Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
535
Blod
536
(därav 0,8 % koksalt); resten utgöres av
fett-artade ämnen (lipoider), urinämne, socker,
aminosyror, kreatin etc. Äggviteämnena i
plasman kunna delas i tre grupper:
fibrino-gen, serumglobulin och serumalbumin.
Plasman är svagt alkalisk på grund av närvaron
av karbonat. Av äggviteämnena i blodplasman
spelar fibrinogenet en särskild roll. Dettas
förvandling till »fibrin» betingar b:s levring
eller koagulation (se vidare d. o.).
Blodkropparnas
sänkningshas-t i g h e t. Om ett blodprov, som hindrats från
att koagulera, upphälles i ett provrör, skall
man finna, att de röda blodkropparna sjunka
Fig. 7. Stark myntrullebildning av de röda
blodkropparna från människa.
mer eller mindre hastigt, lämnande ett klart
skikt av blodplasma ovan en bottensats av
blodkroppar. En mikroskopisk granskning vi
sar, att de röda blodkropparna i det tappade
b. och under vissa förhållanden redan inom
organismen lagra sig intill varandra i s. k.
myntrullar (jfr fig. 7). Ju starkare
myntrulle-bildningen är, desto hastigare sjunka blod
kropparna. Denna hastighet är karakteristisk
för olika djurarter och växlar med olika
fysiologiska och patologiska tillstånd. Kvinnans
blodkroppar sjunka normalt något hastigare
än mannens. Under havandeskap är
sänk-ningshastigheten betydligt påskyndad, ända
till tio gånger.
Detsamma är förhållandet hos såväl man
som kvinna vid inflammatoriska tillstånd, vid
kräfta, tuberkulos, blodbrist, vissa former av
sinnessjukdomar o. s. v. Blodkropparnas
sänk-ningshastighet har därför i vissa fall visat
sig ha betydelse vid diagnosen av sjukdomar.
Dessa förhållanden voro delvis kända av äldre
medicinska forskare men hade råkat i
glömska, till dess de återupptäcktes av svensken
R. Fåhræus (1918). Orsaken är att finna
i en stegring av blodets halt av fibrinogen,
som leder till starkare myntrullebildning.
Jfr Blodkaka.
Blodets fysiologiska betydelse.
Blodet tillför de olika vävnaderna de
näringsämnen, som upptagits genom tarmen. B.
innehåller alltid små mängder av aminosyror,
som uppstå vid äggviteämnenas
sönderdel-ning i tarmen, vidare druvsocker (normalt
0,08—0,2 %) samt slutligen fetter (0,1—0,3 %,
efter en fettrik måltid 0.6—1 %).
B. tillför vidare vävnaderna syrgas. Det i
lungorna syrsatta, »arteriella», b. innehåller
omkr. 20 vol.% syrgas. Detta är betydligt
mer, än vad som kan förekomma i löst
tillstånd i b. (omkr. 0,4 %). Den allra största
delen av syret är kemiskt bunden. När b.
passerar genom
lungorna, oxideras
hemo-globinet till
oxy-hemoglobin; när b.
passerar de
syrefattiga vävnaderna, avgives åter
syre från
oxyhemo-globinet. Det
»ve-nösa» b., som
återvänder till
lungorna, innehåller
endast omkr. 12 vol.
% syre. Däremot
är venblodet rikare
på kolsyra än
artärblodet. Det förra
innehåller omkr.
50, det senare omkr.
43 vol.%. Kolsyran
förekommer i b.
dels löst, dels i form av karbonat samt
slutligen bunden till äggviteämnen. Utom kol
syra finner man konstant även andra
produkter av ämnesomsättningen i b., exempelvis
urinämne, kreatin och andra kvävehaltiga
ämnen, som avsöndras genom njurarna.
Även produkterna av inre sekretionen
(se d. o.) fördelas genom b. till kroppens olika
delar. I b. cirkulera även de
skyddsäm-nen, antikroppar, som organismen förmår
alstra vid infektioner av bakterier, vid
in-sprutning av artfrämmande äggviteämnen
o, s. v. (se Immunitet).
En särskild funktion tillkommer de vita
blodkropparna vid kroppens försvar mot
främmande organismer och ämnen. Det är
redan ovan nämnt, att de vita blodkropparna
ha förmågan av »amöboid» rörelse. De äro
vidare kemotaktiskt retbara, d. v. s. de äro
känsliga för vissa kemiska retmedel, som verka
attraherande på dem. Som sådana »lockmedel»
tjäna exempelvis produkter av bakteriei aas
ämnesomsättning eller ämnen, som uppstå vid
sönderfall av bakterier. På grund av denna
ret-barhet samlas de vita blodkropparna sålunda
vid infektionshärdar, varvid de i stora
mängder genom diapedes (jfr ovan sp. 533) utträda
ur hårkärl och små vener och ge upphov till
varbildning (se d. o.).
De vita blodkropparna, särskilt de
neutro-fila och de stora enkärniga leukocyterna, ha
vidare förmågan att i sin plasma upptaga
främmande partiklar (»fagocytos»). På detta
sätt upptaga de exempelvis bakterier (fig. 8).
Dessa upplösas i det inre av blodkropparna
och oskadliggöras på detta sätt. (Se vidare
Fagocytos.)
Mellan de olika formerna av vita
blodkroppar är sannolikt en arbetsfördelning
genomförd. De neutrofila cellerna äro exempelvis
Fig. 8. Mjältbrandsbakterie,
som uppätes av leukocyt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
