- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 3. Bergklint - Bromelius /
547-548

(1923) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodsförbund - Blodsförvantskap - Blodshämnd - Blodsjukdomar - Blodskam - Blodslag - Blodspenningar - Blodspottning - Blodstallning, Hemoglobinuri

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

547

Blodsförbund—Blodstallning

548

Blodsförbund, en på den allmänt spridda
uppfattningen av blodet såsom den egentliga
livssubstansen grundad ceremoni, ämnad att
förena ej besläktade personer i
blodsfränd-skap. Ceremonien, som förekommit eller
förekommer hos åtskilliga såväl europeiska
som sydasiatiska, afrikanska och australiska
folk, tillgår så, att de bägge kontrahenterna
lindrigt såras med något vasst redskap,
varefter antingen såren gnidas mot varandra, på
det att en ömsesidig blodöverföring må äga
rum, eller ock den ena partens blod förtäres
på ett eller annat sätt av den andra och
tvärtom, eller också blandas bådas blod i en
grop i marken eller å något hel gt föremål.
Blodsförbund medför ofta en fastare och
innerligare förening än de närmaste släktband.
Jfr Fostbrödralag. N. E. H.

Blodsförvantskap, nära släktskap.

Blodshämnd, hämnd, som släktingar till en
dräpt person egenmäktigt utöva genom att
döda banemannen eller någon av hans släkt.
När en rättskränkning ägt rum, kunde enl.
den äldre nordiska rätten den kränkte
visserligen söka sig rätt hos den samlade
menigheten, men man kunde ock på egen hand och
under eget ansvar kräva ut (om så behövdes
medelst våld) vad man ansåg som sin rätt.
Därför ägde man ock rätt att själv skaffa sig
upprättelse genom att hämnas. B. var en
särskild art av denna hämnd. Den hade sin rot
i det starka släktmedvetande, som utmärkte
våra förfäders rättsliv. Den tillkom i första
hand den dräptes närmaste skyldeman; men
denne ägde ock att påräkna biträde av den
dräptes övriga fränder. Kunde banemannen
själv ej åtkommas, gick b. ut över någon av
hans fränder; och kom det till försoning
medelst böter, skulle jämväl dråparens släkt
erlägga sådana till den dräptes släkt. Redan
tidigt stämpla emellertid lagarna det såsom
ett grovt brott »att hämnas å annan än den,
som gjorde gärningen». I vissa fall ansågs
det ock ädlare att avstå från b. och låta
skulden försonas på annat sätt. — Redan de äldsta
nordiska lagarna bemödade sig att inskränka
b. Dråparen ägde enligt lagarna »frid» att
infinna sig på tinget för att förhandla saken
med målsäganden; och om den ej där kunde
uppgöras i godo, fick han dock i många fall
tillfälle att öppna nya fridsunderhandlingar.
Mot b:s första utbrott bjöd kyrkan fristäder
inom kyrko- och klostermurarna, och
underhandlingar om förlikning kunde inledas
därifrån. På dessa sätt sökte man, utan att
förneka b:s rättmätighet, främja en fredlig
uppgörelse. I lindrigare fall kunde, redan enligt
de äldsta lagarna, dråparen genom att bjuda
böter göra b. olaglig. Dessutom förekommer
tidigt, att om b. icke följde omedelbart å
gärningen, man icke ägde hämnas, förrän man
å tinget bevisat sin rätt därtill. Länge hade
ock gällt, att den, som på eget ansvar utövat
b., efteråt skulle rättfärdiga den å tinget. —
B. inskränktes småningom inom allt trängre

gränser, och när den offentliga makten helt
övertog den straffande verksamheten, blev b.
en otillåten gärning. — B. är ingalunda
egendomlig för de nordiska eller ens för de
germanska folken. Den fanns på tidigare
kulturstadier hos greker, romare, ja, hos nästan alla
folk. För icke länge sedan fortlevde den,
kallad vendetta, på Korsika. J. H-r. (-1m-)

Blodsjukdomar kallas t. ex. 1) sjukdomar
med blodbrist, 2) sjukdomar med förändringar
i de röda och vita blodkropparnas antal (se
Bleksot, Blodbrist och Leukemi),
3) sjukdomar med förändring av de röda
blodkropparnas hållfasthet (hemolytisk ikterus,
paroxysmal hemoglobinuri), 4) förändringar,
vanl. minskning, i antalet trombocyter
(trom-bopeni; Werlhofs sjukdom (se d. o.), 5)
blödarsjuka (se d. o.).

Blodskam, Ince’st, otukt mellan personer,
som äro så besläktade el. besvågrade, att de ej
med varandra få ingå äktenskap. Detta brott
var i äldre tid belagt med dödsstraff i nästan
alla lagstiftningar, så t. ex. i 1734 års lag.
I nyare lagstiftningar, t. ex. 1864 års
strafflag, stadgas som regel straffarbete. Begås
b. av personer, som äro besläktade eller
be-svågrade i rätt upp- och nedstigande led
(fader och dotter, fader och sonhustru), bestraffas
den, som är i uppstigande led, strängare än
den, som är i nedstigande. Enl. svensk
strafflag är straffet för fadern livstids straffarbete
eller straffarbete i fr. o. m. 8 t. o. m. 10 år,
för dottern straffarbete i högst 4 år. Se vidare
18 kap. strafflagen.

Blodslag, se Hjärnsjukdomar och
Slaganfall.

Blodspenningar, i äldre tider den
penningsumma, varmed en mördare för att undgå
blodshämnd (se d. o.) försonade den mördades
fränder; numera även om vinst, förvärvad
genom mord, obarmhärtig girighet o. s. v.

Blodspottning, se Blodhostning.

Blodstallning, Hemoglobinuri,
husdjurssjukdomar, vid vilka blod- el.
muskelfärgämne (hemoglobin) utskiljes med urinen
och färgar den röd el. brun.

1. En smittosam sjukdom hos nötkreatur,
»sommarsjuka», som förorsakas av den i
blodet levande parasitiska protozoen Babesia
bovis. Näst efter tuberkulos och
smittsam kastning är b. den kreaturssjukdom, som
hos oss vållar de största förlusterna, särskilt
i mellersta Sverige. Den uppträder under
juni—sept. och yttrar sig främst i att urinen
blir blekröd, sedan brunröd och skummande
som porter; åtföljande symtom äro feber,
matthet, bristande matlust och diarré; puls och
andning påskyndade. Mjölken minskas och
kan i svåra fall bli rödgult färgad med bitter
smak. Djuren ha svårt att resa sig; öron,
horn och fötter kännas kalla; slemhinnorna
bli bleka. Efter 3—5 dagar inträder vanligen
förbättring, om djuret repar sig. Dödligheten
hos oss är i medeltal omkr. 20 % av sjuka,
djur men växlar betydligt olika år.
Tillfrisk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun May 18 02:37:27 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdc/0344.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free