Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bibelforskning - I. Textkritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
Bibelforskning
190
tet. Textkritikens mål är att söka fastställa
och, där ändringar skett, om möjligt
återställa texten i dess ursprungliga lydelse.
Betydande svårigheter har den därvid att
övervinna. Redan inför massoreternas (se d. o.)
vokalisering av texten (se Bibeltext) är
kritik av nöden, då ju en annan vokalisering
flerstädes är möjlig, ja, måhända sannolikare.
Vad själva konsonanttexten angår, uppväges
visserligen den omständigheten, att våra
äldsta handskrifter äro så sena som från omkr.
år 1000, därav, att massoreternas sätt att
behandla och överföra de med kanonisk helgd
beklädda skrifterna uppvisar en minutiös
noggrannhet. Men bakom den fixerade bibeltext,
vilken de utgå ifrån och återge, ligger en
lång historia. Tydligt är, att i tider, som ligga
före enskilda skriftgruppers kanonisering,
vidsträckt utrymme funnits för misstag i
konsonanttextens återgivande vid handskrifternas
mångfaldigande av de äldsta samlingarna. I
sin strävan att rena texten har textkritiken
att ta sikte på de olika felkällor, som kunna
ha inverkat. Äga vi i G. T. exempel på med
avsikt företagna, bl. a. av dogmatiska skäl
dikterade ändringar, så hör dock mångfalden av
textfel till det slag, som man har att
uppföra på den oaktsamma avskrivningens
räkning. Randglosor kunde av avskrivaren
införas i texten, ord och rader överhoppas,
bokstäver förväxlas eller byta plats, utfalla eller
dubbelskri vas — på allt detta ger G. T :s text
många belysande exempel. De metoder, vilka
textkritiken nyttjar vid sitt återställande
arbete, äro dels emendationer, d. v. s.
förbättringar, vilka arbeta med av oss kända
avvikande läsarter (varianter), dels
kon-j e k t u r e r, på egna förmodanden grundade
försök att genom en ny text ge stället en i
sammanhanget klar mening. Ibland kan denna
konjekturalkritik vara lätt företagen
genom några ringa omflyttningar och
bok-stavsändringar. Alltid ställer den stora krav
på känsla för det hebreiska språkets lagar och
för vederbörande skrifters egendomlighet. Det
för textemendationerna viktigaste hjälpmedlet
är Septuaginta (se d. o.), vars bakomliggande
hebreiska text är äldre än den massoretiska
och i många fall visar sig ha ett bestämt
företräde. Septuagintas värde som textkritiskt
hjälpmedel minskas dock genom de olösta
frågor, som äro knutna till dess egen grekiska
text. — En kritiskt värdefull edition av den
massoretiska texten ger R. Kittel i »Biblia
hebraica» (3:e uppl. 1910).
b) Nya testamentet. Textkritikens
mål i fråga om N. T. är detsamma, som
redan för G. T. angivits, men svårigheterna
i N. T. ha sin alldeles särskilda art, emedan
vi här stå inför en handskriftstradition, så
egendomligt komplicerad och så ymnig, att
intet antikt litterärt verk kan därmed
jämföras. Felkällorna äro här till mycket stor
del av samma slag som de i fråga om G. T.
påpekade vanliga avskrivarmisstagen, icke
minst lätta att begå, så länge ögat framför
sig hade majuskelskrift med de stora
bokstäverna intill varandra i en av inga
mellanrum avbruten eller av läsetecken särlagd
ordföljd. Till detta slag av fel komma
ytterligare de, vilka ha sitt ursprung i ett bestämt
syfte. Detta kan vara av dogmatisk eller
kyrkopolitisk art eller framgå ur intresset
att harmoniserande utplåna motsägelser. Ej
sällan spelar det rent stilistiska intrèsset in
vid de ändringar, som skett; en glättande
hand har tagit bort ojämnheter, det
primitiva i uttryckssättet har utbytts mot det mer
korrekta. De metoder, som kritiken följer i
sitt mödosamma arbete för att komma den
ursprungliga texten så nära som möjligt, bestå
i första hand i a) en omsorgsfull jämförande
granskning av och sovring bland
handskrifterna. Dessa kunna, på grund av
konstaterade släktdrag, ordnas i grupper; varje grupp
kan följas upp till sin enhetliga
begynnelsetyp, och så kan man genom jämförelse mellan
dessa olika »texttyper» försöka leta sig fram
till det ursprungliga. Textkritikern är vidare
under sitt arbete hänvisad till b) de gamla
översättningarna, särskilt den gamla
syriska och den gamla latinska, vilka genom
översättning tillbaka till grekiskan kunna ge
goda lösningar på enskilda textfrågor. Det
textkritiska värdet hos dessa översättningar
ligger dels i den ålder deras originaltext äger
framför våra äldsta handskrifter (V etus latina
och Vetus syra återge en text från 100-talet
e. Kr., våra äldsta grekiska codices stamma
från 300-talet e. Kr.; se
Bibelhandskrifter och Bibelöversättningar), dels
i den möjlighet vi genom dem äga att
bestämma när och var en viss text använts.
Givet är, att värdet dock i någon mån
reduceras av den svårighet, som alltid vidlåder
en återöversättning från ordknappare och
formfattigare språk till ett så formrikt som
grekiskan. Slutligen kan textkritikern som
hjälpmedel begagna c) längre eller kortare
citat ur nytestamentliga
skrifter hos gammalkyrkliga skriftställare. Dessa
citat ha textkritiskt den förtjänsten, att den
i dem föreliggande textens ort och tid kan
fixeras. Men å andra sidan ger en citerad
utsagas form icke alltid en säker nyckel, då
det citerade kan tänkas vara återgivet ej
direkt ur skrift utan ur minnet.
För den nytestamentliga textkritiken blev
1800-talet epokgörande. Båda de äldsta
editionerna av N. T., den av kardinal Ximenes
åstadkomna s. k. Complutenserpolyglotten
(1514—22) och Erasmus Rotterdamus’ N. T.
(1516), vilade på mindervärdiga
minuskel-handskrifter. I de upplagor, som sedan under
lång tid sågo dagen, återgavs väsentligen
dessa första editioners text, och den kom som
»textus receptus» att härska ett gott stycke in
på 1800-talet (se Bibeltext). Dock pågick
sedan 1600-talets mitt ett textkritiskt
arbete på så sätt, att samlingarna av
text
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
