Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bevillning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173
Bevillning
174
Vid lagtima riksdag skall konungen låta
uppvisa statsverkets tillstånd och behov i alla
dess delar och för riksdagen framställa
förslag om sättet att genom bevillningar fylla
vad staten kan utöver de ordinarie
inkomsterna erfordra (§ 59 R. O.). B. utgår efter en
gång fastställda grunder, till dess riksdagen
finner skäl att göra ändring i dem. F. n. blir
endast den procentsats, varmed inkomst- och
förmögenhetsskatten skall utgå, föremål för
uttryckligt beslut vid varje lagtima riksdag.
Men varje riksdag måste beräkna b:s belopp
och införa dessa belopp i budgeten, varför
detta i själva verket innebär godkännande av
grunderna för dem. Alla b. utgöras intill
början av det statsregleringsår, för vilket ny
b. blir av riksdagen fastställd (R. F § 61).
Numera löper statsregleringsåret från 1 juli
ena året till och med 30 juni det följande.
Stanna kamrarna i olika beslut om grunderna
för någon b., sättet för deras tillämpning eller
b:s fördelning till utgörande (R. F. § 71),
av-göres frågan genom gemensam votering (se
vidare Omröstning,
Skattelagstiftning och Statsreglering).
Den nuvarande inkomst- och
förmögenhetsskatten (se d. o.) är grundad
på en förordning av 1910, vari dock
betydelsefulla ändringar senare vidtagits, såsom åren
1919 och 1920. Såsom inkomst taxeras
skatt-skyldigs samfällda årsintäkter i pengar eller
pengars värde, vare sig de härflutit av fast
egendom, av kapital eller av arbete. Vid upp
skattning av inkomst får naturligtvis avdrag
ske för alla utgifter för inkomstens
förvärvande eller bibehållande. Dessutom få vissa
allmänna avdrag göras, nämligen för
1) alla utskylder utom kronoutskylder; 2)
ränta å gäld (varvid märkes, att ränta å lånt
anläggnings- och rörelsekapital redan avdras
såsom utgift för inkomsts förvärvande); 3)
periodiskt understöd; 4) sådan förlust å fast
egendom eller verksamhet, som ej är att
hänföra till kapitalförlust; samt 5)
försäkringspremier (för personförsäkring) intill högst’200
kronor. Till det på detta sätt erhållna
inkomstbeloppet lägges en sextiondedel av den
skattskyldiges uppskattade förmögenhet (detta
är formen för den svenska
förmögenhetsskatten), och summan utgör det taxerade
beloppet. För att få fram det
beskattningsbara beloppet har man, i fråga om svensk
medborgare, som är här i riket mantalsskriven,
att från det taxerade beloppet dra o r t s a
v-d r a g och (eventuellt) familjeavdrag.
Dessa skattefria avdrag fingo vid 1919 års
riksdag en betydande omfattning, avseende att
över lag befria från inkomst- och
förmögenhetsskatt den del av inkomsten, som motsvarar
existensminimum. Ortsavdraget är olika på
olika orter, enligt förordningen om
inkomst-och förmögenhetsskatt lägst 600 kronor och
högst 1,000 kronor; man räknar med fem
orts-grupper, som bestämmas för fem år åt gången
av Socialstyrelsen. Familjeavdraget utgör 200
kronor för hustru och för varje barn, som
icke uppnått 18 år och icke nästföregående år
haft en behållen inkomst av minst 300 kronor.
Under särskilt ömmande omständigheter kan
det skattefria avdraget ytterligare höjas med
högst 500 kronor. Den del av det
taxerade beloppet, som överstiger summan av
orts-och familjeavdragen men ej dubbla summan,
upptas i det beskattningsbara beloppet till
endast sitt halva belopp. Alltifrån år 1920 ha
orts- och familjeavdragen genom särskilda
förordningar för ett år i sänder bestämts högre
än nu är nämnt. För år 1924 äro sålunda
ortsavdragen bestämda till 700, 800, 900, 1,100
och 1,200 kronor inom de olika ortsgrupperna
och familjeavdraget till 300 kronor för person,
och under särskilt ömmande omständigheter
kan det skattefria avdraget höjas med 700 kr.
För andra skattskyldiga än inländska
aktiebolag och solidariska bankbolag utgör
inkomstskattens s. k. grundbelopp -3 % för den
del av det beskattningsbara beloppet, som icke
överstiger 10,000 kronor. Procenten stiger för
överskjutande belopp; dock får skattens
grundbelopp ej i något fall överstiga 12 % av det
beskattningsbara beloppet. Inkomst- och
förmögenhetsskatten utgår med viss procent av
grundbeloppen, alltefter vad riksdagen varje
år bestämmer. Under senare år har denna
skatteprocent uppgått till 175, d. v. s.
inkomst- och förmögenhetsskatten har utgått
med grundbeloppen plus ytterligare 3/« därav.
Svenska aktiebolag erlägga ej
förmögenhetsskatt; även för dem är skatten progressiv
men beroende icke av inkomstbeloppet utan
av inkomstprocenten (inkomstens förhållande
till bolagets kapital). Se vidare
Inkomst-o c h förmögenhetsskatt.
Bevillning av fast egendom samt av
inkomst är reglerad genom en förordning
av 28 okt. 1910 (vanligen kallad
bevillnings-förordningen), vari dock mycket ingripande
ändringar ägde rum år 1920
(kommunalskatte-provisonet) samt några mindre betydande de
följande åren. Denna b. är vad man länge
brukat kalla den allmänna bevillningen.
Detta namn uppkom i mitten av 1700-talet
och användes till 1883. Efter år 1910 har den
som inkomstkälla icke samma betydelse som
förr. Den ingår i själva verket icke längre
till statsverket utan fördelas mellan
landstingen och de f. n. sex städer, som icke
deltaga i landsting.
B. erlägges dels av fast egendom, dels av
inkomst av fast egendom, kapital och arbete.
För att icke dubbelbeskattning skall äga rum
i fråga om fast egendom, får skattskyldig vid
beräkning av inkomst av sådan göra avdrag
för det genom fastighetsbevillning beskattade
belopp av sex procent av taxeringsvärdet för
jordbruksfastighet och fem procent av
taxeringsvärdet för annan fastighet. B. utgår för
jordbruksfastighet med ®/io öre och för annan
fastighet med 5/io öre för varje fulla 100 kr.
av taxeringsvärdet. B. för inkomst erlägges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
