Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bjarne Herjulfsson - Bjelaja, Belaja - Bjelaja Zerkov - Bjelgorod, Bjelygorod, Belgorod - Bjelina - Bjelinskij, Vissarion Grigorevitj - Bjeljajev, Ivan Dmitrijevitj - Bjelke (Bielke), släkt - Bjelke, Henrik - Bjelke, Jens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
397
Bjelaja—Bjelke, J.
398
slutligen god vind till Grönland. Om den
vetenskapliga diskussionen av dessa uppgifter
se Vinland.
Bje’laja, B e 1 a j a, flod i ö. Ryssland, biflod
fr. v. till Volgas biflod Kama, från Uralbergen.
Omkr. 1,300 km lång; segelbar från
Sterlita-mak. Största biflod: Ufa, fr. h.
BjeTaja Ze’rkov, by i Ukraina, guv. Kiev,
vid Dnjeprs biflod Ross, 80 km s. s. v. om
staden Kiev; omkr. 35,000 inv. Spannmålshandel.
Bje’lgorod, Bjelygorod, Belgorod
(»vita staden»). 1. Stad i s. Ryssland, guv.
Kursk, vid Donets; 19,589 inv. (1920).
Läderfabrikation, tillverkning av vaxljus. — 2. Slav,
namnet på Akkerman (se d. o.). — 3. En
stadsdel i Baku (se d. o.).
Bjelfna, se B i j e 1 j i n a.
BjelFnskij, Vissarion Grigorevitj,
ryska litteraturkritikens grundläggare (1810—
48). Född på Sveaborg, där fadern var
militärläkare, blev B. som student i Moskva
medlem av en krets,
varur en hel rad av de
följande årtiondenas
främsta ryska
författare och skriftställare
utgått, en krets, som
ägnade sig åt
filosofiska, estetiska och
litterära spörsmål och
särskilt studerade den
nya idealistiska tyska
filosofien. Ett av B.
författat, litterärt
misslyckat drama, som
i manuskript inlämnades till universitetets
censurmyndigheter, medförde, till följd av sin
skarpa kritik av livegenskapen, B:s förvisning
från universitetet. Han debuterade 1834 som
litterär kritiker med »Litterära drömmerier» (i
tidskriften Molva), bedömde där som rättrogen
schlegelian den ryska litteraturen och kom
till den slutsatsen, att blott några få ryska
författare förmått ge ett sant uttryck åt den
ryska folksjälen och att Ryssland därför
saknade en egentlig litteratur. Samtidigt
profeterade han dock om den ryska litteraturens
snara uppblomstring och fann senare i Gogol,
som först av B. fick sin rätta uppskattning,
en författare, sem uppfyllde hans fordringar.
Efter en tid av svårt ekonomiskt betryck och
sjukdom blev B. 1838 anonym redaktör av
moskvatidningen Nabljudatel (Iakttagaren).
Han hade nu blivit bokstavstroende hegelian;
satsen, att allt som äi verkligt även är
förnuftigt, tillämpade han så, att han t. o. m.
accepterade den dåtida ryska verkligheten med
självhärskardöme, livegenskap o. s. v. och
ogillade den konst, som i opposition däremot
ville verka för sociala o. a. framstegsidéer.
1839 övertog han redaktionen av den kritiska
avdelningen i petersburgstidskriften
Otetjest-vennyja Zapiski (Fosterländska annaler); då
han i Petersburg på nära håll lärde känna
samma ryska verklighet, som han nyss
för
svarat, fann han sin förra ståndpunkt
ohållbar och började småningom i sin kritik
förfäkta nya åsikter. Hans måttstock vid
litteraturbedömningen blev icke blott verkets
estetiska utan i främsta rummet dess
samhälleliga värde; i litteraturen såg han främst
en hävstång för främjande av upplysning,
framsteg och humanitet. Från en upplyst och
fördomsfri liberal och »västerländsk»
ståndpunkt gav B. nu en granskning av nästan hela
den tidigare och samtida ryska litteraturen,
ibland kanske en smula ensidig i sin
lidelsefulla impulsivitet men oftast formulerande
domslut, som eftervärlden endast haft att
acceptera och underskriva. Hans inflytande
blev enormt, en rad ryska författare hade i
honom sin lärare och ledare;
världslitteraturen kan knappast uppvisa ett fall, där en
enskild man betytt så mycket för sitt lands
litteratur som B. för den ryska. Sjukdom och
överansträngning tvungo B. att 1846 lämna
arbetet i tidskriften. B:s samlade skrifter
ut-kommo 1859—62 i 12 bd (senaste uppl. 1900—
03, av Vengerov). A. Kgn.
Bjelja’jev, Ivan Dmitrijevitj, rysk
arkeolog och historiker (1810—78). Gjorde
den historiska forskningen oskattbara tjänster
genom att ur dåtida oordnade ryska arkiv
framdraga och publicera ett stort antal
dokument, som kasta ljus över Rysslands och
särskilt den ryska bondeklassens historia. Mindre
betydande voro B:s egna arbeten i rysk
kultur- och rättshistoria. B. var en ivrig
slavofil; om den ryska bykollektivismen, vari han
såg ett av de främsta uttrycken för den
slaviska andan, rörde sig särskilt »Krestiane na
Rusi» (1860, Bönderna i Ryssland). A. Kgn.
Bjelke (Bielke), gammal dansk-norsk,
urspr. skånsk adelssläkt, troligen identisk
med släkterna Galen och Litle och hörande
till Hvideättlingarna. Jens Thillufsen
B. (d. 1559) kom från Skåne till Norge 1537,
äktade Lucie Gyldenlöve, dotter till den
mäktiga fru Inger till östråt. Därigenom blev
Östråt stamgods för denna Norges under
1600-talet förnämsta släkt, till dess det såldes
1686 och ättens norska förbindelser upphörde.
Jens B. (se nedan) hade även sonen O ve B.
(1611—74) till östråt, som blev hans
efterträdare som Norges kansler. Till släkten hörde
också danske amiralen och sjöhjälten
Christian B. (1645—94), Niels Juels svärson, samt
diplomaten Rudolf B. (1810—55), med vars
kusin ätten utdog på manssidan 1868 (på
spinnsidan först 1900). — Jfr »Danmarks adels
aarbog» 1887.
Bjelke, Henrik, norsk-dansk krigare
(1615—83), son till Jens B. Deltog som
Hanni-bal Sehesteds närmaste man i kriget mot
Sverige 1644—45. Viceamiral 1657, utmärkte
han sig i krigen mot Sverige 1657—59 och blev
1660 danskt riksråd samt utnämndes 1662 till
riksamiral.
Bjelke, Jens, norsk storman (1580—1659),
sonson till Jens Thillufsen B. (se
släktöver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
