Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bin - Bisamhällets utveckling under årets lopp - Binas fiender - Bisjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
305
Bin
306
råden. Under vinterns lopp sjunker
temperaturen i kupan, vilken under varma
sommardagar kan uppgå till 32—35° C, men den bör
ej gå under 10° C, om djuren skola klara sig.
När temperaturen på våren börjar stiga, börja
arbetarna allt mera att röra på sig. Första
tecknet på att livet åter börjar pulsera är,
när arbetarna ila ut genom flustret och tömma
sina tarmar, som vid denna tidpunkt äro
överfyllda, enär de aldrig tömmas i kupan. Visen
lämnar ej kupan men börjar nu så
småningom lägga ägg i arbetarceller, varvid den del
av kakan väljes, som är uppvärmd av bifolket.
Endast i denna begränsade del sker
ägglägg-ningen under vårens början, och när dessa
arbetare kläckts, beläggas samma celler ånyo med
ägg, varför tillväxten under denna tid sker
långsamt. I samma grad som vegetationen
utvecklas, tilltager kolonien emellertid
oavbrutet, cell efter cell förses med ägg, så snart
dess gamla invånare kläckts, och i samma
mån tömmes honungsförrådet, så att det
slutligen är nästan uppätet. Hittills har den
starka folkökningen blott varit inriktad på
att skaffa arbetare till världen, men därmed
är intet uträttat för koloniens fortsatta
bestånd, ty arbetarna kunna ej fortplanta sig,
och visens alstringskraft avtager. Förr eller
senare måste därför en ny drottning skaffas.
Detta äger sällan rum i stillhet, så att
arbetarna uppföda en ung arbetarlarv till
drottning och tränga den gamla åt sidan.
Vanligen sker denna förnyelse i form av en
svärm-ning, varvid en del av bifolket med sin gamla
drottning lämnar boet och skaffar plats för
en ny, fruktbar drottning. När bifolket nått
sin höjdpunkt och naturen är som mest
givmild, börja de första drönarna att uppträda,
och amasonstatens dagar äro förbi. Snart
därpå börja arbetarna att anlägga
visecellerna, och sedan dessa av drottningen försetts
med ägg, äro hennes dagar i den gamla kupan
räknade. Så snart den första visecellen
försetts med lock, d. v. s. omkr. 9 dagar innan
den nya drottningen framkommer, ger sig
omkring hälften av arbetarna och drönarna jämte
den gamla drottningen iväg för att grunda en
ny stat; denna svärm, som kallas »försvärmen»,
flyger vanligen ej långt, enär den befruktade
och äggfyllda visen är för tung för att
till-ryggalägga längre sträckor. Är bisamhället
starkt, följer på denna svärm ett antal s. k.
eftersvärmar, vilka äro betydligt rörligare och
därför fordra större påpasslighet från
biodlarens sida, om de skola infångas. Om bina ämna
låta flera svärmar ge sig iväg, lämna de flera
viseceller oskadade. När den första
drottningen är färdig att lämna sin cell, börjar
hon avge ett egendomligt dovt läte, liknande
»kva-kva»; om hon på detta upprepade gånger
ej fått något svar, vet hon, att ingen rival
finnes i närheten, och kryper ut i kupan.
Snart varseblir hon de övriga visecellerna och
upphäver då ett tutande läte, »tyt-tyt».
Besvaras ej detta, emedan de andra visarna ännu
ej äro färdiga, börjar hon bita sönder dessas
celler för att döda viselarverna, vilket dock
hindras av arbetarna. I annat fall, d. v. s.
om svar höres, lämnar även hon boet vid
lämplig väderlek. Emellertid närmar sig hösten,
födan blir allt knappare, och drönarna, som
numera spelat ut sin roll, representera nu
blott överflödiga munnar. Drönarslakten tager
sin början, varvid de fullvuxna drönarna dödas
eller jagas ut ur kupan för att duka under för
hunger och köld, och de i boet befintliga
drö-narcellerna tömmas, de outvecklade larverna
sönderbitas, utsugas och resterna kastas
utanför kupan. — Litt.: E. Zander, »Das Leben der
Biene» (1913), »Der Bau der Biene» (1911);
H. v. Buttel-Reepen, »Leben und Wesen der
Bienen» (1915). I- T—dh.
Binas fiender. I likhet med andra
samhällsbildande insekter, myror och termiter,
vilka ha stora näringsförråd hopade på ett
ställe och vårda sin avkomma, exploateras
även bina av ett
stort antal andra
insekter. Dit hör
förutom snyltbina
(se B i f a m i 1 j e n,
sp. 262) även en
mängd andra
parasitiska former,
tillhörande guldstek-lar, parasitsteklar,
vridvingar och
ste-kelflugor (se dessa
ord). De mest
be
kanta äro följande: b i var gen
(Philan-thus triangulum), en till fam. rovsteklar
hörande, 12—16 mm lång stekel med i svart och
gult tecknad kropp. Den anfaller och
förlamar med ett styng
av sin gadd tambin,
som den nedsläpar
i sina i marken
byggda bon till mat
åt avkomman. B
i-lusen (Braula
coe-cd) kallas en till
fam. Braulidae
hörande fluga,
vilken lever som
kom-mensal på bina.
Den är 1,25 mm
lång, glänsande
rödbrun till färgen;
de kraftiga benen
med tätt tandade 1
djuren ej blott klamra sig fast vid
värddjuren utan även snabbt förflytta sig på dem.
Sin föda får bilusen genom att kittla biets
mundelar, så att en droppe honung stötes
upp, som förtäres. Om v a x m a 1 e n el.
vaxmottet {Galleria mellonella) och det
mindre vaxmottet (Achroia grisella)
se V a x m o 11 e t. I. T-dh.
Bisjukdomar. Hos bina uppträder ett
flertal smittosamma sjukdomar, bland vilka
sär
Bivarg.
Bilus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
