen, såsom dräktiga eller
högmjölkande kor. Sjukdomen börjar med att
djuren visa onaturliga foderbegär; slicka på
alla möjliga föremål, gnaga på trä och
murbruk, förtära av urin och gödsel förorenat
strö och visa stort begär efter salta ämnen
(sleksot) ; på eftervintern börja de starkt
av-magra, huden blir torr och hård och likasom
fastvuxen vid underliggande delar
(»skravel-sjuka»), djuren ha svårt att röra sig, och i
mera framskridet stadium inträffa lätt
benbrott av ringa anledning, såsom då de resa
sig upp eller lägga sig. En förbättrad
utfodring, med användning av gott hö och
kraftfoder och ett ringa tillskott av s. k.
foderkalk eller foderfosfat (1 å 2 matskedar
per djur och dag), är i regel tillräckligt för
att bota sjukdomen, och oftast försvinna
symtomen snart, om djuren komma på bete. I
trakter, där sjukdomen är stationär på grund
av jordmånens fattigdom på
mineralbeståndsdelar, bör man söka motverka sjukdomen
genom jordens kalkning och användning av
lämpliga konstgödningsämnen. Hos unga,
växande djur visar sig bristen på benbildande
ämnen i födan eller organismens oförmåga
att tillgodogöra sig eller kvarhålla de nödiga
mineralämnena is. k. benmjukhet
(engelska sjukan, rachitis), som kännetecknas av
att djuren till en början visa svårighet att
röra sig, benen förändra sin form och
förtjockas vid ledgångarna genom en alltför
riklig nybildning av broskvävnad utan normal
förbening och bli krokiga, då bensubstansen
genom bristande förbening saknar nödig
stad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
