Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blåssvampar - Blåstjärna - Blåstrumpa - Blåstråle (el. Blåstål) - Blåstång - Blåsugsläktet - Blåsyra - Blåsyre-emulsion - Blåsört el. Bläddreört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
599
Biåssvampar—Biåsört
600
Pungsvamp, Taphrina Pruni.
Biåssvampar, Gymnoa’sci el. Exoa’sci, en
del på träd parasiterande säcksvampar
(Asco-mycetes), som orsaka sjukliga förändringar på
blad, stammar och frukter. S. k. häxkvastar,
d. v. s. en abnormt stegrad grenbildning,
framkallas av vissa b. Andra missbilda frukter,
t. ex. av al, hägg, slån och särskilt plommon,
varvid frukterna bli skrumpna, läderartade
och tomma, s. k. »pungsvamp» (Taphrina
Pru-ni). Sporsäckarna bildas hos dem direkt på
värdväxtens yta utan föregående bildning av
en särskild fruktkropp. N. S-s.
Blåstjärna, Sci’lla, artrikt släkte bland fam.
liljeväxter, Liliaceae, hemma i
tempererade delar av Europa, Asien och Afrika.
Hithörande arter äro lökväxter med’ jämnbreda
eller lansettlika blad, bladlös stängel och blå
eller vita, sällan röda blommor i upprätt eller
lutande klase. Flera b. odlas i trädgårdar,
t ex. de tidigt vårblommande S. amoena, S.
italica och S. sibirica samt den höstblommande
S. autumnalis. G. M-e.
Blåstrumpa (eng. blue stockings), spenamn
på författarinnor. Anledningen till detta
uttryck uppgives olika. Enl. några källor skulle
ordet ha uppkommit i England under
1700-talet. Man har även velat härleda det från
ett venezianskt vitterhetsgille,
»Strumpsäll-skapet» (Societå della calza).
Blåstråle (el. Blåstål), en fisk, se S n u
11-resläktet.
Blåstång, se Brunalger.
Blåsugsläktet, A’juga, släkte inom t v
å-läppsväxterna eller de
läppblommiga (Labiatae), igenkänt på att
blomkronans överläpp är kluven och förkrympt. I
Sverige finnas tre arter. I hagar ända upp
till Lappland växer A. pyramidalis, en 1—1,5
dm hög, pyramidformig flerårig ört med
blomställningarnas stödjeblad mörkare eller ljusare
violetta. Den blott i s. Sverige vilda A.
rep-tans, som förökar sig genom långa revor, odlas
stundom i trädgårdar för sina vackra blå
blommor. G. M-e.
Blåsyra, cyanvätesyra, HCN, en syra av
radikalen cyan, vilken senare kan finnas i
fri form som en gas med stickande lukt (se
Cyanföreningar). B. ingår i glykosiden
amygdalin (se d. o.). B. bildas vid
torrdestilla-tion av stenkol och melass. Den framställes
genom upphettning av dess salter, såsom
cyan-natrium el. gult blodlutsalt, med utspädd
saltsyra eller svavelsyra. Den först erhällna råa
syran renas genom omdestillation och
torkning med klorkalcium. B. är en färglös,
lättrörlig vätska med genomträngande lukt, vid
stark utspädning påminnande om
bittermandel. Är starkt giftig, dödlig dosis 0,06 g,
lättlöslig i vatten och alkohol. — B. har på
senare tid alltmer använts för att döda ohyra i
boningshus och skadeinsekter i spannmåls- och
mjöllager, vilket sker genom rökning med
blå-syregas, utspädd med luft till 1,5 vol. %. I
Förenta staterna rökas även fruktträd med b.
B. upptäcktes 1782 av Scheele. E-t N—n.
Förgiftning med blåsyra förekommer ej
sällan, mest genom intagande av c y a n k
a-1 i u m (se Cyanföreningar). Den
medför snabbt inre kvävning. Härav retas först
vissa delar av förlängda märgen (varav häftig
andnöd och kramp); därefter inträder hastigt
förlamning av samma delar, medförande
döden, ibland på få minuter. Det medicinska
bruket av blåsyrehaltiga medel är numera
mycket inskränkt. Se
Bittermandelvatten och Blåsyre-emulsion.
Blåsyre-emulsiön, en mjölkvit, tunnflytande
emulsion med stark bittermandelsmak. 15 g
innehålla 1 cg vattenfri blåsyra. Brukas för
att stilla kräkningar o. lindra magsmärtor.
Biåsört el. Bläddreört, Utriculäria, släkte
inom fam. Utriculariaceae med omkr. 250
örtlika arter, huvudsaki. växande i tropikerna.
Några äro vattenväxter med hårfint sönder
flikade blad, andra äro landväxter med hela blad
eller vid blomningstiden bladlösa. Rötter
saknas åtminstone hos flertalet. På särskilt
utbildade, rotliknande eller på samtliga blad
finnas små blåsor, som göra tjänst som
fångstapparater för smådjur, mest små hinnkräftor.
Bäst utvecklade äro dessa blåsor hos de i
vatten växande, nedsänkta, fritt simmande
arterna. På den undre, plana sidan finns vid
framkanten en klaff, som öppnar sig inåt
blå-san. På vardera sidan om klaffen sitta långa,
Ajuga reptans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
