Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blindrå - Blindråtta - Blindskrift - Blindsten el. Blindgrund - Blindtarmen - Blindtarmsinflammation, Appendicitis - Blindtryck - Blindundervisning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
513
Blindråtta—Blindundervisning
514
der bogsprötet utanför fockstaget (5) och till
vilken blindan eller blindseglet (h) var fäst.
B. är å nutida fartyg utbytt mot de s. k.
kly-varbomsdävertarna (även kallade viskertar).
Från slutet av 1500-talet till in på 1700-talet
brukades på större skepp den s. k.
boven-blinde masten (e), försedd med mastkorg
och rå (f) med segel (g). På masten (e)
hissades en flagg, gäckengösen (l).
Boven-blindemasten är numera ersatt med en liten
flaggstång, gösstaken, som uppsättes, då
fartyget ankrat, och till vilken gösen, som
i Sverige utgöres av en mindre, svensk flagga,
hissas. (ö-g.)
Blindråtta, Spalax typhlus.
Blindråtta, Spa’lax ty’phlus, en från
Gali-zien och Ungern över s. ö. Europa, s. v. Asien
och n. ö. Afrika utbredd blind gnagare, som
genom sitt underjordiska levnadssätt bildar en
motsvarighet till mullvaden bland
insektätar-na. I motsats till denna gräver b. främst med
huvudet och ej med fotterna, varvid den banar
sig väg med de stora framtänderna. Huvudet
är tjockare än kroppen, med trubbig nos;
svans saknas. Färgen är grå el. gråröd,
längden 2 dm. B. uppkastar högar, som äro större
än mullvadens men låga. Födan består av
rötter. T. O.
Blindskrift, se B 1 i n d u n d e r v i s n i n g..
Blindsten el. B 1 i n d g r u nd, gammal
sjö-mansbenämning på undervatteusgrund.
[-Tunntarm-]
{+Tunn-
tarm+}
Appendix
Blindtarmen, Caecum, den del av
tjocktarmen, som ligger i högra höftgropen nedanför
tunntarmens övergång i denna. Den mäter
6—8 cm i såväl bredd som längd och
avgränsas från tunntarmen genom en valvelbildning.
Från b:s nedre del utgår ett smalt
maskfor-migt bihang (appendix vermiculåris el.
processus vermifo’rmis), som kan vara av
växlande längd, 2—20 cm och mera, och dess
yttersta spets kan därför befinna sig på olika
ställen i buken och t. o. m. nå ned i
bäckenet. Detta bihang är säte för den sjukdom,
som med orätt på svenska kallas
blindtarmsinflammation (se d. o.). E. L-g.
Blindtarmsinflammation, Appendicltis,
en sjukdomsprocess i det från blindtarmen
utgående maskformiga bihanget (appendix).
Sjukdomen kan förete alla övergångar
mellan en obetydlig, till slemhinnan begränsad
(katarral) förändring ända till fullständig
brandig nedsmältning med bristning och därav
orsakad bukhinneinflammation. Vid denna
sjukdom påträffas’ olika bakterier, vilka dels
äro att betrakta som den direkta anledningen
till b., dels härröra från bakteriefloran i
tarmen. Till de förstnämnda få räknas vissa
streptokocker. Vid insprutning i blodet på
djur av dylika från fall av b. ha förändringar
i appendix kunnat framkallas i stor procent
av fallen. Symtomen börja i typiska fall med
smärtor i buken, ofta i maggropen eller kring
naveln, vilka småningom lokalisera sig till
högra nedre delen, där ömhet framträder.
Allmänna obehag, kväljningar och ej sällan
kräk-ningar tillhöra sjukdomsbilden. Påskyndad
puls och måttlig feber äro vanliga symtom
men förekomma ej alltid. Lindriga fall
kunna vara raskt övergående, i svårare är b.
synnerligen livsfarlig. Sjukdomens utpräglade
benägenhet att återkomma och omöjligheten att
säkert förutsäga den vidare utvecklingen göra
en operation nödig i de flesta fall. Vid
misstanke om b. bör den sjuke vårdas på sjukhus,
foV att eventuellt ingrepp ej skall ske för
sent. Själva det operativa avlägsnandet av
appendix kan betraktas som ofarligt, och
denna åtgärds utsträckta användning har
betydligt minskat dödligheten i b. Den skenbart
ökade förekomsten av sjukdomen är
huvudsakligen att tillskriva riktig diagnos av tillstånd,
som förr gingo under benämning
maginflam-mation, tarmvred o. s. v. — Mera sällan
förekomma förändringar i själva blindtarmen. T. R.
Blindtryck, se Bokbinder i.
Blindundervisning. Undervisningen i
läsning och skrivning kom naturligt nog att
först bli föremål för blindmetodik. Man sökte
till en början lära blinda att skriva vanlig
handstil, vilket lyckades med sådana, som,
medan de ännu sågo, varit skrivkunniga, men
gav mycket dåliga resultat för de övriga. För
meddelanden med seende begagna de blinda
än i dag en plan, färgad skrift, vanligen
framställd i särskild apparat medelst blyertspenna,
som föres i en slid. Många nyttja dock de av
seende brukade skrivmaskinerna. Vid
meddelanden mellan blinda användes ojämförligen
III. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
