Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bergshantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
Bergshantering
18
tillfälligtvis eller av nyfikenhet kastats på
elden. Tennet var bekant, långt innan Mindre
Asiens folk inträdde i historien. Tennets
användning som metall är oväsentlig, men dess
legering med koppar, bronsen, har haft så
stor betydelse för människosläktets
utveckling, att de skandinaviska arkeologerna givit
dess namn åt en av de förhistoriska
kulturperioderna, bronsåldern. På Kreta
framställdes brons omkr. 4,000 år f. Kr., och efter den
kretensiska maktens fall förde fenicierna, som
voro antikens mest framstående metallurger,
den metallurgiska kunskapen vidare.
Silver torde ha kommit i allmännare
bruk först efter guld och koppar, emedan
nästan allt silver antagligen måst framställas
ur malmer. — Bly lärde man förmodligen
framställa samtidigt som silver, då blyglansen
är den allmännast förekommande
silvermalmen. Blyglansens starka glans och höga vikt
rättfärdigar den förmodan, att man försökte
sig på att behandla den i eld, då den var
obrukbar i det tillstånd man funnit den.
Om järnets ålder ha många olika
meningar kommit till uttryck. En del forskare
förlägga dess första upptäckt till förhistorisk
tid och anse, att det är den äldsta metallen
näst guld och silver. O. Montelius ansåg
sig dock kunna bevisa, att järnet åtminstone
icke varit i allmännare bruk tidigare än
omkring 1,500 år f. Kr. Vid denna tid synes
järnet ha tillverkats på Kreta samt av
egypterna, och flera till vår tid bevarade
väggmålningar åskådliggöra huru det blåstes. —
Till norra Tyskland och
Skandinavien torde järnet ha kommit 800 ä 1000 år
f. Kr. men då endast som en dyrbarhet. Först
på 600-talet f. Kr. är järnet i så allmänt
bruk, att järnåldern kan anses ha börjat.
Före folkvandringarna på 300-talet e. Kr. ägde
romarna en blomstrande järnhantering, men
denna gick då nästan fullständigt under. I
århundraden framåt tillverkades järn blott i
mindre kvantiteter och på ofullständiga sätt.
Av övriga mera vanliga metaller upptäcktes
zink som metall i mitten av 1500-talet av
Agricola. I Kina har zink möjligen tidigare
varit känt, huru länge vet man icke.
Mässing, som är en legering av zink och
koppar, torde ha varit bekant åtminstone 300
ä 400 år före vår tideräknings början. Nickel
upptäcktes 1751 av svensken Cronstedt, och
aluminium framställdes första gången i
fritt tillstånd 1827 av tysken Wöhler.
När stenkol upptäcktes eller först
började användas, är icke känt. I England
infördes emellertid 1379 en statsavgift på kol,
och 1421 belädes allt kol, som såldes till
personer, vilka icke hade handelsprivilegier i
Newcastle, med en avgift av 3/« penny per ton.
Drottning Elisabet uttog en tull av 1 sh. 11
pence per ton på allt kol, som exporterades.
Ända till slutet av 1500-talet voro dock trä
och träkol det enda bränsle, som kom till
användning inom bergshanteringen. 1619
bör
jade engelsmannen Dud Dudley försök med
såväl malmsmältning som metallraffinering
med tillhjälp av stenkol och fortsatte länge
under stora svårigheter därmed. Efter hans
tid avstannade försöken, och Dudleys idéer
återupptogos först omkring 1733 av A. Darby,
som började använda koks i masugnen. Från
denna tid kommo stenkolen allt mer och mer
till användning. Ångmaskinens uppfinning i
slutet av 1700-talet inverkade därvid i hög
grad. Då härigenom de i dagen utgående
kol-flötserna snart utbrötos, måste dessa följas
på djupet och verklig gruvbrytning anordnas.1
1788 gingo av 85 masugnar i England 68 med
koks, de övriga med träkol. 1738 påträffades
stenkol f. ggn i brytbar mängd i Sverige (i
Vallåkra, U/2 mil från Hälsingborg).
Till b. torde också kunna räknas
uppsökandet och tillvaratagandet av bergolja el. p
e-troleum (se d. o.). Bakus brinnande
olje-källor omtalas redan i forntiden, men på att
utnyttja dem tänkte ingen förrän långt senare.
Om de egentliga bergverken i äldsta tider
äro nästan inga underrättelser bevarade, med
undantag för en del uppgifter om feniciernas,
egypternas och romarnas arbeten, och man är
därför hänvisad till endast förmodanden.
Tecken till ordnad gruv- och hyttdrift i Tyskland
finnas från Karl den stores tid, och på
900-talet omtalas bergverken på Harz såsom
betydande. I Frankrike och Skandinavien, kanske
även i England, synes b. därefter ha
utvecklats efter Tysklands föredöme och med biträde
av tyska arbetare.
Om b. i vårt eget land före de sista 300
åren ha vi endast mycket ofullständig
kännedom. De för framställning av järn tidigast i
Sverige använda hyttgroparna förlädes
i backsluttningar vid sådana myrar och sjöar,
som innehöllo sjö- och myrmalm. Senare
började handbläster- och trampbälgugnar av olika
typer att användas och därefter o s m u n d
s-och vargugnarna samt de äldsta
masugnarna, vilkas bälgar drevos med
vattenkraft.
Under medeltiden skildes på luppjärn
och osmundsjärn, säkerligen till följd av
två olika beredningssätt. Det förstnämnda
smältes i härdliknande ugnar, det senare i
låga sehaktugnar. Dessa senare bonde- eller
osmundsugnar, vilka i Sverige tidigt kommo i
bruk, voro uppfunna av skandinaver och
användes i avlägsnare trakter, t. ex. i övre
Dalarna, ännu så sent som i början av 1800-talet.
B. blev här i Sverige småningom en mycket
viktig inkomstkälla för kronan. De
bergverk, som under äldre perioder gåvo kronan
största avkastningen, voro koppar- och
silverbergverken. Koppartillverkningen synes också
vara den äldsta grenen av Sveriges b. I slutet
av 1700-talet var Sverige världens största
järnproducent. När man lärt sig att använda
koks i masugnen, övergick denna roll till
England, som sedan i sin tur måst vika för
Förenta staterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
