Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bibelöversättningar - A. Äldre översättningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
Bibelöversättningar
210
dräkt omkr. 130 f. Kr. Septuaginta har fått
en utomordentlig betydelse, då det framför
allt var i dess gestalt G. T :s böcker
omhänder-togos av kristenheten (se B i b e 1 k a n o n).
Vi äga även ett par andra grekiska
översättningar av G. T.: Aquilas från
100-talet e. Kr., bevarad blott i fragment, vidare
Theodotions och Symmachos’ (från
samma årh.; Symmachos’ yngst av de tre). —
Även till annat språk än grekiskan fann man
sig böra överflytta G. T:s skrifter. Då
hebreiskan upphört att vara talspråk, gjorde sig
behovet gällande att för åhörarna i synagogan
tolka dessa texter på det av dem förstådda
och brukade språket, a r a m e i s k a n. Så
uppstodo tidigt muntliga och ganska fria
ara-meiska tolkningar av G. T:s skrifter i
synagogan. Småningom fingo dessa tolkningar
(t a r g u m e r n a) fast form och upptecknades
till sist i skrift från 400-talet e. Kr.
II . Gamla och Nya testamentet eller endast
det Nya. Kristendomens utbredning medförde
behovet att översätta de heliga skrifterna till
flera folkspråk. Tidigt nog, redan under
100-talet, se därför de äldsta, textkritiskt
ojämförligt värdefullaste, översättningarna dagen:
den gamla syriska och den gamla latinska,
följda under nästa årh. av den koptiska eller
egyptiska.
A. De syriska översättningarna.
1) Den gamla syriska översättningen
(Vetus syra) känna vi blott beträffande en del
av N. T., nämligen evangelierna. I den
syriska kyrkan förekommo dessa sedan slutet
av 100-talet ett par århundraden framåt i
form av en »evangelieharmoni» på syriska
(Tatianus’ Diatessaron). Den har gått
förlorad och är känd blott i fragment, men de
»åtskilda» evangelierna föreligga i dén dräkt
den gamla syriska översättningen givit dem
i två till oss bevarade handskrifter: a) Codex
syrus curetonianus, en från ett ökenkloster i
Egypten kommen, av Cureton 1858 utgiven
syrisk evangeliehandskrift från 400-talet; b)
Codex syrus sinaiticus, en palimpsest, med
evangelierna på syriska, äldre och värdefullare än
den föregående. Handskriften upptäcktes av
två engelska damer, fruarna Lewis och
Gib-son, 1892 i Katarinaklostret på Sinai och
utgavs 1894. Den är ett av de textkritiskt
betydelsefullaste dokument vi äga. Dessa båda
handskrifter visa oss i syrisk gestalt hur
evangeliernas text såg ut i 2:a årh., således långt
före våra äldsta kända majuskelhandskrifters
uppkomsttid. I början av 400-talet företogs
en revision av den gamla syriska övers, och
nyöversattes 3 av de katolska breven. Så
uppkom den s. k. Peschittha (den »enkla»,
»klara»), vilken snart nog blev den bibel, som
den syriska kyrkan samlade sig kring. Den
innehåller utom G. T. de nytestamentliga
skrifterna med undantag av 2 Petri, 2 och 3
Joh. och Judas’ brev samt Joh. Upp.
Handskrifter av denna syriska kyrkobibel äga vi i
rikligt antal; de äldsta stamma från 400-
talet. Texten är ej så värdefull som den gamla
syriska översättningens. Ännu en syrisk
översättning verkställdes 508 (P h i 1 o x e n i a n a),
en bearbetning av Peschittha med tillägg av
de felande 4 katolska breven. Efter
ytterligare 100 år revideras denna i sin tur av
den s. k. Charklensis.
B. De latinska översättningarna.
1) Den gamla latinska översättningen
(Vetus latina, även kallad Itala). Denna
utomordentligt viktiga översättning från 100-talet
är resultatet av en småningom skeende
överflyttning av den ena gruppen efter den andra
av bibelns böcker till folkligt latin. De omkr.
40 handskrifter, som åt oss bevarat Vetus
latina eller stycken därav, förete stora
avvikelser från varandra; frågan är öppen om
vi ha att räkna med ett par av varandra
oberoende översättningar från Italien och
Afrika, eller om de härröra från en enda
ursprunglig. Värdet av Vetus latina för den
nytestamentliga textforskningen ligger däri,
att den tills, m. den gamla syriska
översättningen och Codex D (se
Bibelhandskrifter) visar en ålderdomlig typ,
karakteristiskt skiljaktig på många punkter från
alla andra textformer. 2) Det tillstånd av
brokig mångfald, vari den gamla latinska
översättningen befann sig, gav påven
Dama-sus anledning att (omkr. 380) åt den lärde
Hieronymus ge i uppdrag att företaga
en fullständig nygestaltning av den latinska
bibeln. Han verkställde en alldeles ny
översättning av det hebreiska G. T. och
underkastade för N. T:s vidkommande Vetus latina
en genomgående revision. 383 utgav han
evangelierna; 405 var hela bibeln färdig.
Småningom förvärvade sig Hieronymus’ latinska
verk en behärskande ställning och fick
namnet V u 1 g a t a (den »utbredda», »allmänna»).
De äldsta av dess omkr. 8,000 handskrifter
härröra från 500-talet. Den upplaga, som
påven Cleméns VIII föranstaltade (1592), blev
den romerska kyrkans normativa bibeltext.
C. De koptiska
översättningarna. De förnämsta av översättningarna
till koptiskan — vilka i värde dock icke fullt
nå de förut nämnda gamla syriska och
latinska — äro den från Nedre Egypten
stammande bohairiska och den till övre
Egypten hörande sah i di sk a översättningen.
Den förra, sedan länge känd i sin helhet, är
enligt numera vanlig åsikt betydligt yngre
och textkritiskt mindre viktig än den i en
rad fragment föreliggande sahidiska
översättningen, som tillkom redan på 200-talet.
Utom dessa tre grupper (syriska, latinska
och koptiska övers.) har redan under den
äldre kristenheten (alltifrån 300-talet) ett
flertal överflyttningar av bibeln till andra
språk sett dagen. Vi känna gotiska,
ar-meniska, georgiska,
gammalslaviska, etiopiska, arabiska och
persiska översättningar. I en del av dessa har
N. T. översatts icke från grekiskan direkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
