Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beyers, Christiaan Frederik - Beyle, Henri - Beylon, Jean François - Beyrichia - Beyschlag, Franz - Beyschlag, Willibald - Beza el. de Bèze, Théodore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
Beyle—Beza
180
dec. Dagen därpå drunknade han i
Vaalflo-den under flykten. V. S-g.
Henri Beyle. Målning av Södermark.
Beyle [bäl], Henri, fransk författare (1783
—1842) under pseudonymen Stendhal (efter
J. J. Winckelmanns födelsestad Stendal). B.
deltog som intendenturtjänsteman i flera av
Napoleons fälttåg, bl. a. det ryska. 1814—21
var han bosatt i Milano, som han högt älskade.
Efter julirevolutionen blev han 1831 fransk
konsul i Civita-vecchia.
B. ägnade en rad av arbeten åt Italiens
sevärdheter, dess konst och musik. Hans
berömmelse vilar likväl ej på dessa verk, som till
avsevärd del äro plagiat, utan på de bägge
romanerna »Le rouge et le noir» (1831; »Rött
och svart», 1918) och »La chartreuse de Parme»
(1839; »Kartusianerklostret i Parma», 1902,
med inl. av O. Levertin). B:s intresse var
uteslutande psykologiskt. Med skärpa och
säkerhet analyserade han själstillstånd,
bestämde känslovärldens beståndsdelar och utredde
motiven för handlandet. Lidelse samt
vilje-och handlingskraft voro de egenskaper han
satte högst och sökte förkroppsliga i sina
hjältar. Hans romaner sakna emellertid plan.
— Ehuru beundrad av Balzac, var B., medan
han levde, jämförelsevis förbisedd. Taine
upphöjde honom omkr. 1865 till »århundradets
störste psykolog» och inledde den kult av B.,
som fortfarande har många anhängare. Taine
har från B. fått uppslaget till sin grundsyn
både på 1’ancien régime och på Napoleon (en
senfödd italiensk renässanskondottiär). B. har
vidare påverkat sin vän Mérimée, senare i
högsta grad Bourget, ävensom den unge
Bar-rès, vars »jag-kult» nära ansluter sig till B:s
självbespeglande »egotism». — B:s »Oeuvres
complètes» äro under utgivning av Arbelet och
Champion 1913 ff. Jfr biografier av Stryienski
(1900), Rod (1902), Chuquet (s. å.) och
Arbelet (1919). R-n B.
Beylon [bälå’], Jean Franjois, lektör
hos drottning Lovisa Ulrika, schweizare (1717
—79). Född i Lausanne, inflyttade B. till
Sverige 1760 och vann där genom sina
grundliga kunskaper, sin takt och redbarhet
konungafamiljens och hovkretsarnas aktning och
förtroende. Han
anlitades i många viktiga
och grannlaga
uppdrag, t. ex. vid
hemliga underhandlingar
med hattpartiets
främste man, Axel von
Fersen, och vid
förberedelserna för 1772
års statsvälvning.
Efter Gustav III:s
tron-bestigning 1771
övergick B. i dennes tjänst;
han anlitades bl. a. som
medlare mellan
ko
nungen och änkedrottningen. Sina sista år
tillbragte B. i den villa invid Ulriksdal, vilken
Gustav III skänkt honom och som ännu bär
hans namn. B. hade en mycket omfattande
vänkrets. Biogr. av W. Swahn (1924).
Beyri’chia, fossilt släkte av musselkräftorna.
Förekommer från kambrium; dess
blomstrings-period var översilur och silur t. o. m. devon.
I Skandinavien förekommer det i Skåne
(Klintagruppen) och på Gotland samt är
mycket vanligt i lösa block av översilurisk
beyrichiakalk, som av landisen spritts ut
över den nordtyska slätten. K. A. G.
Beyschlag [bai’-], Franz, tysk geolog (f.
1856), son till W. B. Har huvudsakligen
ägnat sig åt malmgeologi och närstående
praktiskt tillämpade vetenskapsgrenar. Sina
största insatser har B. gjort som chef för
Preussens geol. undersökning (1907—23) och som
läroboksförfattare. P. G-r.
Beyschlag [bai’-], Willibald, tysk teolog,
(1823—1900), prof, i praktisk teologi vid
Hålles universitet 1860. Var en av den tyska
för-medlingsteologiens främsta män och utgivare
av tidskriften Deutsch-evangelische Blätter.
Utom predikosamlingar, en mängd föredrag
och kyrkopolitiska flygskrifter utgav han flera
betydande vetenskapliga skrifter, bl. a. »Das
Leben Jesu» (2 bd, 1885; 3 :e uppl. 1893) och
»Neutestamentliche Theologie» (2 bd, 1891—
92). Biogr. av K. H. Pahncke (1905). Hj.H-t.*
Bèza el. de Bèze [do bä’z], Théodore,
reformert teolog (1519—1605). Född i
Frankrike och tillhörande en burgundisk adelssläkt,
blev B. 1539 jur. lic. i Orléans,
praktiserade som advokat i Paris och utgav latinska
dikter i den lättare stilen. Under en sjukdom
fick han en väckelse och övergick 1548 i
Genève till den reformerta läran, blev 1549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
