Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blåyta (Blåved) - Bläck - Bläcka - Bläckfiskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
603
Bläck—Bläckfiskar
604
svampar tillhör ordn. Sphaeriales bland
pyre-nomyceterna och särskilt släktet
Ceratosto-mella (C. Pini, C. Coerulea och C. Piceae),
andra äro hyfomyceter. De leva icke av
vedsubstansen (äro alltså icke rötsvampar) utan
livnära sig av vedparenkymets plasma och
assimilater (stärkelse, fett o. s. v.). Då
hy-ferna äro beroende av denna näringskälla,
kommer deras utbredning att begränsas till
stammens splintmantel; kärnveden går fri
från angrepp. Den blåaktiga färgtonen beror
på att de fint fördelade, mörkbruna hyferna
skimra igenom vedens gulvita cellväggar.
Ehuru b. icke innebär någon försämring av
virkets tekniska egenskaper, åtminstone icke
nämnvärt, medför den alltid en väsentlig
kva-litetsförsämring. B:s förutsättning är 10—20
% minskning av den vattenhalt, som
utmärker virket i friskt tillstånd, och samtidig
ökning av lufthalten. Detta förklarar varför
svamparna även kunna parasitiskt angripa
träd med försvårad vattenupptagning. Men de
egentliga härjningarna uppstå i timmerförråd
och brädgårdar. För att hindra b. bör virket
komma i vatten så snart som möjligt efter
avverkningen, förbli där, tills försågningen
skall äga rum, samt därefter staplas så, att
det torkar så snart som möjligt.
Vatten-dränkt virke äger en alltför ringa lufthalt,
för att svamparna skola kunna växa i
detsamma, och i väl torkat virke lägger den
låga vattenhalten hinder härför. Försök ha
gjorts att förebygga b. genom virkets
behandling med kemiska medel, men någon
praktiskt tillfredsställande metod härför har
ännu ej utexperimenterats. T. Lbg.
Bläck, färgade vätskor, avsedda att
användas vid skrivning för hand. B. för vanlig svart
skrift hänföres till två klasser, j ä r n g a
1-lusbläck och bläck av
blåträex-trakt.
J ärngallusbläck har en
sammansättning, som med vissa variationer nära ansluter
sig till följ, normalrecept: 23,4 g tannin, 7,7 g
gallussyra, 30 g järnvitriol (ferrosulfat), 10 g
gummi arabieum, 2 g blå anilinfärg (t. ex.
vattenblått), 2,5 g saltsyra och 1 g karbolsyra,
löst till 1 1 vatten. Tannin ooh gallussyra
omsätta sig med järnvitriol delvis till
motsvarande ferrosalter. Dessa ferrosalter
oxideras efter skrivningen på papperet till
olösliga, beständiga, svarta ferrisalter. En dylik
oxidation äger delvis rum i det flytande
bläcket, men oxidationen motverkas genom den
närvarande saltsyran, vilken efter skrift dels
neutraliseras av fyllnadsämnen i papperet,
dels avdunstar. Gummi arabieum har till
uppgift att fördröja utfällning i bläcket av
bildade olösliga ferrisalter. Anilinfärgen är
nödvändig för att göra skriften synlig, ty
tanni-nets och gallussyrans ferrosalter äro färglösa.
Karbolsyretillsateen åsyftar att hindra
mögelbildning. Enär det är av största vikt ur
arkivsynpunkt, att b. för viktigare
handlingar ger en hållbar skrift, har i flera
län
der, däribland Sverige, införts lagstiftning
om normalbläck för statsändamål. Ett
sådant b. måste ge en skrift, som är olöslig
i vatten och alkohol, ljus- och luftbeständig
samt tillräckligt raderfast. Det skall vara
hållbart och får ej i avsevärd grad angripa
stålpennor.
Bläck av blåträextrakt innehålla
de av det ingående hematoxylinet genom
oxidation bildade färgämnena och eventuellt
me-tallack. Exempelvis framställes ett sådant
bläck genom lösning av blåträextrakt i
vatten, vartill sättes kristallsoda och droppvis
under omröring en utspädd lösning av
ka-liumkromat. Det erhållna bläcket har vacker
biåsvart färg, torkar fort och angriper ej
stålpennor men ger ej så hållbar skrift som ett
gott järngallusbläck. Sodan hindrar bläcket
att gelatinera.
Färgade bläck äro vattenlösningar av
olika organiska färgämnen, vanligen försatta
med något gummi.
Kopiebläck äro sammansatta av
samma beståndsdelar som vanliga skrivbläck men
äro mera koncentrerade och dessutom
försatta med hygroskopiska ämnen, vilka hindra
full intorkning, nämligen vanligen glycerin
eller dextrin, socker eller kalciumklorid. Vid
kopieringen färgar den halvtorra skriften lätt
av sig på det vita kopiepapperet.
Hektografbläck äro mera
tjockflytande genom tillsats av större mängd
gummi eller dextrin och innehålla vanligen som
färgande beståndsdel något organiskt
färgämne.
Märkbläck. En vattenlösning av
silver-nitrat, ammoniak och gummi ger på tyg en
skrift, som vid strykning med varmt järn
svartnar genom utfällning av metalliskt
silver. E-t N-n.
Bläcka. Vid utstämpling av skog
utmärkas-de till avverkning bestämda träden genom att
man med yxa vid brösthöjd avflår ett stycke
av barken, en s. k. bläcka, så att den vita
veden blir synlig på en yta av omkr. en
flathands storlek. I stället för att bläcka
träden, som därigenom utsättas för
röt-skador, brukar man måla märken på dem. Jfr
Skogshushållning. — Genom bläck
-ning eller målning utmärkas även färdleder i
obebyggda trakter. S-r.
Bläckfiskar, Cephalo’poda, en klass av
blötdjuren, som både är den högst utvecklade och
den, som omfattar de i genomsnitt största
formerna. De flesta b. nå, armarna
inberäknade, en längd av */«—1 di, men därjämte
finnas såväl ända till 18 m långa jätteformer
som dvärgar av blott några mm längd.
Kroppen är genom den runt densamma gående
mantelspringan, som för in i mantelhålan, delad
i framkropp (»huvud») och bakkropp. Den
förra bär i framändan den av i krans ställda
armar omgivna munnen, på sidorna de stora
ögonen och på undersidan den s. k. tratten.
Bakkroppen, som ofta kantas av sidofenor,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
