Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bismarck (Bismarck-Schönhausen), Otto Eduard Leopold von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
Bismarck, 0. E. L. von
378
Bismarck 1Ö70. Fotografi.
upptaga förhandlingarna, och sedan han
vunnit kronprins Fredrik Vilhelm för sin
mening, bragtes prins Leopold (maj 1870) att
ändra beslut och
acceptera anbudet.
Den franska
regeringen begärde då
i utmanande ton,
att prinsens
kandidatur skulle
formligen återtagas, och
lät sin ambassadör
Benedetti uppsöka
konung Vilhelm vid
baden i Ems för att
till honom
framställa fordran på
att denne aldrig i
framtiden skulle
gilla en
hohenzol-lernsk tronkandidatur i Spanien.
Konungen skyndade
att delgiva
Bene
detti prinsens förnyade avsägelse samt sitt eget
gillande av denna, i samband varmed han lät
hälsa Benedetti, att han ej hade något vidare
att säga honom. Det telegram
(»Emsdepesch-en»), i vilket konungen lät underrätta B. i
Berlin om denna underhandling med Benedetti,
publicerades av B. genom tidningarna i
förkortad form, varigenom allmänheten fick det
intrycket, att konungen tämligen snävt avvisat
ambassadörens fordran. Denna framställning
väckte en storm av chauvinistisk ovilja i
Paris, som skärptes genom av B. inspirerade
artiklar i den tyska pressen. Napoleon III,
vilken liksom konung Vilhelm önskat en fredlig
avveckling, rycktes med av den franska
na-tionalstämningen, och 19 juli bekantgjordes
Frankrikes krigsförklaring.
B. hade nyttjat franska regeringens
diplomatiska otymplighet till att framkalla det
sedan länge hotande kriget vid en tidpunkt,
då Frankrike såväl militärt som politiskt
var ofullständigt förberett. De första snabba
framgångarna för Tyskland
avkylde Österrike, som gärna velat
inblanda sig till Frankrikes
fördel; därjämte hade B:s politik
ett säkert stöd i vänskapen med
Ryssland. Så kunde kriget
fullföljas till ett för Tyskland
segerrikt resultat (freden i Frankfurt
a. M. 10 maj 1871). Under kriget
hade B. fört livliga
underhandlingar med de sydtyska staterna
om anslutning till de redan
förenade nordtyska. I nov. 1870
lyckades han bringa till stånd de
nödiga fördragen, och genom
konung Vilhelms högtidliga
utropande till tysk kejsare (i Versailles
18 jan. 1871) blev det nya Tyska
riket formligen proklamerat.
Som tysk rikskansler verkade nu B. i
ytterligare nära 20 år (till 1890) för rikets yttre
och inre konsolidering. För att trygga sig
mot franska revanschplaner ingick han
omedelbart efter fransk-tyska kriget med
Ryssland och Österrike ett trekejsarförbund. Men
genom B:s hållning på Berlinkongressen 1878
blev förhållandet mellan Ryssland och Tyska
riket emellertid skäligen spänt. B. sökte då
skydd genom ett nära defensivförbund med
Österrike (1879), vilket några år senare (1883)
genom Italiens anslutning utvecklades till en
defensiv trippelallians.
Under denna konstfulla diplomati till »den
väpnade fredens» skydd begagnade B.
skickligt sin djupa kännedom om de olika
makternas inre tillstånd och behov för tillfället,
men ytterst litade han på Tysklands egna
militära och ekonomiska resurser, vilket han
markerade med de ofta citerade orden:
»Vi tyskar frukta Gud, men eljest ingen
i världen» (fällda i tyska riksdagen 6
febr. 1888). Därför var han oavlåtligt
verksam för det tyska rikets inre stärkande.
Detta hans arbete stötte emellertid på
betydande svårigheter. Oppositionen kom
framför allt från det katolska centerpartiet
samt från socialdemokraterna. Den romerska
kurian såg i det nya Tyska riket under det
protestantiska Preussens ledning en naturlig
fiende, och denna mening delades fullt av
många tyska katoliker, särskilt i de av
Preussen annekterade provinserna och i det
parti-kularistiska Bayern. B. beslöt att väsentligt
försvaga deras politiska inflytande och
började, understödd av de nationalliberala,
1872 den lagstiftning (de preussiska
»majlagarna»), som inledde »kulturkampen» (se d.
o.). Ju tyngre statens hand föll på den
romerska kyrkan och dess representanter, dess
högre steg katolikernas harm. Vid varje ny
allmän valkampanj tillkämpade sig den
katolska centern allt flera riksdagsmandat, och
den blev tyska riksdagens manstarkaste och
bäst sammanhållna parti. Våldspolitiken var
förfelad. B. började jämväl behöva centerns
Bismarcks moie med Napoleon 111 efter slaget vid Sedan.
Målning av A. von Werner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
