Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bonaparte, Jérôme - Bonaparte, Joseph - Bonaparte, Louis (Ludvig)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
781
Bonaparte, J.—Bonaparte, L.
782
befallning, varpå Paris’ prästerskap 1806
förklarade äktenskapet ogiltigt. Till gengäld
utnämndes han till fransk prins och eventuell
tronarvinge samt gjordes efter freden i Tilsit
1807 till konung i det
nyskapade riket
West-falen och förmäldes
med prinsessan
Katarina av Württemberg
(1783—1835), en äclel
och trofast kvinna.
Jé-röme var i hög grad
utsvävande och
njut-ningslysten och hans
hov i Kassel ett av de
yppigaste i Europa.
Napoleon använde
Jé-röme i åtskilliga
mili
tära uppdrag, men till följd av sin slapphet och
oduglighet vann denne ingen krigarära. Efter
slaget vid Leipzig 1813 var det förbi med
hans kungavärdighet. Hans gemål följde
honom i landsflykten. Efter växlande öden
i Württemberg, Österrike och Italien fick
han 1847 tillåtelse att återvända till
Frankrike, blev efter revolutionen 1848 guvernör
för Invalidhotellet och efter Napoleon III:s
tronbestigning fransk prins med eventuell
arvsrätt till kejsartronen. Med Katarina av
Württemberg hade han barnen Mathilde B.
och Napoleon B. (se nedan). Tredje gången
gifte han sig 1853 med markisinnan Giustina
Bartolini-Baldelli. Biogr. av A. Martinet (1902).
Bonaparte [bånapa’rt], J o s e p h, konung
av Spanien (1768 17/i—184428/7), Napoleon I:s
äldre broder. Blev efter Toulons fall genom
den yngre Robespierre
t. f. krigskommissarie
i Marseille och gifte
sig där 1794 med Julie
Clary, dotter till en rik
bankir; han blev
härigenom senare svåger
med Bernadotte (Karl
XIV Johan). Joseph
var som
generalkrigskommissarie Napoleon
följaktig på hans
italienska fälttåg och var
även en tid minister i
Rom, varifrån han
för
drevs av ett folkupplopp. Medl. av de 500 :s
råd, var han Napoleon behjälplig vid
planerandet av 18 brumairekuppen (1799),
inträdde sedan i tribunatet och conseil d’état samt
understödde nitiskt broderns planer på makten.
Av Napoleon användes han i flera
diplomatiska ärenden (bl. a. vid frederna i Lunéville
och Amiens samt vid konkordatets
avslutande). Efter kejsardömets upprättande
förklarades han för tronarvinge, för den händelse
Napoleon skulle dö barnlös. Josephs svaga
och obeslutsamma karaktär gjorde honom föga
vuxen de höga poster, dit Napoleons vilja
kallade honom. Han förordnades till
över
flina förbindelser med
befälhavare för den italienska armé, som fick
i uppdrag att förjaga de neapolitanska
bourbonerna. Erövringen av landet var vid hans
ankomst redan i huvudsak utförd, och Joseph
intågade 1806 som konung i Neapel, sedan
Napoleon dekreterat, att »bourbonerna
upphört att regera». Redan 1808 fick Joseph
emellertid lämna plats för Joachim Murat och
förflyttades till spanska tronen. Hans
ställning i Spanien var fullkomligt ohållbar, och
efter nederlaget vid Vittoria 1813 störtade
hans tron ohjälpligt i grus. När Napoleon
1814 drog i fält mot de allierade, utnämndes
Joseph till kejsarinnan-regentinnans främste
rådgivare i Paris men visade stor slapphet
och obeslutsamhet. Snart uppdrog han åt ett
par marskalkar att kapitulera, medan han
själv flydde till Blois. Han var sedan ur
spelet och 1815—32 ss. greve de Survilliers bosatt
i Amerika. Sina sista levnadsår tillbragte han
i Florens. Du Casse utgav hans »Mémoires
et correspondances» (10 bd, 1853—55). Jfr Du
Casse, »Les rois frères de Napoléon» (1883).
Bonaparte [bånapa’rt], Louis (Ludvig),
konung av Holland (1778 2/g—1846 25/7).
Ledsagade sin broder Napoleon på fälttågen i
Italien och Egypten, blev efter 18 brumaire (1799)
överste, bortgiftes 1802
av Napoleon med
dennes styvdotter
Hor-tense de Beauharnais
(se d. o.) och
avancerade sedan hastigt till
general, medlem av
conseil d’état, kejserlig
höghet med eventuell
arvsrätt till franska
tronen samt
konneta-bel av Frankrike.
Slutligen gjordes han ock
1806 mot sin vilja till
konung av Holland. Louis var mild och
välmenande men undergrävd till hälsa och
handlingskraft. Han sökte efter bästa förmåga fylla
sin uppgift som konung och lyckades genomföra
en del reformer (kriminal- och civillag, mått
och vikt efter franskt mönster). Men då han
varken kunde eller ville med den stränghet
Napoleon fordrade genomföra det för Holland
ruinerande kontinentalsystemet, föll han i
onåd och utsattes för en massa ingrepp i sina
kungliga rättigheter. En tvist mellan
bröderna ledde till att Louis av kejsaren nödgades
avstå en del av Holland till Frankrike,
varefter Oudinot inryckte i landet. Trött på
allt detta, abdikerade Louis 1 juli 1810, och
9 dagar därefter införlivades Holland med
Frankrike. Senare delen av sitt liv tillbragte
han i Italien med litterära studier. Hans
historiska arbeten voro av en viss betydelse,
särskilt »Documents historiques et réflexions
sur le gouvernement de la Hollande» (3 bd,
1820), de vittra däremot utan värde.
Äktenskapet med Hortense var mycket olyckligt.
Han beskyllde henne icke utan skäl för otro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
