Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Boije (af Gennäs), Johan Ludvig Johansson - Boileau-Despréaux, Nicolas - Boilly, Louis Léopold - Boinae - Bois, Guillam du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
677
Boileau-Despréaux—Bois
678
ombytligheten i åsikter: »Jag tackar Gud,
att jag blir var dag klokare». Biogr. i Sv.
biogr. lexikon, V. — B. skrev sig mest Boye.
Nicolas Boileau-Despréaux. Målning av H. Rigaud i
museet i Versailles.
Boileau-Despréaux [bcoalå’-däpreå’], N i c
o-1 a s, fransk skald och kritiker (1636 1/n—1711
13/3). B. är den franska litteraturens förste
typiske »homme de lettres» i modern mening.
Tidigt ekonomiskt oberoende och inbiten
ungkarl med litet bohemmässiga vanor, kunde han
h. o. h. hängiva sig åt sina vittra
sysselsättningar, under flitigt och ömsesidigt givande
umgänge med sina vänner La Fontaine,
Molière och Racine, vilkas nya konstnärliga ideal
han skulle kodifiera och genom sin kritiska
verksamhet bringa till seger. Genombrottet
föregicks av en hård kamp mot den härskande
barocksmaken, vars huvudsäte var den
nybildade akademien, där B. först sent (1684) och
blott genom kunglig tillskyndan fick en stol.
Han bevistade dock sällan dess sammanträden.
I tolv »Satires» (1660 ff.), följda av lika många
»Epitres» (1669 ff.), hudflängde han sina
fiender med löjets vapen, samtidigt med att han
energiskt sökte öppna samtidens ögon för sina
vänners förtjänster, djärvt anknytande till
aktuella händelser i den litterära världen.
Hans mästare är Horatius, men han odlade
även den satiriska prosan efter Lukianos’
mönster (t. ex. den uppsluppna »Dialogue des
héros de romans», 1664, tr. först 1710). 1674
utgav han sitt huvudverk, »L’art poétique»,
en myndig programförklaring i fyra sånger,
som blev avgörande för den litterära smaken
bland de bildade först i Frankrike,
småningom i hela Europa, fram till romantikens
genombrott. Av dess fast hamrade verser
ha många blivit ordstäv. B:s sista större
verk, »Le lutrin» (1674 o. 1683), är en
överdådig parodi på en uppstyltad hjältedikt av
akademikern Chapelain, full av realistiska
genrebilder, hämtade direkt ur livet. — De
allmänna principer, varpå B. grundade sin
»lagstiftning i snillets värld», äro härledda ur
empiriska rön, gjorda med säker slagruta för
förtjänsten både hos antika och moderna
författare. Regler och råd skapa ingen skald,
detta visste väl B., men icke så hans
akademiska uttolkare under 1700-talet, mot vilkas
urblekta idealism och pedantiska formelväsen
romantikerna anträdde sitt fälttåg. Skalden
måste äga fantasi, men den borde tyglas av
förnuftet och icke avlägsna sig från naturen
— båda dessa ord fattade i mycket vidsträckt,
»kartesiansk» bemärkelse, såsom ett allmänt
sanningskrav, framför allt gällande
människoskildringen — detta var det väsentliga i B:s
förkunnelse, som måste ses mot samtida
bakgrund. Han fordrade icke blott »rim» utan
också »reson» av poesien, varvid antikens
exempel borde tjäna som ledstjärna.
Brune-tière har med skäl påpekat den nära
överensstämmelsen mellan B:s klassicistiska estetik i
dess ursprungliga form och den moderna
naturalismens teoretiska urkunder, låt vara att
ämnesvalet utvidgats och de klassiska
diktformerna sprängts. Psykologisk realism, behag,
klarhet och precision i uttrycket ha dock
sedan hans tid varit kvaliteter, som framför
allt räknats den franska litteraturen till godo.
— I England blev Pope B:s förnämste (även
europeiskt inflytelserike) apostel; i Tyskland
Gottsched. I Sverige blevo B:s idéer först
bekanta genom Samuel Triewald (omkr. 1700).
En övers, av hans huvudverk, av Joakim v.
Düben, utkom 1721—22. Härskande blev B:s
och fransk-klassicismens åskådning först omkr.
1750; Sv. akademiens valspråk, »snille och
smak», är B:s program i två ord. Se monogr.
av G. Lanson (1892) o. arbeten av Brunetière,
Faguet, Levertin och Schück. Kj. S—g.
Boilly [bcoaji’], Louis Léopold, fransk
målare (1761—1845). En av de främsta bland
de »småmästare», som framställde tidens
var-dagshistoria i bild, med rättfram uppfattning
och trovärdig, omedelbar karakteristik av
människornas utseende och uppträdande.
Revolutionens och kejsardömets fransmän leva i
B:s många teckningar och målningar, vilkas
kulturhistoriska intresse ej kan skattas nog
högt. Han utförde omkr. 5,000 porträtt. Väl
representerad i Louvre, Musée Carnavalet m.
fl. franska samlingar. G-g N.
Bolnae, se Boaormar.
Bois [boa’], Gu il lam du, holl. målare
(d. 1680), verksam i Haarlem, för vars
land-skapsskola han är en typisk representant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
