Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bismarck (Bismarck-Schönhausen), Otto Eduard Leopold von - Bismarckbergen - Bismarckbrunt, triaminoazobensol - Bismarckhütte - Bismarckarkipelagen - Bismillah - Bismuthum - Bismutin - Bisolar - Bison
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
381
Bismarekbergen—Bison
382
Bland de många Bismarckspublikationerna
märkas först och främst de, som stamma från
B. själv. De viktigaste bland dessa äro,
förutom ovannämnda memoarer, hans politiska
tal och brev till olika personer, av vilka en
mängd utgivits (bl. a. B:s brev till sin hustru
även i sv. övers. 1918). Den stora officiella
tyska urkundpublikationen »Die grosse Politik
der europäischen Kabinette 1871—1914» (1922
ff.) innehåller massor av för kännedomen om
B:s utrikespolitik värdefulla aktstycken. Bland
den likaledes mycket rikhaltiga litteraturen
över B:s liv och livsgärning må nämnas: H. v.
Sybel, »Die Begründung des deutschen Reichs
durch Wilhelm I» (7 bd, 1889—94); E. Mareks,
»Kaiser Wilhelm I» (1900) och »B.», I (1909;
sv. övers. 1923); M. Lenz, »Geschichte
Bis-marcks» (1902; ny uppl. 1913); D. Schäfer,
»B.» (2 bd, 1917), samt inom den nordiska
litteraturen Aage Friis, »B. Ungdomstiden 1815
•—1848» (1909, även övers, till sv.); H. Koht,
»B. Statsmanden» (1911); C. Wiel Schram,
»Otto v. B., en livsskildring» (1916). En
översikt av den nyaste litteraturen gives i L.
Sta-venow, »Bismarckforskningens nuvarande läge»
(Hist. tidskr. 1919). C. H. H. (L. D.; V. S-g.)
Bismarekbergen, i Kejsar Vilhelmsland,
australiska mandatområdet Nya
Guineaterrito-riet, nå omkr. 4,300 m.
Bismarckbrunt, triaminoazobensol,
brunt azofärgämne (se d. o.).
Bismarckhütte, kommun s. om
Königshüt-te i polska Oberschlesien; 26,588 inv. (1919).
Järnverk, stenkolsgruvor m. m.
Blsmarcksarkipelagen, ögrupp i Stilla havet,
n. ö. om Nya Guinea (mellan 141° 30’ och
155° ö. Igd samt mellan ekvatorn och 8° s.
br.), tysk koloni 1884—1919, nu
mandatområde under Australiska statsförbundet (se
Nya Guinea); omkr. 61,000 kvkm.
Infödingarna, huvudsakligen papua, uppskattades
1922 till omkr. 176,000, den främmande
befolkningen till omkr. 2,300. B :s huvudstad är
Rabaul på Nya Britannien, tillika säte för
hela territoriets styrelse. De största öarna äro
Nya Britannien (förr Nya Pommern; 26,700
kvkm, 71,400 infödingar), Nya Irland (förr
Nya Mecklenburg; 12,000 kvkm, omkr. 22,000
infödingar), Amiralitetsöarna (se d. o.), Nya
Hannover (1,400 kvkm) och Hertigens av York
öar (förr Nya Lauenburg; 70 kvkm, omkr.
3,500 infödingar). Dessutom närmare ett
100-tal mindre öar.
B. omges av stora havsdjup, störst s. om
ögruppen, med djup på 7,000 m (Planetgraven).
I v. begränsas B. av Dampiersundet. öarna
bestå av äldre sedimentära samt äldre och
yngre eruptiva berg. De äro vulkaniska.
Högsta kända bergstoppen är vulkanen Father
på Nya Britannien, omkr. 2,300 m. De större
bergiga öarnas kuster stupa ofta brant i havet
och omges av klippor och korallrev. Av de
mindre öarna äro många låglänta. Goda
naturliga hamnar finnas, främst Rabaul på Nya
Britannien vid Blanchebukten. — Infödingarna
Kartskiss över Bismarcksarkipelagen.
äro av melanesiskt (papuanskt) ursprung. De
stå på en låg utvecklingsnivå och äro icke
främmande för kannibalism. Klimatet liksom
växt- och djurvärld överensstämmer i
huvudsak med Nya Guineas (se d. o.). Jorden är i
regel bördig. Infödingarna odla jams, bananer,
batater och rörsocker; européerna bedriva
odling av kokospalm, och export av kopra.
Bismilläh, arab., i Guds namn.
Bismuthum, lat. namnet på vismut.
Bismutln, se Vism u t g 1 an s.
Bisolar, se Halofenomen.
Bison, ett undersläkte av släktet Bos bland
boskapsdjuren, kännetecknat av ett kort och
brett, trekantigt huvud med välvd panna, en
puckel över bogarna samt en på framkroppen
lång och ullig hårpäls. B. finnes i vår tid
endast kvarlevande med de sista resterna av
två arter, v i s e n t e n och den
amerikanska b., av vilka den förra numera är utdöd
i vilt tillstånd. Släktet var under istiden vida
utbrett över norra halvklotet både i Gamla
och Nya världen och företräddes av ett stort
antal geografiska raser, som alla synas ha
varit former av samma art, B. priscus, som i
Europa levat tills, m. den äldre stenålderns
folk. Denna art stod den nuv. amerikanska b.
mycket närmare än visenten, vilken sannolikt
utvecklats från den indiska B. sivalensis, som
levde under pliocentiden. Medan B. priscus i
likhet med den amerikanska b. var ett
stäppdjur, anpassade sig visenten till de stora
skogarna och förekom talrikt under forntiden i
hela mellersta Europa. Flera fynd i s. Skåne
och ett i Östergötland vittna om dess för-
Amerikansk bison, Bos bison.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
