Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blåsört el. Bläddreört - Blåtobis - Blåtorn - Blåtryck, blåkopia - Blåträ - Blått blod - Blåtåtel - Blåval - Blåvik - Blåvingar - Blåvitriol - Blåyta (Blåved)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
601
Blåtobis—Blåyta
602
Blåsörtarter, Utricularia Grafiana och minor.
styva hår. Smådjur kunna med lätthet komma
in i blåsorna men förmå icke tränga ut utan
stängas in i dem. Därinne upplösas deras
mjukare delar och tillgodogöras av växten med
hjälp av små hår på blåsans insida. B. äro
således insektätande.
I Sverige finnas 4 el. 5 arter, samtliga med
gula blommor. Störst och vanligast är U.
vul-garis, som växer i stillastående vatten över
1 Förstorad blåsa. 2 Genomskärning av densamma.
3 Sekretionsceller på blåsans insida.
nästan hela landet. Vid blomningstiden fyllas
blåsorna delvis med luft, växten flyter upp
till ytan, och de 5—10-blommiga klasarna
höja sig över vattenytan. Blommorna äro
försedda med en lång, smalt konisk, rödbrun
sporre. Blomkronan är höggul med mörkt
gula strimmor på underläppens huvlika del.
Hos denna art, liksom hos flertalet
vattenarter, ombildas på hösten stjälkens
grenspetsar till stora, runda, kotteliknande
vinterknoppar, hibernakler, som fortleva och
nästa år ge upphov till nya individer. G. M-e.
Blåtobis, en fisk, se Tobissläktet.
Blåtorn, ett som statsf ängel se ryktbart stort
torn på gamla slottet i Köpenhamn, nedrivet
med detta 1731—32.
Blåtryck, ett annat namn för blåkopia.
Gm sättet för dess åstadkommande se
Blåkopiering.
Blåträ, se Kampeschträ.
Blått blod, liktydigt med »gammal adel».
Uttrycket skall ha uppstått i Spanien om den
västgotiska adeln med dess vita hy och blått
genomskimrande ådror i motsats till morernas
mörka hudfärg. — Se även Blod, sp. 532.
Blåtåtel, Molinia, grässläkte, igenkänt på
den glesa, smala, vanl. mörkt violetta vippan.
Strået har en enda ledknut, nära basen. Enda
arten, M. coerulea, 0,5—1 m hög, växer på
sjöstränder och fuktiga ängar över hela Sverige.
Blåval, se Valar.
Blåvik, socken i v. Östergötland vid
Sömmens norra stränder; Göstrings härad,
Östergötlands län; 86,72 kvkm, därav 28.18 vatten;
393 inv. (1925). Berglänt skogsbygd. Större
delen av socknen äges av Boxholms a.-b. 404
har åker, 5,734 har skogs- och hagmark.
Annex till Ekeby, Linköpings stift, Göstrings
kontrakt.
Argusfjärilen,
Lycaena argus.
Ängsblåvingen, Lycaena
semiargus.
Blåvingar, Lycaena, ett släkte
dagfjärilar (se d. o.), i allmänhet av rätt ringa
storlek. De ha fått sitt namn av den vackra
blå färg, som vanligen pryder översidan av
hanens vingar. Honorna däremot äro oftast
mörkbruna med svagt blå glans vid vingbasen.
Larverna hos en del arter avsöndra ur en
körtel en vätska, omtyckt av myror, som medföra
larverna till sina bon. där de förpuppas. Till b.
höra nära 20 svenska arter, av vilka flera, som
t. ex. allmänna blåvingen el.
argusfjärilen (L. argus} o. ängsblåvingen
(L. semiargus}, äro vanliga på ängar. I. T-dh.
Blåvitriöl, dets. som kopparsuliat.
Blåyta (B 1 å v e d), en genom inverkan av
svamphyfer framkallad missfärgning av
barr-trädsvirke, främst tallvirke. En del av dessa
Blåtorn på Köpenhamns gamla slott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
