Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blåskägg, Riddar - Blåskörhet - Blåslampa - Blåsljud - Blåsmaskar - Blåsmaskin - Blåsmunnar - Blåsnultra - Blåsrost - Blåsrör - Blåssjäl - Blåsstarr - Blåssten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
597
Blåskörhet—Biåssten
598
äktat. Sagan, vars upphov är okänt, har
behandlats av Tieck, Grétry och Offenbach. B.
har fått betydelsen elak, svartsjuk make.
Blåskörhet, den egenskapen hos järn och
stål att vid en temperatur av 300° ä 400° C
vara skört för all slags bearbetning. Om
järnet bearbetas i rödvärme och genom
oförsiktighet tillätes avsvalna till denna temperatur
(blåvärme), uppkomma, om bearbetningen
detta oaktat fortsättes, sprickor i järnet,
vilka sedermera kunna giva anledning till att
den färdiga pjäsen brister. (E. S. B.)
Biåslampa, med fotogen eldad lampa, som
lämnar en rökfri, kraftig sticklåga. Lampan
är inrättad enligt förgasarprincipen, d. v. s.
oljan bringas i brännaren att förgasas, och
gasen blandas före antändningen med luft,
varigenom man får kraftig förbränning och
hög värmegrad. Nyttjas allmänt som redskap
i verkstäder, vid rör- och montagearbete o.
dyl. Lampan torde ha fått sitt namn av det
susande ljud, som lufttillförseln förorsakar i
brännaren. G. H-r.
Biåsljud, ett susande ljud, som vid s. k.
auskultation under vissa förhållanden kan
iakttagas över hjärtat, den stora pulsådern och
en del av människokroppens större puls- och
blodådror. Uppkomsten av dessa b. anses i
allmänhet beroende av de virvelströmmar,
som uppstå vid blodströmmens passage genom
ett i förhållande till den närmaste
omgivningen vidgat eller förträngt ställe av
blodbanan. — B. över hjärtat plägar man indela
i organiska och oorganiska. De organiska
äro framkallade av en av sjukdom orsakad
förändring inom någon av hjärtats
klaffappa-rater. De ha stor betydelse som diagnostiskt
kännetecken vid de s. k. organiska hjärtfelen.
— De oorganiska b. över hjärtat, vid
vilka hjärtklaffarna icke äro organiskt
för-änd.rade och vilkas uppkomstsätt ännu är
omtvistat, iakttagas ofta vid s. k. blodbrist och
kallas då för anemiska b.
Utom över hjärtat iakttagas b. över den
stora pulsådern, ofta då den är utvidgad
(aorta-aneurysm) eller på annat sätt
sjukligt förändrad, samt över vissa pulsådror.
Även över kroppens blodådror kunna ibland
b. iakttagas. I. H.
Biåsmaskar, se Binnikemaskar.
Biåsmaskin, den apparat, som nyttjas för
att åstadkomma bläster (se d. o.) till
metallurgiska ugnar. B. äro av flera slag. Då
högt tryck kräves å blästern, t. ex. för
masugnar, brukas vanligen enkel- eller
dubbelverkande cylindermaskiner. För sådana
ugnar, där så högt blästertryck icke behövs,
t. ex. för koppar- och blyhyttor, kupol- och
härdugnar etc., nyttjas numera oftast
kapsel-blåsmaskiner eller fläktar. De moderna
fläktarna synas också komma att alltmera
uttränga andra b., då de äro enklare till sin
konstruktion och billigare i anskaffning än
andra av motsvarande kapacitet. Genom att
anbringa flera vinghjul på samma axel (s. k.
multipelfläktar) kan även en mycket
hög kompression av luften ernås medelst
fläktar. Jfr Fläkt o. Kompressor. E.S.B.
Biåsmunnar, Physo’stomi, en numera
övergiven sammanfattning av mjukstråliga
benfiskar, som ha simblåsa med luftgång.
Blåsnultra, fisk, se Snultresläktet.
Biåsrost, skålroststadiet (aecidiestadiet) av
åtskilliga rostsvampar, tillhörande släktet
Cronartium m. fl., som angripa furuskogar och
framkalla förtorkning av tallarnas toppar och
grenar. B. beskrevs fordom som ett särskilt
släkte, Peridermium. N. S-s.
Biåsrör. 1. Se Kemisk analys. — 2.
Jakt- och krigsvapen, en vanl. 2—3 m lång tub
av trä el. rör, i Sydamerika gärna med »sikte»
av gnagartänder. Genom röret blåsas små,
alltid förgiftade pilar, spetsiga trästickor,
omkr. 32—70 cm långa, förvarade i ett kort
koger. Deras bas bär i Sydamerika en
bom-ullstott, som noga passar till röret, hos
malajerna ett stycke växtmärg. B. förekommer
nästan uteslutande i skogsområden; dess
största skottvidd är 30—40 m. B. har två
utbredningsområden, Syd- och Centralamerika samt
s. ö. Asien. Mest bekanta äro de
sydamerikanska b. (Arundinaria-rör el. av
chontapal-mens trä), som framför allt brukas i
kontinentens tropiska skogsområden vid jakt på
fåglar och apor. B. fanns förr även i Peru,
ss. framgår av mönster på gamla vävnader
(gravfynd). I Centralamerika brukas i st. f.
pilar allmänt lerkulor vid fågeljakt (så även
i det gamla Mexiko). Förr fanns b. även i
ö. Nordamerika, i ett bälte från Mexikanska
golfen upp mot S:t Lawrencefloden (irokeser),
dock väl endast som pojkars jaktvapen och
leksak. Det andra utbredningsområdet är
Malackahalvön och Indonesien (av bambu el.
trä), inom det senare särskilt på Borneo. Jämte
lansen är det här huvudvapen vid strid, gärna
försett med en bajonett av järn. Något
samband mellan b. i deras båda
utbredningsområden har ej påvisats. K. G. L.
Biåssjäl, se Klappmyts.
Biåsstarr, se Starr.
Biåssten, fasta kroppar, som stundom (t. ex.
i sammanhang med gikt, biåskatarr) kunna
uppkomma i urinblåsan, ofta till stort antal,
genom utfällning av *urinens salter eller
in-flammationsprodukter. Deras
sammansättning växlar; de vanligaste formerna äro: 1)
urinsyrestenar, små, gulröda, 2) stenar
av kalciumoxalat, sällan stora, mycket
hårda, mörkbruna, ofta mullbärslika, 3)
stenar av fosforsyrade salter, lösa, ljusa,
ofta betydligt stora. — Biåsstenarna bruka
medföra smärtor, trängningar, svårigheter vid
urineringen, stundom blod i urinen.
Behandlingen är kirurgisk: antingen krossas stenen
i blåsan och bitarna utsugas genom urinröret,
eller ock tager man hål på blåsan och
utdrager stenen hel (stensnitt). Profylaktiskt söker
man motverka stenbildningen genom diet och
alkaliska mineralvatten. (Ljd.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
