Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Boktryckare - Boktryckarfärg - Boktryckarkonst (Boktryckerikonst) el. Typografi - A. Boktryckarkonstens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
709
Boktryckare—Boktryckarkonst
710
Boktryckare, se Boktryckarkonst.
— I vissa fall äger b. ansvarighet för tryckt
skrifts innehåll (se Ansvarighet och
Namnsedel). Jfr Bokt ryckarnamn.
Boktryekarfärg, se Tryckfärg.
Boktryckarkonst (Boktryckerikonst)
el. Typografi, den konst, med vars hjälp
tankar och ord på mekanisk väg, medelst
rörliga typer och tryckpress, åskådliggöras
för ögat.
A. Boktryckarkonstens historia.
Redan 581 e. Kr. utövades i Kina konsten att
i trätavlor utskära skrift, och på 900-talet
trycktes enligt denna metod flera av Kinas
klassiska verk. På 1000-talet började man
använda rörliga typer, vilka tidigast
förfärdigades av bränd lera, sedermera (från
1300-talet) av koppar eller bly. Dessa bokstäver
kunde sammanställas efter behov. Genom
av-klappning med borste togos avtryck på
pappersark, vilkas baksidor sammanklistrades.
Den kinesiska uppfinningen var alldeles okänd
i Europa och blev därför utan inflytande på
den europeiska b:s utveckling. Denna konst
framsprang ur de sociala och religiösa
förhållandena i Tyskland vid början av 1400-talet.
Det andliga livet pulserade kraftigare och
friare än förut, universitet och skolor
upprättades, och en nyvaknad allmän läslust
framkallade ökad kopiering av handskrifter.
Tanken att tillfredsställa den starkt ökade
efterfrågan på böcker genom mekaniskt
mångfaldigande synes därför ha varit naturlig vid
denna tid. — En ledning för utförandet gåvo
de tyska och holländska xylograftrycken,
särskilt i det sätt, varpå från början av
1400-talet spelkort och helgonbilder
framställdes i stor skala. Sådana hade förut
handmålats efter schabloner (i metall
utskurna mönster), men vid denna tid
började man förfärdiga dem genom avtryck av
skurna träplattor. Utom helgonbilder
framställdes på detta sätt även andra s. k.
enbladstryck, såsom kalendrar,
alfabet o. dyl., sedermera hela böcker, tryckta
från skurna trästockar, s. k. blockböcker
(jfr Biblia pauperum och
Dödsdan-s e n). Från 1400-talet finnas bevarade omkr.
2’800 enbladstryck. De äldsta äro en
maria-bild av 1418 och en bild av den helige
Kristofer med Jesusbarnet, från 1423. Från
1400-talets mitt finnas även enbladstryck, stuckna
i koppar. Blockböcker torde ha uppträtt
tidigast omkr. 1450 och trycktes ända in på
1500-talet. De framträda under olika former,
dels med skriven text, anbragt mitt emot
bilden, dels med texten anbragt i bilden i
bandrullar, dels också skuren självständigt
och anbragt mitt emot bilden. Blockböckerna
innehöllo oftast religiös läsning, men i denna
form trycktes även kalendrar, planetböcker,
spådomsböcker och språkläror, s. k. don a t er.
Mainz, Strassburg, Bamberg, Haarlem,
Ant-werpen, Brygge, Florens m. fl. städer ha gjort
anspråk på att vara b:s vagga.
Från holländsk sida har med skärpa gjorts
gällande, att b:s verklige uppfinnare var
Laurens Janszoon Coster i
Haarlem. Dennes förespråkare söka bevisa, att
Coster tryckt med lösa typer redan på
1430-talet. Under århundraden ha lidelsefulla
diskussioner förts om Hollands och Tysklands
anspråk. 1 Tyskland och flertalet andra
länder tillskrives uppfinningen Johann
Gu-tenberg i Maini G. Zedler sökte 1921
göra rättvisa åt båda meningarna.
Guten-berg skulle vid ett besök i Aachen 1440
ha sett några av Coster tryckta böcker
och strax beslutat efterbilda dem. Zedlei
anser, att Coster göt skriftbilden å sina
typer i en sandform liksom dåtidens
guldsmeder, varefter han sammangöt denna med
typkroppen i bly. Gutenberg inriktade sig på att
verkställa gjutningen i ett tempo; detta ledde
till uppfinningen av ett särskilt
gjutinstru-ment, och först med denna uppfinning, varav
Gutenberg ensam har äran, var b. verkligen
uppfunnen. Zedler har dock mött
utomordentligt stark kritik. Gutenberg bosatte sig vid
mitten av 1440-talet i Mainz, och senast 1445
utkommo den av honom tryckta tyska
Sibylle-boken, kort därefter tre upplagor av Aelius
Donatus’ latinska grammatik och i slutet av
1447 en astronomisk kalender för 1448. Han
lyckades finna en bolagsman i den rike men
egennyttige guldsmeden Johann Fust
(Faust), som försträckte honom 800 gulden,
så att han kunde utvidga verksamheten. Han
gick därefter raskt till verket och utbildade
sin konst med förvånande hastighet. De tryck,
som finnas kvar från den första tiden, bestå
i latinska kalendarier, avlatsbrev,
konfessio-nalier (biktböcker) och donater. Utom det
ovannämnda kalendariet för 1448 har man
kvar daterade avlatsbrev från 1454 och 1455
av två olika typer med tillsammans sju olika
former. Från första tiden härstammar även
»Eyn manung der cristenheit widder die
durken» (med anledning av turkarnas erövring
av Konstantinopel), från slutet av 1454 eller
början av 1455, en liten skrift i kvart på 5
blad, den första tryckta boken på tyska. 1453
började Gutenberg och Fust trycka den
latinska bibeln, kallad den 4 2 ■ ra d i ga
bibeln el. M az a r i n s ka bibeln (emedan
det första exemplaret fanns i kardinal
Ma-zarins bibliotek). Den fullbordades efter många
försök och stora ansträngningar mot mitten
av 1455 (i 2 folioband med tills. 641 blad). Av
detta storslagna förstlingsverk finnas i behåll
38—40 exemplar på pergament och papper.
I Kungl. biblioteket i Stockholm finnas 17
blad (därav några fragmentariska). Den man,
som egentligen har förtjänsten av
stilgjut-ningens förbättring, var Peter S c h ö
f-fer (Scheffer) från Gernsheim, som från 1451
var Gutenbergs och Fusts medhjälpare. I stället
för att gjuta matriserna slog han dem medelst
stålstämplar (»punsar») i koppar eller
mässing, och därigenom fingo de gjutna typerna^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
