Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bismarck (Bismarck-Schönhausen), Otto Eduard Leopold von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
Bismarck, O. E. L. von
380
välvilja för kamp mot den med varje år
starkare socialdemokratien. Han nyttjade därför
kurians försonligare hållning efter valet av
Leo XIII till påve (1878) för att åvägabringa
en uppgörelse och började successivt mildra
eller upphäva majlagarna.
Bismarck på Friedrichsruh..
B:s »vandring till Canossa», d. v. s.
kulturkampens avveckling, sammanföll med en
betydelsefull vändning i hans inre politik. B.
hade nämligen från år 1877 planerat en
övergång från frihandelssystemet till tullskydd.
Han bildade därför ett enhetligt
protektionistiskt och konservativt kabinett. Efter
nyvalen till riksdagen 1878 (jfr nedan)
genomförde han småningom Tyska rikets
övergång till fullständig protektionism. I samma
drag upptog även B. kampen mot
socialdemokraterna, sedan tvenne farliga attentat
mot kejsar Vilhelms liv, maj och juni 1878,
väckt en allmän opinionsstorm mot
»omstört-ningsmännen». B. nyttjade denna för att
upplösa riksdagen och ernådde vid valen en
majoritet, som i okt. s. å. antog den s. k.
»socialistlagen». Socialdemokraternas
sammankomster förbjödos, deras tidningar
konfiskerades, de förnämsta ledarna (Bebel,
Lieb-knecht, Vollmar) häktades eller utvisades, i
Berlin och andra städer proklamerades lilla
belägringstillståndet. Samtidigt trodde sig B.
kunna genom positiva reformer till
kroppsarbetarnas förmån vrida de bästa
agitations-medlen ur de socialistiska ledarnas händer;
år 1883 började ock hans
arbetarskydds-lagstiftning, då han genomförde lagen om
sjukförsäkring, senare följd av lagar om
olycksfalls- och invaliditetsförsäkring (1884
och 1889). Men varken reformer eller
förtryck syntes verka enligt beräkning. Allt
starkare väljarskaror följde Vid varje nytt
riksdagsval de socialdemokratiska fanorna.
Sedan början av 1880-talet hade B. mer än
någonsin varit ensanibestämmande över den
tyska politikens riktning. Kejsar Vilhelms
död, 9 mars 1888, gjorde härvid ingen
förändring, ty den liberalt sinnade kejsar Fredrik
III var vid sin tronbestigning så nedbruten
av sjukdom, att han föga förmådde
personligen ingripa i regeringsärendena. T. o. m.
efter kejsar Vilhelm II:s tronbestigning, 18
juni 1888, syntes till en tid B:s välde mer
be-fästat än någonsin. Men den unge, äregirige
och självmedvetne härskaren fann sig snart
illa till freds med B:s allt dominerande
inflytande. Slutligen blev konflikten (se närmare
om denna Vilhelm II) så stark, att B. efter
anmaning måste 18 mars 1890 inge sin
avskedsansökan, vilken 20 mars beviljades under
yttre hedersbetygelser (B. upphöjdes bl. a. till
hertig av Lauenburg; furste hade han blivit
1871; han begagnade sig aldrig av hertigtiteln).
Sina sista år tillbragte B. vanligen på sitt
gods Friedrichsruh (nära Hamburg). Genom
tidningspressen gav han ofta nog luft åt sin
bittra opposition mot »den nya kursen» samt
dikterade för förtrogna sina memoarer, vilka
han formade till ett politiskt testamente.
Under titeln »Gedanken und Erinnerungen» (sv.
övers. »Tankar och minnen», 1899) blevo de
två första delarna i av B:s medhjälpare
reviderad form offentliggjorda 1898. Utgivandet
av tredje delen förbjöds av kejsaren, men den
blev det oaktat delvis bekant genom i pressen
publicerade brottstycken. Den trycktes efter
kejsardömets fall (sv. övers, under titeln :
»Kejsaren och jag. Tankar och minnen», III, 1921).
En yttre försoning mellan B. och kejsar
Vilhelm kom till stånd år 1894, men trots
denna bevarade B. sin ingrodda harm till
slutet. 30 juli 1898 avled B. å Friedrichsruh;
hans stoft vilar i en mausolé i Sachsenwald
där i närheten.
Bismarcks bana vittnar till fyllest om
hans sällsynta statsmannakonst men ock om
hans begränsning. Hans styrka låg i kallt
och klart omdöme, praktisk blick och okuvlig,
snarrådig beslutsamhet. Obunden av
partidoktriner, drev han städse en realpolitik, som
han själv plägade karakterisera med mottot
»do ut des» (»gåvor och gengåvor»). Sina
motståndare förstod han att förbrylla och
överlista genom att skickligt para en skenbart
oförbehållsam uppriktighet med slug, tyst
beräkning. Med åren och de stora framgångarna
vållade hans härsklystna temperament, att
han ej gärna tålde opposition utan snabbt
tillgrep våld för att bräcka motståndet. När
han så gav sig i strid med starka, av ideella
motiv genomträngda rörelser, vilkas innebörd
han ej rätt förstod, sveko honom de beprövade
maktmedlen, och han led svåra nederlag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
