Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bergslien, Knud Larsen - Bergsman - Bergsmanshemman - Bergsmekanik - Bergson, Henri - Bergspredikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsman—Bergspredikan
28
sedan i Kristiania, huvudsakligen som
porträttmålare.
Bergsman kallades fordom innehavare av
bergsmanshemman (se d. o.). Bergsmännen
voro skyldiga att bedriva hyttebruk (blåsa
tackjärn) och använda sina skogar till
kol-ning; de indelades på hyttelag, och deras
hemman voro mot erläggande av tiondejärn i
allm. fritagna från ord. rotering m. m. Sedan
tackjärnstillverkningen 1859 frigjorts,
kvar-lever ordet b. som beteckning för innehavare
av hemman el. hemmansdel i ett bergslag,
oberoende av om han bedriver hyttebruk eller
ej. Jfr Bergslag. Th. N-m.*
Bergsmanshemman var i kameralt avseende
ett inom järnbergslag beläget krono- eller
skattehemman, som före förordn. 20 sept.
1859 hade skyldighet att uppehålla
tackjärnstillverkning och därför i allmänhet åtnjöt
frihet från ordinarie rotering och vissa andra
onera.
Bergsmekanik, på bergshanteringens behov
tillämpad teknisk mekanik och
maskinkonstruktion; innefattar läran om
uppfordrings-verk och pumpar för gruvor, biåsmaskiner för
masugnar, valsverk o. dyl. G. H-r.
Bergson [bärkså’], Henri, fransk filosof
av irländsk börd (f. 1859 18/io), professor vid
College de France i Paris 1900—21. Är
Frankrikes originellaste och ryktbaraste filosof i
nutiden. Av hans
tnånga skrifter må
nämnas »La
spéciali-té» (1882), skoltal vid
lyceet i Ångers, hans
förstlingsarbete,
»Es-sai sur les données
im-médiates de la
consci-ence» (1889; »Tiden
och den fria viljan»,
1912), »Matière et
mé-moire» (1890;
»Materia och minne», 1913),
»Le rire» (1900;
»Skrattet», 1910), »L’é-
volution créatrice» (1907; »Den skapande
utvecklingen», 1911) samt de samlingar av
föredrag och essäer, som i sv. övers, bära titlarna
»Intuition och intelligens» (1911; 2:a uppl.
1914), »Filosofien och livet» (1912) och
»Själslig kraft» (1921). — B., som betecknar sin
ståndpunkt såsom en »ny spiritualism»,
skiljer skarpt mellan själslivet och den
kroppsliga verkligheten. Den sistnämnda äger
utsträckning i rummet, kan fattas såsom en
sammanfattning av oföränderliga, bredvid
varandra existerande smådelar, vilkas enda
förändringar äro rörelser i rummet, reglerade
av en mekanisk kausalitet med en
kvantitativt oföränderlig energi. Själslivet däremot,
som ej är i rummet, kan ej fattas såsom
någon summa av enheter. Det är till sin natur
en kvalitativ intensitet, som ej kan
kvantitativt mätas och som ej lyder lagen om
energiens bestånd utan innebär ett ständigt
ska
pande av ny verklighet (Vevolution créatrice).
Varken orsaker eller verkningar upprepa sig
här, och det är därför orimligt att på
själs-företeelserna vilja tillämpa kausalitetslagen.
B. förfäktar därför principen om viljans
frihet. För sitt liv behöver människan handla
inom den kroppsliga verkligheten, och härvid
tjänstgör hjärnan som förmedlande organ för
själen, men också endast härvid. I hjärnan
finnas motoriska centra, genom vilka viljan
kan framkalla rörelser, men inga centra för
förnimmelser, minnen och tankar. Endast i
den mån vi uppfatta och tänka med ord,
sålunda med tal eller skrivrörelser, behöva
vi för tankarna hjärnans tillhjälp. Våra
abstrakta begrepp äro adekvata endast i
till-lämpning på det kroppsliga. Vid
uppfattningen av själslivet äro de endast symboler,
vilka blott böra tillmätas en antydande
betydelse. Skall man nå fram till en verklig
kunskap om livet, måste man använda ett
helt annat uppfattningssätt än det abstrakta
förståndets, nämligen den intuition, till
vilken vi ock ha en medfödd förmåga, i behov
av utveckling. Den är besläktad med djurens
instinkter, vilka nått sin högsta utbildning
hos insekterna, och med konstnärens sätt att
divinatoriskt inblicka i verkligheten. På en
sådan intuition i samband med en kritiskt
sovrande reflexion söker B. bygga sin filosofi,
som lika mycket präglas av en mellan raderna
vibrerande kärlek till livet som av en subtil,
kritisk skarpsinnighet. Lika originella som
B:s tankar äro även de former, i vilka han
framställer dem. Särskilt är han en mästare
i användningen av träffande liknelser och
levande bilder. Vid hans föreläsningar på
Collège de France trängdes »hela Paris», och
han är utan tvivel en av vår tids mest lästa
filosofiska skriftställare. Om hans filosofi
har uppstått en hel litteratur; särskilt kan
hänvisas till arbeten av Höffding, Hans
Larsson (»Intuitionsproblemet, särskilt med
hänsyn till Henri Bergsons teori», 1912) och A.
Ruhe, vilken sistnämnde ock översatt hans
ovan nämnda arbeten till vårt språk. S-e.
Bergspredikan kallas den i Matt. 5—7
innehållna samlingen av Jesusord, som där (jfr
Luk. 6: 12) uppgivas vara talade på ett berg
i Kapernaums närhet. Från 1300-talet
härstammar en tradition, att berget skulle vara
identiskt med Karn-Hatja, beläget 7 ä 8 km
v. om Gennesaret. Hieronymus ansåg berget
ha varit Tabor. — B. ter sig som ett stort,
väldisponerat programtal inför Jesu egentliga
lärjungar och efterföljare om Gud och Guds
rike, dess salighet och förpliktelser, dess
fromhet och allvar. Från början har det icke haft
denna enhetliga karaktär. Markus saknar det
helt, hos Lukas återfinna vi det endast delvis,
och vissa stycken därav möta där i annat och
antagligen ursprungligt sammanhang. Den för
Matteus och Lukas gemensamma Logiakällan
torde alltså icke ha innehållit hela
Matteus-evangeliets b. samlad på ett ställe och i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
