Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biedermeier - Biefve, Édouard de - Biehl, Charlotte Dorothea - Biel (Bienne) - Biel, Gabriel - Biela - Bielas komet - Bielefeld - Bielefeldt, Viggo Emil - Bieliderna - Bielitz - Bielke (Bjelke), ätt - Bielke, Anna Eriksdotter - Bielke, Axel Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
Biedermeier—Bielke, A. G.
248
Biedermeier [bi’dermälør], namn på en
komisk tysk kälkborgare i en dikt av L.
Eich-rodt; modern tysk benämning på den stil, som
huvudsakligen i rums- och möbelkonst
efterföljde empiren (se E m p i r e s t i 1) och som
härskade i borgerliga hem under 1820-talet
och fram mot århundradets mitt. Jfr M. v.
Boehn, »B. Deutschland von 1815 bis 1847»
(1913). Jfr Konstindustri. G-gN.
Biefve [biä’f], Édouard de, belgisk
målare (1809—82), en av de konstnärer, som i
Belgien skapade ett historiemåleri i för sin
tid koloristisk och realistisk anda. Hans
förnämsta verk var »De burgundiska
adelsmännens kompromiss 1566» (1841). G-gN.
Biehl [bil], Charlotte Dorothea,
dansk förf:na (1731—88). Gjorde lycka genom
borgerliga moraliserande skådespel och
översatte Cervantes’ »Don Quijote». Mest
minnesvärd är hon dock för sina »Historiske breve»,
som skildra Kristian VI :s, Fredrik V :s och
Kristian VII:s hov (utg. i Dansk hist. tidsskr.
III: 4 och, delvis, av L. Bobé 1901).
Biel [bil], fr. Bien ne, stad i n. v. Schweiz,
kant. Bern, vid Bielsjön och foten av
Jura-bergen; 33,649 inv. (1920), tysktalande och
protestanter. Är en industristad av växande
betydelse och ett huvudsäte för
Jurakanto-nernas urtillverkning.
Biel [bil], Gabriel, nominalistisk
medel-tidsteolog (omkr. 1425—95), sedan 1484
professor i teologi i Tübingen. Hans huvudarbete,
»Collectorium circa quatuor libros
sententia-rum», som till sin åskådning nära ansluter
sig till W. Occam, ger en omfattande
sammanställning av de olika skolastiska
riktningarnas lärosatser. I stor utsträckning har
Luther därur hämtat sin kännedom om de
olika skolastiska teorierna. A. Ngn.
Biela [blTa], två bifloder till övre Elbe från
Erzgebirge; den övre, 72 km, utmynnar vid
Aussig i n. Böhmen; den nedre flyter genom
den vackra Bieladalen och utmynnar vid
Kö-nigstein i Sachsiska Schweiz.
Bielas komet [biTas-], upptäckt 1826 av och
uppkallad efter den österrikiske astronomen
W. von Biela (1782—1856), som bevisade,
att den var periodisk och identisk med en
komet, som redan iakttagits 1772, 1779 och
1805. Den har senare delat sig i två kometer
och slutligen fullständigt upplösts i en
stjärn-fallssvärm. B-d.
Bielefeld [biTefält], stad i n. v. Tyskland på
nordsidan av Teutoburgerwald vid floden
Lut-ter, preuss. prov. Westfalen; 79,049 inv. (1919).
Är medelpunkt för Westfalens linneväverier
och har i övrigt stora siden- och
plyschväve-rier, symaskins- och velocipedfabriker m. m.
Nära B. pastor v. Bodelschwinghs (se d. o.)
storartade välgörenhetsinrättningar. — B. kom
1614 till Brandenburg i arv efter det
utslocknade huset Jülich.
Bielefeldt [bi’-], Viggo Emil, dansk
musiker (1851—1909). Vann stor popularitet
som konsertsångare och var 1880—87 kantor
i Trinitatiskyrkan, sedan i Holmenskyrkan.
Som sånglärare (från 1883 vid kungl.
kon-servatoriet) utövade B. betydande verksamhet.
Bieliderna [bi-], se Kometer och
Stjärnfall.
Bielitz [biTits], se B i e 1 s k o.
Bielke (B j e 1 k e), en av Sveriges äldsta
och förnämligaste adliga ätter. Den är känd
från slutet av 1200-talet och spelade under
500 år en synnerligen framstående roll i
Sveriges historia. Släktnamnbt,
som upptogs först på 1500-talet,
härleder sig från vapenbilden (se
vidstående bild). De första, om
vilka man med säkerhet vet, att
de förde detta vapen, voro
bröderna Ture och Nils Kettilsson,
den förre omtalad redan 1283.
Bröderna voro riddare, Ture
tilllika riksråd; hans son Erik
Ture s s o n (d. omkr. 1328) var den
främste svenske underhandlaren
med ryssarna i Nöteborg 1323. Ättens
ursprungliga hemort var ö. Småland, där den ägde
bl. a. godset Kråkerum, och flera av dess
medlemmar innehade lagmansämbetet. Redan
under medeltiden delade den sig i flera grenar
och spred sig till andra landskap. Bland
Bielkegods må nämnas Rävelsta och Salsta i
Uppland samt Åkerö i Södermanland. Ätten
innehar nu som fideikommiss Sturefors i
Östergötland. Vid Johan III:s kröning (1569)
erhöll ätten genom Hogenskild B. första gången
friherrlig värdighet. Den å riddarhuset
introducerade friherrliga ätten, utgången på
svärdssidan 1792, härstammade dock från en
annan gren, som erhöll denna värdighet 1608
med Nils Turesson B. (se nedan). Från hans
sonson, fältmarskalken Nils B. (se nedan),
svensk greve 1687, härstammar även den
grev-liga grenen. Denna kvarlever ännu och
innehar även sedan 1686 romersk riksgrevlig
värdighet. Jfr släktöversikt av G. Carlsson i Sv.
biogr. lexikon, IV (1924).
Bielke, Anna Eriksdotter (d. efter
april 1525), dotter till Erik Turesson B. Var
sedan 1514 gift med hövitsmannen på Kalmar
slott, Johan Månsson (Natt och Dag), och
övertog efter hans död 1520 befälet på slottet,
som hon därpå tappert försvarade mot
danskarna, troligen till aug. s. å. Då Gustav Vasa
31 maj 1520 landstigit i Kalmar, mottogs han
på slottet av Anna B. med stor välvilja.
Bielke, Axel Gabriel, greve,
konstsamlare och donator (1800—77), sonson till Nils
Adam B. En varm och verksam gynnare av
de svenska konstintressena, var han den
egentlige stiftaren av Svenska
konstföreningen, som bildades 1832 och som genom sina
äldre utställningar sökte att fylla bristen på
ett konstmuseum. Själv en av de förnämsta
konstsamlare Sverige ägt och en av sin tids
främste konstkännare, testamenterade han till
staten sina dyrbara, rikhaltiga samlingar.
Dessa utgjordes främst av omkr. 2,600 n:r
Ätten
B i e 1 k e s
vapen:
I blått fält
två gyllene
bjälkar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
