Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birk - Birka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
Birka
348
tre olika former av ordet h. Av dessa
användas oftast de två sistnämnda i Norge och
Sverige i beteckningen för de äldsta
stadslagarna (se B j ä r k ö a r ä 11). I Danmark
blev den första formen med tiden den vanliga.
— I Danmark betyder birkeret (eller tidigare
även biærke ræt) till en början stadsrätt och b.
staden som särsk. rättsområde. En dyl. rätt,
den skånska, finns bevarad i stort antal
handskrifter. Den torde i sin urspr. form
tillkommit ungefär vid mitten av 1200-talet och
synes egentl. ha varit avsedd för Lund men
upptogs sedan även i andra städer i Skåne,
Halland, Blekinge och på Bornholm.
I Danmark uppkommo även andra områden,
undantagna från den på landet rådande
hä-radsindelningen. Redan från 1200-talet
innehade en del kungliga och (till reformationen)
kyrkliga gods dylik ställning, och med tiden
erhöllo adelsgods liknande undantagsförmån.
I nyare tid förvärvade adeln i talrika fall
en dyl. frihet för sina gods och län. I dessa
landbirk tillämpades rättsregler, kallade
birke-retter och delvis, kanske på grund av
namnlikheten, hämtade från städerna. Kristian
IV samlade dessa rättsregler i sin Birkeret
1623 till en kodifikation, avsedd att gälla
ej blott för landbirk utan även för städer. I
dessa da. landbirk fanns en birkedommer och
en birkeskriver, å de adliga birken utnämnda
av godsägaren. Detta privilegium avskaffades
genom grundlagen av 5 juni 1849. Sedan fanns
ingen annan skillnad än titeln mellan
»birkedommer» och »herredsfoged», den före 1916
vanliga ämbetsbeteckningen för domare på
landet. Vid rättegångsreformen 1916
avskaffades även titeln »birkedommer». — Litt.:
Skånska stadsrätten, Biærke ræt, utg. av C. J.
Schlyter i »Sveriges gamla lagar» IX (1859);
E. Wessén, »Birca och bjärkörätt» (i Namn
och bygd 1923) ; E. Wadstein, »Birka och
Bjärkö-arätt» och »Namnet Birka och därmed
sammanställda ord» (i Namn och bygd 1914 och
1924); T. E. Karsten, »Svensk bygd i
Österbotten», I, II (1921 o. 1923, i Skr. utg. av Sv.
litt.-sällsk. i Finland); P. J. Jörgensen, »Udsigt
over den danske retshistorie» (1913); E. Hjärne,
»Eronsfyndet från Storkåge» (i Fornvännen
1917). Jfr litt. till art. Birka. K. G. Wn.
Birka, Sveriges äldsta kända stad, låg på
norra delen av ön Björkö i Mälaren;
omtalas i Vita Anskarii av Rimbertus och i Adams
av Bremen kyrkohistoria. Staden besöktes
omkr. 830 och 853 av vårt lands förste
missionär, Ansgarius. Den synes ha anlagts
omkr. 800 och förstördes eller miste sin
betydelse i början av 1000-talet. Adam av
Bremen omtalar staden såsom fullständigt
övergiven i början av 1070-talet. — B. var
bekant för sin hamn och besöktes »av en mängd
fartyg från danernas och nordmännens såväl
som från slavernas och sembernas
(kurlän-darnas) land samt från andra Skytiens folk.»
I staden träffade Ansgarius en del kristna
fångar samt konungens hövding Hergeir (He-
rigarius), som antog kristendomen och byggde
en kyrka på sitt arvegods. I B. funnos »många
rika köpmän, överflöd på alla ägodelar och
penningskatter i mängd». B. utsattes också
för ett danskt överfall, som dock
tillbakavisades, ej med vapen utan med skänker.
Karta över norra delen av Björkö med platsen för det
forna Birka.
Det svarta betecknar »bystan», stadens plats, och
kringliggande vallar samt vallarna på borgberget
omedelbart söder om bystan. Det streckade betecknar
gravfält. Vid Katsviken de nuvarande gårdarna i
Björkö by.
Ännu Olaus Petri återger traditionen om
att B. legat på Björkö. Denna sedermera
fördunklade tradition har bekräftats genom
Hjalmar Stolpes utgrävningar åren 1871—
81. — Staden låg på gränsen mellan fyra
härad och två landskap (Uppland och
Södermanland) i centrum av en stor och viktig
bygd samt just i skärningspunkten mellan
Svealands i forntiden viktigaste
förbindelseleder från ö. till v. och från n. till s. — Av
staden återfinnes numera blott en på sex
ställen genombruten skyddsvall av jord och
sten, som sannolikt i en båge framgått mot
n. v. till den av en annan vall omgärdade
borghöjden. N. om denna låg staden på ett
område av minst 12 har. Om fynden där i
»svarta jorden» se Björkö, ö. och s. om
staden ligga de väldiga gravfälten. N. om
staden låg hamnen (Kugghamn). Gravfynden ha
givit vid handen, att B. hade en jämförelsevis
stor och rik befolkning, som drev en vidsträckt
handel med Ryssland och österlandet lika väl
som med Västeuropa, särskilt
Rhenmynning-arna, men även de brittiska öarna.
I B. ha anträffats med olika slags figurer
präglade mynt, som av flera författare anses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
