Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blyertspenna - Blyfärger - Blyföreningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
579
Blyfärger—Blyföreningar
580
med likartade, varandra motsvarande räfflor,
hälften så djupa som blyertssträngens tjocklek.
Strängarna inläggas i den ena skivans räfflor,
varefter den andra skivan limmas på med sina
räfflor noga inpassade mot strängarnas över
den förra skivans yta uppskjutande del. Efter
torkning genomsågas dubbelskivan mellan
räfflorna, varvid blyertspennämnen uppstå.
Dessa fräsas till rund eller sexkantig form,
poleras, färgas, förses med fabriksstämpel o.
dyl. och äro så färdiga att skickas i handeln.
Allt utföres fabriksmässigt medelst en
mångfald automatiska maskiner. På samma sätt
tillverkas färgpennor med röd, blå, svart o. s.
v. kärnmassa, färgad genom mönja,
ultramarin, kimrök o. dyl. Genom tillsats av
anilin-färg till en blandning av blyerts och lera fås
massa för s. k. anilinpennor, som lämna en
svårutplånlig, kopierbar skrift. I de nu
vanliga mekaniska skrivstiften är ett blyerts- el.
färgstift infattat i en hylsa av metall,
hårdgummi el. dyl., ur vilken stiftet frammatas
medelst en skruv- el. fjäderanordning. — B.
är i primitiv form känd sedan 1500-talet. I
slutet av 1600-talet uppstod i England en
betydande tillverkning, grundad på en inhemsk,
sedermera uttömd grafitförekomst. I Bayern
grundades på 1720-talet flera fabriker för
tillverkning av b. Fabrikationen utvecklades där
framför allt i och omkring Nürnberg, som
fortfarande är ett centrum för sagda
tillverkning och där bl. a. A. W. Fabers
världsberömda pennfabriker äro belägna. Metoden att
framställa blyertskärnan genom att blanda
grafitmjölet med lera uppfanns av
fransmannen Conté 1795 och var epokgörande för
fabrikationen, emedan det först därigenom blev
möjligt att inom vida gränser skifta pennans
hårdhetsgrad och streckets färg. G. H-r.
Blyfärger, sådana färger, vilka som
väsentlig beståndsdel innehålla bly. Viktigast är
blyvitt (se Blyföreningar), jämte zinkvitt
och titanvitt (se dessa ord) den mest brukade
vita färgen. Röda b. äro mönja och
krom-rött; gul och orangegul färg ha blyglete,
kasselergult, patentgult och
krom-gult. (Om dessa se Blyföreningar.)
Gröna b. kunna framställas genom blandning
av kromoxid med kromgult.
Blyföreningar. 1. Flera av blyets
föreningar äro av större praktisk betydelse.
Följande äro de viktigaste:
B 1 y o x i d el. blyglete, Pb O, bildas vid
stark upphettning av blymetall i luft.
Vanligen förekommer det som ett gult pulver. B.
nyttjas inom glas- och porslinsindustrien samt
för framställning av mönja och sickativ (se
d. o.). Bly bildar även en lägre oxid, b 1
y-suboxid el. blyoxidul, Pb2O. Jfr även
Blyföreningar 2.
Blysuperoxid, Pb O2, fås vid
behandling av mönja med salpetersyra.
Fabriksmäs-sigt framställes det på elektrolytisk väg ur
blyoxid. Är ett mörkbrunt pulver, som
användes som oxidationsmedel inom den
orga
niskt-kemiska industrien samt som
beståndsdel i plånet på tändsticksaskar.
Mönja, Pb3O* el. 2PbO.PbO2, saltartad
förening av blyoxid och blysuperoxid, se
Mönja.
Blyhydroxid, Pb(OH)2,utfaller vid tillsats
av ammoniak till lösliga blysalter. Med starka
baser kan blyhydroxid bilda salter, plumbiter,
t. ex. natriumplumbit, Na2 Pb O2, och
kalcium-plumbit, Ca Pb O2. Det förra användes som
betmedel och det senare till svartfärgning av
pälsverk och horn, varvid bildas blysulfid.
P 1 u m b a t. Blysuperoxid ger ej någon
hydroxid i fri form men förekommer i
förening med baser i salter, som motsvara en
sådan hydroxid, t. ex. kalciumplumbat, Ca2PbO3.
Brukas inom tändsticksindustrien.
Blyvitt, basiskt blykarbonat,
2 Pb CO3 . Pb (OH) 2,
är ett av de viktigaste vita färgstofterna, och
omkr. 20 % av världsproduktionen av bly
användas för dess framställning. Den s. k.
»holländska framställningsmetoden» tillgår
så, att blyplåtar hoprullas och rullarna
inläggas stående på kant i invändigt
glaserade lergodskrukor, på vilkas botten
inhällts ättika. Krukorna ställas i rader i
hästgödsel eller inlakad garvarbark.
Under loppet av flera månader löser ättiksyran
genom medverkan av luftsyre blyet till
bly-acetat, samtidigt som den vid förmultningen
av gödseln eller barken alstrade kolsyran
fäller ut blyvitt ur acetatet, varvid ättiksyran
åter frigöres. Vid den s. k. »tyska
kammarmetoden» äga samma reaktioner rum som i
lerkrukorna, fast betydligt raskare. Den vid båda
metoderna erhållna produkten renas från
blypartiklar och salter. »Franska metoden» ger
ännu snabbare resultat. Blyglete löses i
ättika till basiskt blyacetat, i vars lösning
inledes kolsyra, då blyvitt utfälles och
neutralt blyacetat stannar i lösning. Däri löses
ånyo blyglete, och processen upprepas. För
framställning av blyvitt användas även
elekt-rolytiska metoder. Blyvitt har mycket stor
täckkraft men olägenheten att vara giftigt
och att svärtas av vätesvavla, varvid
blysulfid uppkommer, varför det är olämpligt till
bruk inomhus och alltmer utträngts av det
ofarliga zinkvittet, som ej svartnar. I Sverige
betecknas därför blyvitt som 2:a klassens
gift. Blyvitt blandas ofta med bariumsulfat,
gips, krita och kaolin. Dylikt uppblandat
blyvitt går i handeln under namn av
ham-burgvitt, pärlvitt o. s. v. Se även
Blyföreningar 2.
Blysulfid, Pb S, se Blyglans.
B 1 y k 1 o r i d, Pb Cl2, utfälles, om lösliga
blysalter försättas med utspädd saltsyra eller
klorid. Användes för framställning av flera
färger. Bildar basiska klorider, som äro
färg-stofter, nämligen kasselergult och p
a-tentgult, PbCl2.7PbO och PbCl2.5PbO.
Blynitrat, Blysalpeter, Pb(NO3)2, bilda»
vid upplösning av bly, blyglete eller blyvitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
