Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bibelkanon - I. Gamla testamentet - II. Nya testamentet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
Bibelkanon
202
I. Gamla testamentet. Den första kristna
församlingen övertog från judarna i Palestina
deras småningom tillkomna skriftkanon, det
hebreiska G. T., vartill då räknades 1) lagen
(hebr. thora) eller de 5 Moseböckerna, 2)
profeterna (hebr. nebiim), därav a) »de förra»,
nämligen Josua, Domareboken, Samuels- och
Konungaböckerna, och b) »de efterföljande»,
nämligen Jesaja. Jeremia, Hesekiel och de 12
mindre profeterna, — till sist 3) de s. k.
skrifterna el. hagiograferna (hebr.
ketu-bim, grek, hagiografa, »de heliga skrifterna»):
Psalmerna, Ordspråksboken, Job, Höga visan,
Rut, Klagovisorna, Predikaren, Ester,
Daniel, Esra-Nehemja och Krönikeböckerna.
Denna kanon har tillkommit så småningom
under en lång period. Lagen är den först
samlade gruppen. Den tillerkändes i jämförelse
med övriga grupper ett särskilt värde. 621 f.
Kr. förpliktades folket (enligt 2 Kon. 22 ff.)
under konung Josia till den då offentliggjorda
deuteronomiska lagen (5:e Mose bok). Enligt
Nehemja 8—10 uppläste Esra »Mose lagbok»,
som besvors av folket (enl. en vanlig mening
445 f. Kr.); möjligen var den av Esra
pro-mulgerade urkunden identisk med den s. k.
»Prästkodex», med vilken sedermera de övriga
delarna av Moseböckerna sammansmälts. —
Till lagen fogades så småningom »profeterna».
»De förra», d. v. s. de historiska böckerna,
in-togo i medvetandet en befästad, auktoritativ
ställning; hur litet det dock ännu är fråga om
kanonisering i mening av sträng exklusivitet,
visar Krönikeböckernas framkomst (omkr. 300
f. Kr.) med deras avvikande framställning. De
egentliga profetiska skrifternas samling kan
anses ha förelegat väsentligen färdig i början
av 2:a årh. f. Kr. — Sista led i judarnas
kanon blevo hagiograferna i deras nuvarande
omfattning. Den grekiske översättaren av
Jesu Syraks bok (omkr. 130 f. Kr.) nämner
bredvid lag och profeter »de övriga
fäderne-ärvda böckerna», varvid vi emellertid lämnas
i ovisshet om det antal, vari dessa då förelågo.
Att skarpa gränser ännu ej åtdragits kring
de sålunda samlade skrifterna, visas därav,
att man i den i Egypten uppkommande
grekiska översättningen av judendomens heliga
böcker (Septuaginta) även gav plats åt
ett ej ringa antal andra judiska litterära alster
(se Apokryfiska böcker). Först på
den judiska synoden i Jamnia (omkr. 90 e. Kr.)
stadfästes en gammaltestamentlig kanon med
det nuvarande omfånget, om ock tvivel
rörande ett par av skrifterna icke helt
förstummades. — Septuagintas inflytande gjorde, att
dess även apokryferna inneslutande bibel
också blev den första kristenhetens. Inom
kyrkan tvekade man länge om vilken
ställning man skulle intaga till apokryferna. Till
sist lät den katolska kyrkan en grupp av dem
formligen rycka upp till jämbördighet med de
kanoniska skrifterna genom beslut på
Triden-tinska mötet 1546, varemot de protestantiska
kyrkorna — med all skiftning för övrigt i
om
dömet om dessa apokryfer — draga en bestämd
gräns mellan dem och de kanoniska böckerna.
II. Nya testamentet. Utgestaltningen av
en nytestamentlig kanon är också resultatet
av en längre utveckling, under vilken på olika
tidpunkter och av olika motiv den ena
skriftgruppen eller enskilda skriften efter den
andra fått en inom hela kyrkan eller åtminstone
större delar av denna erkänd kanonisk
karaktär. Vid slutet av 100-talet förelåg redan
en väsentlig överensstämmelse inom kyrkans
olika delar rörande en betydande del av N.
T:s 27 skrifter, om ock enhetlighet i
uppskattningen av flera bland dem ännu länge saknades.
Att inom den kristna församlingen ett »nytt
testamente» kommer till, betyder intet annat
än att vissa inom kristenheten uppkommande
skrifter i det kristna medvetandet upplyftes
till likvärdighet med G. T., d. v. s.
betraktades, också de, såsom heliga och av Gud
ingivna. Bredvid G. T. trädde hos de kristna
från början en kanon av annat slag,
nämligen den muntliga traditionen om
Herren, om vad han sagt och gjort. Ännu på
100-talet rinner denna muntliga traditionsström.
Ju mer den emellertid genom avlägsenhet
från händelserna måste försvagas, dess mer
blev det nödvändigt för församlingen att hålla
sig till den skriftliga fixering, som
traditionen sedan 60-talet fått i flera inom
kristenheten lästa och skattade evangelieskrifter.
Justinus martyren (omkr. 150) är för oss ett
vittne om att »evangelier» (här säkerligen
identiska med våra fyra), som enligt honom
sön-dagligen lästes i församlingsgudstjänsterna,
begynt betraktas som heliga skrifter.
Bredvid den gamla, för den muntliga traditionens
tid karakteristiska citationsformen »Herren
sade» uppträder hos Justinus om evangelierna
den för gammaltestamentliga citat
kännetecknande formeln »Det står skrivet». En
mansålder senare föreligger hos Ireneus (omkr. 185)
den fyrdelade, med G. T. likvärdiga
evangelie-kanon klart avgränsad, ett resultat, vartill även
kyrkans kamp mot gnosticismen med dess
mindervärdiga evangelier och hemliga tradition
bidragit. Om redan beträffande evangelierna
värdet ses i deras (omedelbara eller medelbara)
apostoliska härkomst, så kommer den på
100-talet stegrade vördnad, varmed kyrkan vill se
apostlarnas stämpel på allt, som skall räknas
som korrekt i lära och liv, att lyfta en annan
skriftgrupp till samma plan som evangelierna.
Apostlarna voro för denna tid de tolv och
Paulus. Pauli brev anföras för första gången
i sitt fulla antal, 13, såsom heliga skrifter hos
Ireneus. Redan förut har Marcion (140)
bredvid Lukas’ evang. sammanställt en kanon av
10 paulinska brev (alla utom pastoralbreven).
Han företog emellertid starka ingrepp i
brevens text, dikterade av hans gnostiska
åskådning, och kyrkans kamp mot Marcion bidrog
därför att öka den helgd, varmed hon omgav
Pauli brev i deras ordagranna lydelse. Den
stegrade vördnaden för apostlarna införde i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
