Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Betänkande - Beuckelaer, Joachim - Beulé, Charles Ernest - Beuningen, Koenraad van - Beuron - Beurreus, Dionysius - Beust, Friedrich Ferdinand von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
Beuckelaer—Beust
170
skott eller annan delegation inom en
beslutande församling efter remiss, men
memorial, när det avges på grund av delegationens
eget initiativ. Om behandling av b. från
riksdagsutskott se Riksdag.
Beuckelaer [bö’kelär], Joachim, flamsk
målare, se Bueckelaer.
Beulé [böle’], Charles Ernest, fransk
arkeolog (1826—74). Gjorde viktiga
upptäckter vid grävningar på Akropolis i Aten samt
på platsen för det forna Kartago. B. blev
professor vid nationalbiblioteket i Paris 1854.
Under sina sista år gjorde han sig även
bemärkt som ivrig orleanist, blev 1871 led. av
nationalförsamlingen, tillhörde där högra
centern och var maj—nov. 1873 inrikesminister i
Btoglies ministär. Död genom självmord.
Beuningen [bÖ’nenon], Koenraad van,
boll. diplomat (1622—93). Jur. dr i Leiden
1643, blev B. s. å. sekreterare hos staden
Amsterdam och senare medlem av stadens råd
samt till sist borgmästare där. 1652 avgick han
som ambassadör till Stockholm för att vinna
Sverige mot England men mottogs kyligt,
medan den största älskvärdhet visades den
engelske ambassadören Whitelocke. 1654
lämnade B. Sverige med hat i hjärtat, och under
Karl X Gustav fick Sverige pröva hans
fiendskap. Som sändebud till Köpenhamn eggade
han Danmark till det ödesdigra fredsbrottet
med Sverige 1657, och när Karl Gustav andra
gången anföll Danmark (1658), arbetade B. av
all kraft i Haag för att förmå generalstaterna
att komma Danmark till hjälp. Genom den
hastigt utrustade hjälpflotta, som hösten s. å.
bröt sig igenom Sundet och undsatte
Köpenhamn, räddades Danmark och korsades Karl
Gustavs planer. — B. var senare i flera år
ambassadör i Paris. Vid franska anfallet 1672
var B., sedan de Witt mördats, en av dem,
som drevo till kraftigt försvar. Han blev på
ålderdomen svagsint. J. Th. W.*
Beuron [båi’rån], by och vallfartsort vid
övre Donau i preussiska regeringsområdet
Hohenzollern-Sigmaringen. Det på 1000-talet
där grundade augustinklostret är numera
upplåtet åt benediktinorden. I B. har upprättats
en teologisk studieanstalt samt en sång- och
konstskola. Jfr J. Jörgensen, »B.» (1897), och
O. Wolff, »B.» (5:e uppl. 1918).
Beurreus [börè’us], Dionysius, Erik XIV:s
lärare, diplomat (d. 1567 vid omkr. 60 års
ålder). Studerade som katolik vid Sorbonne i
Paris men övergick sedan till kalvinismen. Till
Sverige anlände han 1543 med Konrad von
Pyhy vid dennes återkomst från sin
beskickning till Frankrike. B. anställdes s. å. som
konungens matematiker och läkare samt
anlitades även som lärare för Gustav Vasas
söner, främst för hertig Erik. Han vann Eriks
hela förtroende, påverkade honom i
kalvinis-tisk riktning och undervisade honom även i
astrologi. B., som 1546 utfört en beskickning
till franska hovet och på 1550-talet var
anställd i kansliet, uppges ha bragt å bane
un
derhandlingarna om giftermål mellan Erik
och Elisabet av England. I detta ärende
vistades han 1558—61 i England som »legatus
per-petuus», det första svenska sändebud, som bar
denna titel. Underhandlingarna misslyckades,
men B. blev likväl efter sin återkomst adlad,
upphöjdes till riksråd och anlitades 1562 i en
beskickning till Danmark. B. tillhörde kretsen
av Erik XIV :s förtroligaste rådgivare, stod
på mycket god fot med Göran Persson och
var en gärna sedd gäst vid samkvämen hos
konungen. Han gjorde sig bemärkt som
stridbar förkämpe för kalvinisternas rättigheter i
Sverige och deltog även i den s. k.
liquorist-striden (se d. o.) om nattvardselementen. När
Erik efter Sturemorden på Uppsala slott 24
maj 1567 i full sinnesförvirring löpte till
skogs, skyndade B. efter honom och blev då
på konungens befallning nedstött av några
drabanter. R. G. (V. S-g.)
Beust [båist], Friedrich Ferdinand
v o n, greve, sachsisk, sedan österrikisk
statsman (1809—86). Utrikesminister 1849, 1853
tillika inrikesminister och ministerchef,
förblev han den
sachsiska inre politikens
ledare i reaktionär
anda till sin avgång
1866. Vid
folkresningen 1849 (Dresdens
majdagar) sökte han jämte
konungen skydd på
Königstein och
tillkallade preussiska
trupper. Han motarbetade
Preussens växande
inflytande i Tyskland
och sökte samla Sach-
sen och övriga mellanstater till en egen politisk
maktgrupp vid sidan av de båda stormakterna
Preussen och Österrike. Då frågan om en reform
av Tyska förbundet kom upp, framlade B. 1861
utan framgång ett förslag om Österrikes och
Preussens alternerande som tyska
presidial-makter. I mellanstaternas intresse påyrkade
B. 1863—64 i den slesvig-holsteinska frågan
ett erkännande av de augustenborgska
arvsanspråken på ett samlat och från Danmark
lösryckt och av Preussen oberoende
Slesvig-Holstein. I 1866 års krig lät B. Sachsen följa
Österrike och dela dess nederlag. Han hade
genom hela sin verksamhet till den grad
ådragit sig Bismarcks fiendskap, att denne
vägrade att mottaga honom som underhandlare,
och han måste därför avgå ur regeringen (aug.
1866). Han kallades då, ehuru protestant, till
Wien och blev i okt. österrikisk
utrikesminister samt efter Belcredis avgång febr. 1867
även ministerpresident. Som sådan genomförde
han • uppgörelsen (»Ausgleich») med Ungern,
som bekräftades genom kejsar Frans Josefs
kröning till Ungerns konung 8 juni 1867. I
samband härmed återinfördes de
författningsenliga formerna i den österrikiska delen av
monarkien. B. utnämndes s. å. till rikskansler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
