Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bibelhandskrifter - Bibelkanon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
Bibelkanon
200
Textprov ur Codex
vaticanus, Codex sinaiticus och Codex
alexandrinus.
dade exemplar av fruktan att de, sedan de
upphört att användas, skulle profaneras.
Hebreiska handskrifter, avsedda för läsning
i synagogan, hava alltjämt bevarat formen
av rulle; skriften är opunkterad, liksom före
massoreternas arbete, och materialet i
hand-skriftsrullarna läder och pergament. Privata
handskrifter ha massoreternas vokalisering (jfr
Bibeltext) och därjämte i allmänhet
bokformen.
Bland grekiska handskrifter av G. T. och
N. T. skiljer man mellan två grupper. Den
ena utgöres av dem, som skrivits med stora
bokstäver, u n c i a 1 e r eller majuskler,
och därför kallas uncial- eller
majuskelhand-skrifter. De äro till antalet omkr. 160; de
äldsta stamma från 300-talet. Den andra, ur
textens synpunkt vida mindre värdefulla
gruppen består av de till ungefär 2,300 uppgående
handskrifter, vilka förete kursivskriften
(mi-nuskler, alltifrån 800-talet). Högst få
handskrifter innehålla N. T. i dess helhet. Vanligt
är, att de blott innehålla enskilda
skriftgrupper: evangelierna, Paulusbreven,
Apostlagärningarna och de katolska breven, Johannes’
uppenbarelse, eller ett par av dessa grupper
tillsammans. Evangeliehandskrifterna överväga.
En metod att till forskningens tjänst
systematiskt beteckna handskrifterna har vunnit insteg
och omfattas alltjämt trots nyare förslag:
ma-juskelhandskrifterna betecknas med stora
latinska, grekiska eller hebreiska bokstäver,
mi-nuskelhandskrifterna med arabiska siffror.
Bland majuskelhandskrifterna må ett par
framhållas som de utan fråga viktigaste och
textkritiskt betydelsefullaste, a) Codex
Vaticanus (B) förvaras i Vatikanska biblioteket
i Rom; för forskningen blev handskriften
tillgänglig 1889. Denna den äldsta
pergamenthandskrift, som bevarats från antiken,
innehåller G. T. (Septuaginta), med luckor, samt
N. T. till Hebr. 9: 14. De blad, som innehöllo
återstoden av Hebréerbrevet, pastoralbreven,
brevet till Filemon och Joh. Upp., ha gått
förlorade. Handskriften stammar från
300-talet. b) Codex Sinaiticus (N) upptäcktes av
K. Tischendorf i Katarinaklostret på Sinai
1844 och 1859, utgavs 1862; förvaras i
Petersburg. Den innehåller, utom Septuaginta (med
luckor), N. T. utan någon lucka (dessutom
Bar-nabas’ brev och en del av Hermas’ »Herde»);
den kan säkert dateras till 300-talet. c) Codex
Alexandrinus (A), troligen skriven i Egypten,
förvaras sedan 1628 i London (nu i British
museum). Handskriften, som stammar från
400-talet, innehåller, utom det mesta av
Septuaginta, N. T., dock med några större luckor
(nästan hela Matt, evang. t. ex. är borta),
likaså l:a och, till största delen, 2:a Clemens’
brev, d) Codex Ephraemi Syri rescriptus (C)
förvaras i Paris. Handskriften är en
palim-psest; över den ursprungliga skriften,
bibeltexten, som härstammar från 400-talet, har
under medeltiden en ny skrift tillkommit
(uppsatser av den syriske kyrkofadern Efraim i
grekisk översättning; därav namnet).
Tischendorf lyckades läsa den svårtydda undre
skriften. Handskriften innehåller brottstycken av
Septuaginta samt något mer än hälften av
N. T. i form av fragment av nästan alla dess
skrifter, e) En egenartad ställning intar
Codex Bezae el. Cantabrigiensis (Codex D), av
reformatorn Beza skänkt till Cambridges
universitetsbibliotek och där förvarad.
Handskriften stammar från 500-talet och från
västerlandet; den innehåller blott evangelierna och
Apostlagärningarna och har både grekisk text
(på vänster sida) och latinsk översättning (på
höger). Särskilt i Lukasskrifterna företer den
intressanta skiljaktigheter från den text, som
representeras av de förut nämnda äldsta
majuskelhandskrifterna. Codex D har därför
blivit bärare av den s. k. västerländska
texttypen (se B i b e 1 f o r s k n i n g, sp. 191).
Utom handskrifterna med N. T :s fortlöpande
text förfärdigades även handskrifter, vilka i
och för gudstjänstligt bruk blott återgåvo de
till läsning nyttjade enskilda avsnitten, p
e-rikoperna. över 1,560 sådana
handskrifter finnas (mest med minuskelskrift). De kallas
lectionarier; som evangeliarium
betecknades en handskrift med
evangelieperi-koper, som apostolos en bok med stycken
ur breven. E. A.
Bibelkänon (av grek. kano’n, måttstock,
lista, förteckning) är den benämning på
bibeln, vilken anger den i G. T. och N. T.
föreliggande skriftsamlingen som resultatet av en
historisk utveckling, under vilken skrifterna
såsom »heliga» och »av Gud ingivna» strängt
avgränsades från annan litteratur och blevo
en obetingad norm för lära och liv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
