Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blåkulla (Blåkullen) - Blåkullen (Bohuslän) - Blåkål - Blåkäxan - Blåland - Blålera - Blåljus - Blåmadra, Åkermadd - Blåmes - Blåmossa - Blåmusseron - Blåmusslor - Blåmän - Blåmärke - Blå Nilen - Blånor el. Blår - Blåpenna - Blå porten - Blåräv - Blåsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
593
Blåkullen—Blåsa
594
namn på ett fruktat föremål; i B. troddes
nämligen farliga väsen ha sitt tillhåll.
Särskilt har ön (Blå) Jungfrun i Kalmarsund
kallats B. När häxtron började spridas i
Sverige, vart B. den ort, dit häxornas färder
(särskilt skärtorsdagsnatten) troddes ske. Jfr
Blocksberg och Häxeriprocesser
(och där anförd litt.). Se J. Sahlgren,
»Blåkulla och Blåkullafärderna» (i Namn och bygd
1915; med följdskrifter).
Blåkullen, en 133 m hög bergshöjd på Stora
Brattön i s. Bohuslän, 1 mil ö. n. ö. om
Marstrand, bekant som landmärke för sjöfarande.
Blåkål, se Kål.
Blåkäxan, en hajfisk, se Hajar.
Blåland kallade de gamla nordborna Afrika,
enär där boende mörkhyade folk, särskilt
negrer, av dem plägade kallas b 1 å m ä n.
Blålera, se Lera.
Blåljusart, Polemonium grandiflorum.
Blåljus, Polemonium, ett till fam.
Polemo-niaceae hörande växtsläkte, igenkänt på sina
parbladiga blad och sin klockformiga eller
skållika, vanl. blå eller violetta blomkrona.
Ståndarna äro 5, fästa djupt ned på kronan.
I Sverige finnes P. coeruleum, en omkr. 0,5
m hög, rikblommig flerårig ört, som växer vild
på ängsmark i Norrland ned till Härjedalen
och Hälsingland och ofta odlas som
prydnadsväxt i trädgårdar. G. M-e.
Blåmadra, Akermadd, Shera’rdia, ett till
fam. Rubiaceae hörande, nära mårorna stående
växtsläkte, med små, trattlika, blekt violetta
blommor, samlade i huvudlika gyttringar. Enda
arten S. arvensis, en låg, ofta nedliggande
en-årig ört, åkerogräs i södra Sverige. G. M-e.
Blåmes, se Messläktet.
Blåmossa, se B 1 a d m o s s o r, sp. 465.
Blåmusseron, se M u s s e r o n e r.
Blåmusslor, My’tilus, släkte inom familjen
Mytilidae. Foten är utan betydelse som rö-
Blåmussla.
relseorgan och innehåller en s. k. b y s
sus-körtel, som avsöndrar ett klibbigt,
stelnande ämne, vilket bildar starka gulbruna
trådar (byssus), medelst vilka djuret fäster
sig och även kan långsamt flytta sig. B. äro
kända från trias till nutiden och leva nu i
de flesta hav, särskilt de tempererade. Vår
vanliga b., M. edulis, är allmän vid Sveriges
västkust samt vid Europas v. och s. kuster
liksom vid Nordamerikas östkust; i Östersjön
går den ända upp till Kvarken. Den lever på
ringa djup, delvis helt uppe i vattenbrynet,
fästad vid berg eller lösa föremål. Hos oss
nyttjas b. blott som agn men ätas både vid
Nordsjön och Medelhavet, där de även odlas.
Liksom ostron kunna de stundom bli giftiga,
troligen under inverkan av utsläppt
kloakvatten. R. H-gg.
Blåmän. se B 1 å 1 a n d.
Blåmärke, se Blodutådring.
Blå Nilen, i Abessinien kallad Abai, på arab.
Bahr el-asrak, se d. o. och Nilen.
Blånor el. Blå r, avfall efter skäktning
och häckling av lin och hampa. Brukas bl. a.
inom repslageriet, vid båt- och fartygsbygge
till diktning och drivning samt vid rörarbeten
till tätning av rörskarvar. Förr spanns av b.
ett grovt garn, som vävdes till s. k. blaggarn.
Blåpenna, se Blyertspenna.
Blå porten, namn på olika stockholmska
ut-värdshus. Ett äldre sådant låg nära ingången
till den egentliga Djurgården, strax intill den
nu nedrivna Djurgårdsporten (blå till färgen,
liksom övriga portar till Djurgården). Hette
eg. »Lusthusporten», öppnades på 1600-talet
som »skänkeri», var det förnämsta och mest
besökta av Stockholms utvärdshus, särskilt
berömt för sina abborrar; det brann ned 1869.
Ett nytt med samma namn anlades 1916 på
Djurgården i anslutning till Liljevalchs konsthall.
Blåräv, se Räv.
Blåsa. 1. Under olika förhållanden
uppkomma blåsbildningar i huden därigenom, att
vätska ansamlas mellan överhudens ytliga
och djupa lager (mellan horn- och
slemlagren). Är innehållet i en sådan b.
vatten-klart eller mer eller mindre grumligt men
ej varigt, kallas b., om den är liten, intill
ungefär hampfröstor, v e s i k e 1, om den är
större, bulla. Är innehållet åter från
början varigt, eller omvandlas det senare till var,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
