Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blytt-Sernanderska klimatperioderna - Blyvatten - Blyvitriol - Blyvitt - Blyvittsalva - Blyättika - Blå, De blå - Blå, släkter - Blå blomman - Blå boken - Blå brigaden - Blåbuk - Blåbärsrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
585
Blytt-Sernanderska klimatperioderna—Blåbärsris
586
Blytt-Sernanderska klimatperioderna. A. G.
Blytt (se d. o.) framställer i sitt arbete »Den
norske floras invandring i afvexlende törre
og regnfulde perioder» (1876) som den
viktigaste faktorn för florans invandring i
Skandinavien klimatet och särskilt växlingen
mellan torrt (kontinentalt) och fuktigt (insulärt)
klimat. R. Sernander har sedermera tillämpat
denna teori på svenska förhållanden och givit
den en mera bestämd form. Senglacial och
postglacial tid indelas sålunda i de
arktiska, subarktiska, boreala,
atlantiska, subboreala och
subatlanti-s k a skedena. Parallella indelningar av
samma tidrymd ha uppgjorts av andra forskare
på andra grunder (Munthe, Japetus
Steen-strup, Gunnar Andersson). K. A. G.
Blyvatten, se Blysubacetat (under
Blyföreningar 1) och Blyföreningar 2.
Blyvitriöl, se Anglesit och Blysulfat
(under Blyföreningar 1).
Blyvitt, se Blyföreningar.
Blyvittsalva, Ungue’ntum hydrätocarbonåtis
plu’mbici, är en blandning av blyvitt och
ben-soe-ister, verkar torkande och adstringerande
samt användes, ofta i förening med garvsyra,
mot liggsår, kylknölar, hemorrojder o. s. v.
Blyättika, se Blysubacetat (under
Blyföreningar 1) och Blyföreningar 2.
Blå, De blå, ett under romerska
kejsartiden brukligt partinamn. Vid kappkörningarna
i cirkus hade de tävlande spannen var sin
färg: blå, grön, vit eller röd. Bland åskådarna
buro deras anhängare kläder eller bindlar i
motsvarande färger och sökte främja de sinas
seger, vilket ofta ledde till det vildaste
hand-gemäng. Om dylika partier i Konstantinopel
på 500-talet se Nikaupproret.
Blå, ett förmodligen uppkonstruerat
släktnamn, som i senare tider givits åt två av den
svenska medeltidens förnämsta släkter, bägge
med ett fantasidjur, en s. k. lejonörn, i vapnet.
Namnet tillägges tidigast en av Birger jarls
samtida, Joar Blå, ryktbar genom
Erikskrö-nikans bekanta skildring av hans självsäkra
uppträdande vid kungavalet 1250. I detta fall
torde »Blå» endast ha varit ett personligt
epitet, ej något släktnamn (se om honom J o a r
Blå). På grund av förmodad släktskap med
honom gavs namnet Blå åt en östgötasläkt,
vilken ägde Aspenäs i Ydre och utdog på
1460-talet. Dit hörde bl. a. den vid upproret 1280
avrättade J o h a n F i 1 i p s s o n (se d. o.) och
hans son drotsen Knut Jonsson (se d. o.).
Den andra släkten var rent uppländsk, ägde
Fånö i Trögd och utdog på 1330-talet. Den hade
upptagit lejonörnen i vapnet till följd av
släktskap på mödernet med Johan Filipssons släkt.
Blå blomman (ty. die blaue Blume), i tyska
folksagor en underbar ört, som gav den, som
fann den, egenskapen att hitta dolda skatter
o. s. v. Den upptogs av Novalis i romanen
»Heinrich von Ofterdingen» som sinnebild för
poesien och har sedan fått symbolisera
romantiken, dess dikt och åskådning.
Blå boken, en översikt av Sveriges finanser
och orsakerna till rådande
penningförlägenhet, 1668 utarbetad av en av Karl XI :s
förmyndare tillsatt kommission (den är tryckt i
Loenbom, »Historiskt archivum», II, 30—96).
Som botemedel föreslogos besparingar,
noggrann inkomstberäkning, ordentlig
skuldavbetalning, kraftigare reduktion och ökade
stän-derbevillningar. Riktat mot M. G. De la
Gar-dies finanspolitik, vann förslaget ej
regeringens bifall. — Jfr Blå böcker.
Blå brigaden, en i Gustav II Adolfs här i
Tyskland ingående enhet, vars huvuddel
utgjordes av »Blå regementet». Den bestod av
värvat folk, mest tyskar, och hade omkr. 1626
fått sitt namn av färgen på soldaternas rockar.
Den deltog med utmärkelse i slagen vid
Breiten-feld och Lützen; upplöstes 1652. C. O. N.*
Blåbuk, i Götaland allmänt namn på o d o n.
Blåbärsris, Vaccinium myrti’llus, en i
Sveriges skogar allmän, till ljungväxterna (fam.
Ericaceae) hörande, bladfällande liten buske
med upprätta, kantiga grenar och gröna års-
Blåbärsris, Vaccinium myrtiUus.
skott, vilkas spetsar ofta frysa bort under
vintern. Bladen äro rent gröna, äggrunda och
i kanten sågade. Blommorna, som sitta
ensamma i bladvecken, ha klotrund, vanligen
5-tandad krona av rödlätt färg. Frukten är
ett klotrunt, svart, vanligen blådaggigt bär
med många små frön och rödblå, sötsyrlig
saft. Dessa bär, blåbär, innehålla utom
socker och organiska syror även garvämne
och äro officinella (Baccae myr tilli). Torkade
intagas de mot tarmkatarr och diarré. I
hushållet nyttjas de till soppa, kräm, sylt m. m.
och spela en stor roll som föda åt skogsfåglar.
Av saften beredes ett rött vin. I blåbärsrika
trakter finnas uppförda särskilda torkhus.
Torkningen försiggår vid en temperatur av
60—70° C. Av 100 kg färska bär beräknar
man erhålla omkr. 16 kg torkade. G. M-e.
I Amerika har man på senare tid börjat odla
olika blåbärsarter: Vaccinium virgatum i
Florida och V. angustifolium och V. corymbosum
i de n. och n. ö. staterna, varjämte genom
hybridisering ha framställts för ekonomisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
