Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bonanza - Bona officia - Bonaparte (Buonaparte), släkt - Bonaparte, Carlo Maria (Buonaparte) - Bonaparte, Caroline - Bonaparte, Charles Joseph - Bonaparte, Charles Lucien - Bonaparte, Élisa - Bonaparte, Jérôme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
779
Bona officia—Bonaparte, J.
780
först ha brukats 1874 om Comstockgruvorna
(silver) i Nevada, senare om guldfynd i Alaska
B. är även namn på flera amerikanska stä
der. — Bonanzakung, innehavare av ett
rikt malmfynd, ofta med bibetydelse av
uppkomling.
Bo’na offfcia, lat., goda tjänster, se I
n-t e r v e n t i o n oeh O f f i c i u m.
Bonaparte [bånapa’rt], it. B u o n a p a’r t e,
gammal urspr. italiensk släkt, ur vilken den
napoleonska dynastien utgick. En
florenti-nare vid namn Guilielmo antog 1261 namnet
Buonaparte (»den goda delen», »det bättre
partiet») för att beteckna sin anslutning till
ghibellinska partiet, som då hade överhand
över guelferna. 1529 flyttade Francesco
Buonaparte till Korsika, där ättlingarna under
Genuas herravälde uppnådde höga ämbeten.
Mera märklig var emellertid först Carlo
Maria B. (se denne), Napoleons fader. Namnets
franska form i stället för den italienska
användes inom släkten, även av Napoleon själv,
mera allmänt först efter våren 1796.
Med Napoleon 1 (kejsare 1804—14/15)
besteg familjen Frankrikes tron, dit den först
återkom med hans brorson Napoleon III
(kejsare 1852—70), sedan Napoleon I:s son
(»Napoleon II») såsom österrikisk ärkehertig 1832
avlidit ogift. Då Napoleon III :s ende son
»kejsarprinsen», stupat i zulukriget 1879,
övergingo dynastiens tronanspråk till Jé»
römes, Napoleon I :s yngste broders, gren.
Nuvarande pretendent är prins Victor B.
(se denne), Jérömes sonson. Litt.: Léonce de
Brotonne, »Les Bonaparte et leurs alliances»
(1893; utförliga genealogier); F. Masson,
»Na-poléon et sa famille» (13 bd, 1897—1919); Alma
Söderhjelm, »Napoleons syskon» (1917). Se
även artiklarna Napoleon och stamtavlan
å sp. 783—786. (B. H-d.)
Bonaparte [bånapa’rt], Carlo Maria,
Napoleon I:s fader (1746—85); skrev sig
Buonaparte. Var en tid advokat i Pisa
men återvände till fäderneön Korsika.
Ärelysten och intrigant, slöt han sig till Paoli
(se d. o.) i kampen för öns frigörelse men
övergick sedan till fransmännen samt blev
kungl. råd och assessor i Ajaccio. Genom
franske guvernören på Korsika, Marbeuf,
utverkade han stora fördelar för sig och sin
familj. Då han som en av den korsikanska
adelns deputerade sänts till Paris, medhade
han sina två äldsta söner, av vilka den yngre,
Napoleon, erhöll friplats vid krigsskolan i
Brienne. Njutningslysten och oförmögen att
sköta affärer, efterlämnade B. sin stora
familj (han hade 13 barn, av vilka 8 hunno
mogen ålder) i dåliga ekonomiska
omständigheter. E. A-t.*
Bonaparte [bånapa’rt], C a r o 1 i n e,
drottning av Neapel (1782—1839), syster till
Napoleon I. Var liksom systern Pauline firad för
sin skönhet. Gifte sig 1800 med general
Murat, som 1806 blev storhertig av Kleve och
Berg och 1808 konung av Neapel Hon
behär
skade mannen
fullständigt och eggade
honom 1814 till avfall
från Napoleon.
Caro-line och Murat
försonades dock 1815 med
Napoleon, och
Caro-line försvarade som
regentinna Neapel mot
engelsmännen, medan
Murat stred mot
österrikarna. Efter
Murats fall levde hon
under Metternichs beskydd i Trieste (under
titeln grevinna av Lipona).
Bonaparte [båu’n9pät], Charles Joseph,
amerik. politiker (1851—1921), sonson till
konung Jéröme B. Blev 1874 advokat i
Baltimore, var under Roosevelts andra
presidentskap marinminister juli 1905—dec. 1906 och
justitieminister dec. 1906—mars 1909 amt var
1917 medlem av nationalförsvarsrådets
rådgivande kommitté. B. ägde stor administrativ
duglighet och var energisk ivrare för »civil
service reform» (se d. o.). V. S-g.
Bonaparte [bånapa’rt], Charles Lucieo,
furste av Canino och Musignano (1803—57),
son till Lucien B. Spelade en icke obetydlig
roll under den romerska revolutionen 1848
och blev efter påvens flykt till Gaeta och
republikens proklamering 1849 vice president i
den därefter sammanträdande konstituerande
församlingen. När fransmännen under Oudinot
senare s. å. besatte Rom, flydde han och fick
först följande år tillstånd att vistas i
Frankrike. Han var en flitig zoologisk förf, och
blev av sin kusin Napoleon III utnämnd till
högste styresman för Jardin des plantes. Led.
av sv. Vet.-akad. 1855.
Bonaparte [bånapa’rt], É 1 i s a,
storhertiginna av Toscana (1777—1820). Var av
Napoleons tre systrar den,
som i energi mest
liknade honom. Mot hans
vilja gifte hon sig
1797 med en
obetydlig italiensk
infanterikapten, Felice
Baccio-chi. (se d. o.). Hon
blev 1805 furstinna av
Piombino och Lucca,
som hon i sin
gemåls namn styrde med
skicklighet, och 1809
storhertiginna av
Tos
cana. Vid Napoleons fall förlorade hon sitt rike;
levde sedermera under titeln grevinna av
Com-pignano mest i Trieste. Litt.: E. Rodocanachi,
»Élisa Napoleon (Baciocchi) en Italie» (1900).
Bonaparte [bånapa’rt], Jéröme, konung
av Westfalen (1784 15/n—1860 24/e), broder till
Napoleon I. Gifte sig 1803 i Amerika med
en rik och vacker köpmansdotter Elisabeth
Patterson men fogade sig ganska snart efter
återkomsten till Frankrike efter Napoleons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
